Redan innan man kommer fram till Bjälkön möts man av spännande biologisk mångfald i form av dessa slåttergubbar, ”Arnica montana”, eller hästfibblor som de ibland också kallas, som står i kanten av den lilla skogsvägen. Slåttergubben är en flerårig ört med kraftig jordstam, stjälken är upprätt, körtelhårig och kan bli en halv meter hög medan bladen är strävhåriga och äggformade med helbräddad kant. De flesta bladen sitter samlade i en basal rosett och stjälkbladen är få och oftast motsatta.

Slåttergubben blommar i juni och juli, blomkorgarna är stora, mer än fem centimeter breda, med holkfjäll i två rader. Den översta blomkorgen omges vanligen av två mindre, sidoställda, korgar som utgår från vecket av stjälkbladen. Både strålblommor och diskblommor har en orangegul färg som avviker från den hos de flesta andra svenska arter i familjen ”Asteraceae”, eller ”Compositae” som den hette förr, och på svenska säger vi familjen korgblommiga växter. Familjen är jordens artrikaste, med över 1.500 släkten och 23.000 arter. I Sverige finns drygt 50 släkten och omkring 150 olika arter.

Slåttergubben är ganska vanlig i sydvästra Sverige där den växer på kalkfattig mark, i hävdade naturbetesmarker och slåtterängar, ljunghedar, skogsbryn och vägkanter. Arten hade tidigare en mycket vidare utbredning i Syd- och Mellansverige, men har gått tillbaka kraftigt och försvunnit från många av sina tidigare växtplatser. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Slåttergubben har även använts som läkeväxt och Hoffberg, år 1792, skriver att; ”Örten är kraftig, gör kräkning, drifwer urin, swett och rening hos fruent. Nyare Läkare berömma den uti Lamheter, Borttagenhet och mot swarta Starren, wid rötfeber, frossa m. m.”.

Linné uppger i ”Flora Lapponica”, år 1737, att han sett småländska bönder insamla och röka slåttergubbe vid brist på tobak.

Artnamnet ”montana” kommer av latinets ”mons” för berg och betyder ”som växer i bergstrakter”. Namnet hästfibbla anges av Carl von Linné som det småländska namnet på arten.

”I södra Sverige, såsom i Smålands och Skånes ängar, är denna växt allmän, och då densamma af den berömde RUDBECK uppräknas bland lappska växterna, upptager äfven jag här densamma, fastän jag icke anträffat den i Lappland. Den förefinnes ej heller i Sveriges nordligare landskap, och jag tviflar ingalunda, att nämnda högvälborne författare med ofvan anförda namn afsett följande (fjällarnika), enär denna, som är ganska allmän i Lappland, men f. ö. ej anträffad i Sverige, icke finnes omnämnd i hans förteckning på lappska växter.”

Ur ”Flora Lapponic” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år 1905.

Södra sidan av den gamla ängsladan, hitom gården, är bitvis alldeles täckt av flarnlav, ”Hypocenómyce scaláris”, som är en art i gruppen skorplavar. Lavens bål består av små, 2 till 5 millimeter breda, grå, grågula eller brunaktiga, taktegellagda fjäll, som på undersidan är vitaktiga. Fjällen står ut från det underlag de växer på och fruktkropparna, apothecierna, som är upp till 2 millimeter breda och blåsvarta, är inte ovanliga.

Arten växer på basen av gamla tallar och björkar, på stubbar, på gärdsgårdar och dylikt. Flarnlaven är en av de få lavar som klarar luftföroreningar och har därför på senare tid ökat på bekostnad av andra lavar som dukat under på grund av miljöförstöring. Arten är allmän i hela Sverige.

Bara hundra efter den lilla ängsladan, alldeles bredvid vägen i ett litet dike i granskogen växte ett litet bestånd med lopplummer, ”Huperzia selago”, som är en grovt byggd lummerväxt med upprätta, gaffelgrenade skott och sporangier som sitter i bladvecken. Skotten har liklånga grenar och blir en till tre decimeter höga, den bildar inte revor, som revlummer och mattlummer, vilket gör att exemplaren ofta står ensamma.

Bladen är barrlika, mer eller mindre tilltryckta och saknar hårudd. Sporangierna, eller sporgömmena, sitter i vecket av de vanliga gröna bladen, i en zon en bit ner på stjälken, de är gula och framträder vanligen tydligt. I skottspetsarna bildas ofta platta groddknoppar som lätt sprätter iväg om man rör vid dem, varje sådan groddknopp kan gro upp till en ny planta. Lopplummer är ganska vanlig och förekommer i hela landet.

Den växer i fuktiga skogar, på berg, sluttningar och i myrkanter och den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades av Anders Celsius år 1732. Artnamnet ”selago” var ett växtnamn redan hos romaren Plinius, eller Gájus Plínius Secúndus som han egentligen hette, född 23 eller 24 efter Kristus och död år 79 efter Kristus. Vid Vesuvius utbrott 79 efter Kristus var Plinius flottbaschef i Misenum vid norra Neapelgolfen och driven av sin vanliga vetgirighet seglade han över golfen för att på ort och ställe studera fenomenet men dukade under för giftgaserna och regnet av aska och pimpsten.

Svenska namnet lopplummer kommer troligen av att den förr användes för att få bort ohyra från boskapen. De loppliknande groddknopparna som ”hoppar iväg” då de berörs kan också ha givit den namnet lopplummer. Förr kallades arten också luslummer eller lusgräs.

”Allmogen brukar tvätta sina nötkreatur och svin, då de besväras af löss, med en dekokt af denna mossa; då detta skett, blifva de inom få dagar fria från dessa besvärliga insekter.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år 1905.

Låt mig få presentera Sveriges näst bästa ängs- och hagmarksskötare, efter bonden och hans lie. Dessa vackra och trygga djur inte bara skapar utan vårdar också sina egna mulars marker. De är även den biologiska mångfaldens räddare och försvarare både i det gamla men framför allt i det nya bondelandskapet. Området Bjälkön-Hestra fick för övrigt Vaggeryds kommuns miljöpris år 2004 för sina höga naturvärden.

”Mulens marker” är ett begrepp som står för det gamla bondelandskapets artrika ängar och hagar och om dessa marker har mängder av litteratur skrivits genom åren och nya böcker dyker fortfarande upp. Den senaste i raden är skriven av två tungviktare inom ämnet, nämligen Gunnar Arnborg, text, och Nils Forshed, bild, och boken heter ”Blommor i bondebygd” och den handlar om det gamla bondelandskapets rikhaltiga och vackra blomstervärld. I ord och bild möter vi hundratals växter med deras historia, användning och lokala varianter av namn, med mera. Detta är en speciell och mycket vacker flora!

Ett rikt och varierat insektsliv hör också hemma i mulens marker och det fullkomligt myllrar av sexbenta varelser i gräset, även de åttabenta, det vill säga spindlarna, är också väl representerade naturligtvis. På bilden ser vi några blommor av åkervädd som fått besök av en luktgräsfjäril, ”Aphantopus hyperantus”, som är en mycket allmän gräsfjäril på alla typer av gräsmarker.

Fjärilen saknar teckning på framsidan, förutom att honan har ögonfläckar. Flygtiden infaller normalt under juni till augusti och luktgräsfjärilen förekommer i ett band från Storbritannien hela vägen bort till Korea. Luktgräsfjärilen har ett vingspann på 28–42 millimeter och det finns inte någon större skillnad på honor och hanar, men honan brukar vara något större och ha fler ögonfläckar. Dess ägg är ljusgula och runda, medan larven är gulaktigt grå med en bred linje på ryggen i mörkbrunt; larvens sidolinje är tunn och vitaktig.

Gräsfjärilar är en underfamilj i familjen praktfjärilar som på latin heter ”Nymphalidae”.
Liksom hos andra fjärilar i samma familj är frambenen förkrympta och oanvändbara till gång hos både hannar och honor. Från övriga underfamiljer avviker gräsfjärilar genom blåslika svallningar vid basen av en eller flera av framvingarnas nerver.

Dessa fjärilar är medelstora eller små fjärilar med matta, oftast mörka färger. Vingarna är tecknade med ögonfläckar nära utkanten, åtminstone på undersidan, men ofta även på översidan. Bakvingarnas undersida är ofta marmorerad av brunt, grått och vitt, så att den liknar de lavbevuxna klippor eller trädstammar, på vilka en del arter ofta vilar med hopslagna vingar.

Larverna är, olikt andra dagfjärillarver, tät- och korthåriga samt har sista leden tvåkluven. Till färgen är de bruna eller gröna, tecknade med ljusa, längsgående strimmor. De är mest i rörelse om natten och lever på olika gräsarter.

Pupporna är rundade, utan kanter eller utskott och de är vanligen fritt upphängda vid spetsen av bakkroppen, som då är utrustad med de vanliga små fästhakarna, men ibland saknas dessa och då vilar pupporna direkt på marken. Ungefär 3.000 arter av denna underfamilj är kända från alla världsdelar och i Sverige förekommer ungefär 20 arter.

Att bestämma en pärlemorfjäril utan att se undersidan av vingarna är i princip omöjligt och jag glömde att se efter. En rimlig gissning är att detta är en skogspärlemorfjäril, ”Argynnis adippe”. Den miljö den lever i är ängar där det växer blommor, skogsgläntor och annan glesare skogsmark och här har den slagit sig ner på en blomma av åkervädd.

Fjärilslarven lever på och äter av violer och ett synonymt svenskt namn på skogspärlemorfjäril är allmän pärlemorfjäril. Denna fjäril, liksom alla andra fjärilar, genomgår under sitt liv fyra olika stadier, det vill säga ägg, larv, puppa och fullvuxen eller imago som detta stadium också kallas. En sådan förvandling kallas för fullständig metamorfos.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, infaller i juli och augusti och under flygtiden parar sig fjärilarna och honan lägger äggen i närheten av larvens värdväxter. Larven växer sig kläckningsfärdig inuti ägget, men ägget kläcks inte förrän på våren året därpå. Värdväxter, som är de växter som larven lever på och äter av, är för skogspärlemorfjärilen olika arter i violsläktet.

Larven äter och växer under 2–3 månader varefter den spinner ett litet rum av blad och i detta rum förpuppas den. Efter 2–4 veckor kläcks den fullbildade fjärilen ur puppan och en ny flygtid börjar. Skogspärlemorfjärilens utbredningsområde är från Europa och genom den tempererade delen av Asien till Amurområdet och Japan. I Norden finns den i hela Danmark, i sydöstligaste Norge och hos oss i Sverige upp till södra Norrland samt dessutom i södra halvan av Finland.

När jag flyttade mig åt ena hållet flyttade den sig åt andra hållet och när jag flyttade mig åt andra hållet så flyttade den sig åt ena hållet och så höll vi på en stund innan jag tröttnade och tryckte av. Jag undrar vad den tänkte under denna kurragömmalek men vid något tillfälle tycktes den nog undra, ”Syns jag?”. Jag nöjer mig dock med att säga att det är en gräshoppa.

Gräshoppor, ”Caelífera”, är en underordning i insektsordningen hopprätvingar. Den har världsvid utbredning och omfattar cirka 11.000 arter, varav cirka 250 arter i Europa och 25 arter i Sverige.

Gruppen indelas i en lång rad familjer och i Sverige finns ”Cantatópidae” med de två arterna skogsgräshoppa, ”Podísma pedéstris”, och fjällgräshoppa, ”Melánoplus frígidus”, markgräshoppor eller gräshoppor i dagligt tal och torngräshoppor.

Till skillnad från underordningen ”Ensifera”, det vill säga vårtbitare och syrsor, har gräshoppor relativt kraftiga antenner, som dock är betydligt kortare än kroppen samt hörselöppningar, så kallade tympanalorgan, som sitter på sidorna vid basen av bakkroppen och inte på framskenbenen som hos vårtbitarna.

Honans äggläggare är dessutom liten och oansenlig vilket den inte är hos vårtbitarna. Kroppsformen varierar mycket, allt från ganska satt till lång och stavlik, påminnande om vandrande pinne. Vingarna, när sådana finns, hålls i vila taklagda över kroppen.

De gräshoppor som stridulerar eller spelar gör detta vanligen genom att gnida en kam, vilken ofta är försedd med fina taggar, på lårets insida mot en ribba på ena framvingen. Nästan alla gräshoppor är dagaktiva växtätare och förekommer speciellt på öppna marker, en del arter är dock trädlevande, ett fåtal grävande, och några lever mer eller mindre permanent i vatten.

Familjen markgräshoppor, ”Acrídidae”, har världsvid utbredning och omfattar cirka 7.000 arter, varav 19 arter i Sverige, bland annat backgräshoppa, slåttergräshoppa, solgräshoppa, grön ängsgräshoppa, blåvingad gräshoppa och klubbgräshoppor. Kroppslängden är från 5 millimeter till mer än 10 centimeter, hos arter i Sverige 10–40 millimeter.

Markgräshoppor hos oss lägger ägg på hösten, varefter de vuxna insekterna dör och på våren kläcks äggen, och efter fyra till fem larvstadier är de fullbildade, i tid ofta kring midsommar och från och med då kan man höra deras lågmälda raspande eller surrande spel eller stridulation. Vissa arter, till exempel trumgräshoppa och rosenvingad gräshoppa, frambringar med bakvingarna ett smattrande ljud i flykten som är mycket speciellt. Till familjen markgräshoppor förs flera arter, bland annat de ökända vandringsgräshopporna, vilka kan uppträda i enorma antal och anställa avsevärd skada på grödor.

Gräshoppor var, för övrigt, en av de tio hemsökelser som skulle drabba en egyptisk farao och hans folk för att de skulle förmås att släppa Israels folk ur träldomen, allt enligt andra Moseboken verserna 7 till 12.

Under 2004 drabbades Västafrika av den värsta invasionen av vandringsgräshoppor på 15 år. Vandringsgräshoppor kallas de markgräshoppor som vid för stor individtäthet uppträder i svärmar som vandrar om dagen och äter växter, inte minst odlade grödor, om kvällen.

Ja, jag vet, jag har visat Er denna vackra insekt förut i en krönika från Lomsjö, norr om Nyholm, i juli 2007, men visste Ni att bastardsvärmarna är förrädiskt vackra och är tecknade i varningsfärgerna svart och rött på grund av att de är giftiga, de har nämligen cyanidhaltigt blod! Arten på bilden är bredbrämad bastardsvärmare, ”Zygaena lonicerae” som är rödlistad som ”Nära hotad-NT”.

Vätecyanid är vid rumstemperatur en färglös och extremt giftig vätska med en karakteristisk doft av bittermandel, många personer är dock ganska okänsliga för denna lukt. Vätecyanid tas även upp direkt genom hud och slemhinnor och giftverkan är mycket snabb och leder vid tillräckligt hög dos inom mycket kort tid till döden, varför substansen används i USA för att verkställa avrättningar i gaskammare och under namnet Zyklon B användes den i tyska koncentrationsläger under andra världskriget.

Vätecyanid har även använts som kemiskt stridsmedel då cyanidjonen blockerar cellernas cytokromoxidas, det vill säga enzym som deltar i andningskedjan, och därmed upphör kroppens förmåga att utnyttja syre. Cellernas ämnesomsättning hämmas, vilket utlöser symtom som oro, omtöckning, medvetslöshet och kramper, vidare inträder andnöd, muskelsvaghet och hjärtpåverkan. Behandlingen vid cyanidförgiftning måste sättas in omgående och innefattar bland annat användning av syrgas.

Det hygieniska gränsvärdet för cyanider och vätecyanid är ett takgränsvärde och inget nivågränsvärde, och är, år 2005, 5 mg cyanid/m3. Cyanidförgiftning genom förtäring av otillräckligt beredd kassava eller maniok är i flera afrikanska länder en vanlig orsak, eventuellt också i samverkan med näringsbrist, till neurologisk sjukdom. En sådan sjukdomsbild benämns konzo och utgörs av bestående muskelsvaghet i benen framkallad av skada på de nervceller som förmedlar signaler från ryggmärgen till musklerna. I andra fall kan sjukdomsbilden bestå av störning i muskelrörelsernas samordning, så kallad ataxi, känselrubbningar, synstörningar och muskelsvaghet.

Kassava eller maniok är en hög ört som ser ut som en buske och har många, långa knölrötter. Varje rot kan väga flera kilo och innehåller mycket stärkelse och andra näringsämnen. Maniok är viktig mat i många delar av världen och man kokar eller rostar maniok och använder den till exempel i grönsaksgrytor, rå maniok är däremot giftig. Man kan också göra mjöl och gryn av maniok som ursprungligen kommer från Sydamerika men odlas även i Asien och Afrika, främst Nigeria och Kongo- Brazzaville.

På grund av den höga toxiciteten kan utsläpp av cyanider i naturen få svåra följder för växt- och djurliv. Slutna system måste användas i de tekniska processer där cyanider utnyttjas och destruktion i teknisk skala sker genom oxidation med klor i alkalisk miljö. Även i levande organismer som bildens bastardsvärmare oxideras cyanid till ickegiftiga ämnen. Cyanid upplagras därför inte i naturen.

År 1984 inträffade i Bhopal i delstaten Madhya Pradesh i Indien den största industriolyckan och industrikatastrofen i historien, då 45 ton giftgas, metylisocyanat, läckte ut från en fabrik med tillverkning av kemiska bekämpningsmedel, ägd av ett indiskt dotterbolag till det amerikanska företaget Union Carbide Corporation. Mer än 2.500 människor beräknas ha dödats av gasen, medan 50.000 skadades. Olyckan berodde främst på otillräckligt utbildad personal och dåligt underhållen utrustning. Dålig stadsplanering medverkade också till att olyckan fick så stor omfattning.

Metylisocyanat, förkortat MIC, är ett kemiskt ämne som hör till gruppen isocyanater, vilket är reaktiva ämnen som har stor industriell användning för framställning av polyuretaner, i skumgummi, lim och lacker med mera. Isocyanater är mycket giftiga och kan ibland vara mutagena och sålunda orsaka förändringar i arvsmassan.

Nivågränsvärdet är, år 2005, så extremt lågt som 0,005–0,01 ppm (miljondelar) för monoisocyanater respektive 0,002 ppm (miljondelar) för diisocyanater. Metylisocyanat, H3C-N=C=O, är en färglös vätska med tårgasliknande lukt som är reaktiv, flyktig och explosiv i blandning med luft och tröskelvärdet är satt så lågt som till 0,02 ppm.

Vid det katastrofala gasläckaget i Union Carbides fabrik i Bhopal, 1984, kom stora mängder förorenat vatten in i den tank som innehöll hela 43 ton metylisocyanat, MIC, och en kraftig reaktion startade och en aerosol, det vill säga små partiklar som svävade i luften, spred sig över staden.

Den utspridda metylisocyanaten antas lyckligtvis ha reagerat med vatten i luften och bildat det mycket mer ofarliga monometylaminet men eftersom även den mycket giftiga gasen fosgen eller karbonylklorid användes i tillverkningen är det troligt att detta också fanns med och om temperaturen var tillräckligt hög, vilket också är troligt, bildades även det extremt giftiga ämnet cyanväte. Eftersom utsläppen skedde dels vid marknivå, dels från hög höjd, kom molnet att innehålla olika koncentrationer av olika ämnen på olika höjd och avstånd från fabriken. Gaserna var tyngre än luft och trängde därför undan luften från marknivån.

Den lilla ormbunken låsbräken, ”Botrychium lunaria”, är lite av områdets specialitet och vissa år räknas de i antal om över hundra exemplar medan andra år är de fåtaliga och till och med helt borta. Låsbräken är oftast bara drygt en decimeter hög, men kan bli upp till tre decimeter hög. Den har en oskaftad parflikig steril bladskiva som är fäst vid mitten av växten. Bladflikarna är hela och så breda att de vanligen överlappar. Den fertila delen, sporangiesamlingen, är grenig och syns på bilden som gula till rödbruna små kulor.

Låsbräken kan bara förväxlas med andra låsbräknar, till exempel nordlåsbräken som dock har trekantig bladskiva med spetsigare bladflikar och ofta med en mittnerv i varje, eller dvärglåsbräken hos vilken den sterila bladskivan sitter vid basen av växten.

Låsbräken är ganska vanlig i hela landet men är ofta svår att få syn på. Den växer oftast i torra backar och hagar, gärna betesmarker med lågväxt gräsvegetation som här vid Bjälkön. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet.

Artnamnet ”lunaria” kommer av latinets ”luna” för måne och betyder månformig och ett äldre namn på växten är just månlåsbräken. Enligt Lyttkens i boken ”Svenska växtnamn”, från åren 1904 till 1915, var låsbräken förr förknippad med trolldom och vidskepelse, då den ansågs kunna öppna lås och bojor om den insamlades på rätt sätt.

De båda bilderna på låsbräken är tagna i slutet av juni 2006 för i år hittade jag tyvärr inga trots att jag vet vad de brukar växa och lika trots att jag spenderade en ganska lång stund med att gå med ”näsan i gräset”, kanske hade korna ätit upp dem, kanske hade de beslutat att stanna under jorden i år.

”Låsgräs. Wäxer i Skogar och Skogsängar. Är icke känd för någon nytta i hushållningen. Fröredningens något nära likhet med wissa slags nycklar, har utan twifwel gifwit anledning til Swenska namnet.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius, år 1806.

Stor vårtbitare, ”Decticus verrucivorus”, är en art i insektsordningen hopprätvingar som tillhör familjen vårtbitare. Det vetenskapliga artnamnet, ”verrucivorus”, betyder översatt ungefär "den som äter vårtor", och syftar på att den förr sägs ha använts till att ta bort vårtor med.

Den stora vårtbitaren har en kroppslängd på 25–45 millimeter, honorna större än hanarna. Dess habitat, miljö är främst gräsmarker, som ängar och hedar. Färgen på kroppen är vanligen grönaktig med mörka fläckar, men mer brunaktiga färgformer förekommer också, vilket jag också fick se en stund senare.

Utbredningsområdet omfattar större delen av Europa och tempererade delar av Asien och så långt österut som till Kina. Den stora vårtbitarens vidsträcka utbredningsområdet och andra geografiska åtskillnader såsom vatten, skog och berg, mellan de olika populationerna har gjort att många underarter har utvecklats. I Sverige finns dock ursprungsformen, eller med ett finare ord, nominatformen, ”Decticus verrucivorus verrucivorus”.

Till levnadssättet är den stora vårtbitaren en omnivor eller allätare som främst är aktiv på dagen. Hanen stridulerar, det vill säga spelar, för att locka till sig honor i soligt väder och sången är tydligt hörbar och består av ett upprepat ”zsi”.

Även vårtbitarna tillhör, likt gräshopporna, insektsordningen hopprätvingar vilka är medelstora till ganska stora insekter med en kraftig kroppsbyggnad. Bakbenen är särskilt långa och har hos många arter omvandlats till hoppredskap med starkt förtjockade lår, vilket min bild tydligt visar.

De har vanligtvis fullt utvecklade vingar, ett främre par tämligen sklerotiserade täckvingar, sklerotin är den substans som bland annat gör skalbaggarnas skal hårt och stelt, och ett bakre par mjuka flygvingar, men det finns också de som endast har små, tillbakabildade vingar och de som är helt vinglösa. Känselspröten är smala och kan, speciellt hos långhornsrätvingarna, nå en betydande längd. Huvudet är nedåtriktat, försett med facettögon och kraftiga, bitande mundelar vilket tydligt känns i mitt vänstra långfinger. De är dessutom, relativt sett, mycket starka.

De liknar medeltida riddare i full rustning och det är väl att betrakta som tur i kombination med för låg syrehalt i atmosfären att de inte är tre meter långa och en meter höga för då hade hon bitit av mig på mitten och ätit upp mig. Deras andningsorgan trakéerna är nämligen mindre bra på att ta upp syret i luften än vad våra lungor är vilket begränsar deras tillväxt och storlek. Efter måltiden hade hon då antagligen tagit ett 60-metershopp åt något håll i sin jakt på något annat ätbart.

Syrsor och vårtbitare har öronen på framskenbenen till skillnad från gräshopporna, där dessa sitter på sidorna vid basen av bakkroppen. En del hopprätvingar kan också frambringa ljud genom att gnida bakvingarna mot varandra under flykten, eller genom att gnida käkarna mot varandra. Vårtbitarna och mullvadssyrsorna lever till större eller mindre del av rov, utom vissa mindre arter av vårtbitare, som är renodlade vegetarianer. De övriga familjerna inom ordningen hopprätvingar är växtätare, även om syrsorna och grottvårtbitarna kan äta dött animaliskt avfall.

Alla hopprätvingar har en ofullständig förvandling, det vill säga att de inte genomgår något puppstadium. Efter äggets kläckning utvecklas de i stället genom ett antal nymfstadium till vuxen insekt eller imago.

Nymfen påminner redan från början om den fullbildade insekten, med undantag för att den är mindre och saknar vingar. För varje genomgånget utvecklingsstadium blir sedan nymfen allt mer lik den fullbildade insekten och i de senare stadierna börjar även vinganlagen att framträda. Honan hos vårtbitare och syrsor har ett långt äggläggningsrör, se tidigare bilder i denna krönika, med vilket hon lägger äggen i jorden.

En egenhet hos vissa insekter, bland annat hos gräshopporna, vårtbitarna och syrsorna, är att det finns bara en typ av könskromosom, nämligen ”X”. Honorna har den i dubbel upplaga ”XX”, men hanarna bara i enkel upplaga ”X0”.

Nu måste jag sluta för snart är hon igenom huden på mitt vänstra långfinger och det börjar göra riktigt ont!