Tallbiten är en art i fågelfamiljen finkar och den är 19–22 centimeter lång, med andra ord relativt stor, och har kort och tjock näbb och lång stjärt. Hanen är blekt röd och honan brungul, båda med två tydliga, vita vingband. Arten häckar i nordliga barrskogar och fjällbjörkskogar i Eurasien och Nordamerika och har med ett finare ord en cirkumpolär utbredning. Den livnär sig av granknoppar och bär och uppträder vissa år invasionsartat i mellersta Sverige, vissa år så långt söderut som ner till Skåne. Tallbiten är en stannfågel som precis som korsnäbbarna varierar väldigt mycket i färg beroende på ålder och kön.

Under min tid som fågelskådare minns jag två sådana invasionsår nämligen 1977 och 2001. Vintern 1976–77 observerade Skillingaryds fältbiologer tallbitar kring sin klubbstuga i Pålskog och vintern 2001 såg jag dessa vackra och mycket orädda fåglar på en plats som heter Långhulta backar i närheten av Simlångsdalen i Halland. Huruvida man kan betrakta denna vinter som en invasionsvinter med tallbit vet jag inte men kanske är det så.

Tallbitshannen är mörkt rosenröd på ovansidan, med fläckar av grått och svart, ibland är hannen däremot mer gul eller gulröd. Honans färgteckning är övervägande grågul och båda könen har svartaktiga vingar, där yttre delen av vingpennorna är svartvita. Den svartgråa stjärten är typiskt kluven i spetsen.

Dess föda består av frön och allehanda bär och boet, tillverkat av fina kvistar och fodrat med strån, finns ofta i täta barrskogar och innehåller 3–4 ljusgröna, med grå och svarta fläckar försedda ägg. Tallbiten är orädd, vilket gjort att den på vissa håll i Sverige fått det mindre smickrande namnet ”dumsnut” och de är stora som trastar med kraftig och satt kropp.
Angående öknamnet ”dumsnut” så skriver Jägerskiöld och Kolthoff följande;

”Enligt vår mening är tallbiten ingalunda någon obegåvad fågel. Men han tillbringar större delen av sitt liv i ödemarken, där han ej lärt känna människan, och förstår därför ej att frukta henne, då han sedan kommer i hennes närhet.”

Axel Krister Edward Leonard Jägerskiöld var född den 12 november 1867 på Mejlans egendom, Helsinge, Nylands län i Finland och dog den 4 augusti 1945 i Värö, Halland. Han var en finlandssvensk zoolog och professor och son till en kapten i den ryska flottan, och själv far till Stig Jägerskiöld. Han gifte sig den 17 september 1891 med finska friherrinnan Sylvia Margaretha Vivica Hisinger.

Jägerskiöld behandlade i talrika arbeten huvudsakligen sug- och rundmaskar och fåglar samt djurgeografiska frågor. Han utgav också en del populärvetenskapliga skrifter såsom ”Nordens fåglar” tillsammans med Gustaf Kolthoff och under 1890-talet var han Sveriges ende akademiskt utbildade ornitolog.

Gustaf Isak Kolthoff var född den 14 december 1845 i Sandhem, Västergötland och dog den 25 oktober 1913 i Stockholm. Kolthoff var en svensk zoolog, forskningsresande och författare som år 1878 blev konservator vid Uppsala universitets zoologiska museum. Han ledde eller deltog i flera forskningsresor, såsom år 1872 till Island och Färöarna, år 1883 med Adolf Erik Nordenskiölds expedition till Grönland, år 1887 till norska Ishavskusten och år 1898 med Alfred Gabriel Nathorsts expedition till Svalbard. Han ledde dessutom själv år 1900 en zoologisk expedition till Svalbard och nordöstra Grönland.

År 1893 inrättade han med stöd från Bruno Liljefors och docenten C. Bovallius Biologiska Museet på Djurgården i Stockholm, samt museum i såväl Uppsala som Södertälje. Kolthoff blev filosofie hedersdoktor vid Linnéfesten i Uppsala år 1907.

Tallbiten har kallats vid många olika namn i landet och namnet dumsnut vet vi redan, men den har även benämnts nattvaka, vaktel, vattla, vacklä, dumjöns, dumhygge, dumskalle, svensk papegoja och kägelbit.

För tredje gången besöker jag tallbiten i Vaggeryd, man har med andra ord blivit riktigt "tallbiten". Bilderna nummer 6 till 9 är tagna lördagen den 2 januari 2010 i ett underbart men kallt väder.