Låt oss backa tillbaka i tiden till min barndom i mitten av 1960-talet då jag någon gång varje sommar under ett antal år fick följa med min far till min farbrors bror och hans fru som bodde invid den lilla sjön där far och jag brukade få låna båten några timmar för att fiska.

Så här nästan fyrtiofem år senare vet jag inte vilket som var roligast, att fiska eller att efteråt gå in till min farbrors bror och hans fru i den lilla stugan för att fika och samtidigt få lyssna till de fantastiska och spännande historierna från förr om nutrian eller sumpbävern, storsiken, Goa Måtta eller Goe Muttes grotta, Ulvamunnen samt om skattgömmorna i ofärdstider då danskarna härjade i trakterna. Jag minns att jag lyssnade med öron stora som tefat och ögon stora som ”grötafat” och ville alltid höra mera för att berätta det kunde de minsann!

Bilden visar ingången till grottan Goa Måtta som består av en två meter lång, trång gång som svänger nästan nittio grader höger för att, efter ytterligare några meter, mynna ut i ett grottrum om ett antal kvadratmeter. Enligt uppgift ska någon ha varit nere i rummet på sjuttiotalet för att då konstatera att det var tomt sånär som på några ben från något vilsegånget djur som dött i grottan. Hela denna del av den småländska storskogen är för övrigt blockrik och förmodligen finns det ett otal antal liknande grottor, ännu oupptäckta.

Nere vid den lilla sjön växer det vackra notblomstret med det vackra latinska namnet ”Lobelia dortmanna”.

Notblomstret är en flerårig, vattenlevande, kal ört med en bladrosett som växer under vatten och en blomstängel som skjuter upp ovan vattenytan. Blomstängeln är bladlös och ogrenad, den sträcker sig upp ur vattnet, om den växer djupt utvecklas dock inga blomstänglar. Notblomstret blommar från juli till september och de hängande, vitaktiga till ljusblå blommorna sitter i en gles, fåblommig, ensidig klase. Den är en karaktärsväxt för näringsfattiga, så kallade, oligotrofa sjöar och arten förekommer i nästan hela landet men är sällsynt i slättbygder.

Den tillhör den grupp av arter som med ett gemensamt namn brukar kallas ”isoetider”, det vill säga, sådana arter som lever med bladrosetter under vatten. Till ”isoetiderna” räknas även strandpryl, ”Plantago uniflora” och de två arterna i släktet braxengräs, ”Isoetes”.

Den första fynduppgiften publicerades av Rudbeck år 1720. Artnamnet ”dortmanna” hedrar den holländske apotekaren Dortmann i Gröningen och namnet användes som ett växtnamn redan på 1600-talet. Det svenska namnet notblomster anses syfta på att den vid fiske fastnade i noten.

Notblomstrets bladrosett är mycket karaktäristisk och består av ett antal knappt centimeterbreda, plattade, trubbiga blad, som i tvärsnitt har två luftkanaler och som Ni kan se har den också ordentliga rötter.

”Växer i insjöar med renare vatten, på grundare, helst ren och klar sandbotten, på hvilken bladen bilda vackra, mörkgröna mattor. Mot Juli månad skjuter stängeln upp öfver vattnet...
...Särdeles märkliga äro dess blad, hvilka äro ihåliga, med två pipiga eller rörlika rum, - en mycket ovanlig byggnad. - Fiskare tycka icke om örten emedan den vid notdrag lätt uppryckes från sjöbottnen och kommer in i noten, hvadan den också erhållit benämningarna Notgräs, Notblomster.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Trådtåg,”Juncus filiformis”, är en späd, flerårig art med krypande jordstam. Stråna blir upp till fyra decimeter höga och är omkring en millimeter tjocka och till synes bladlösa. Vid basen omges stråna av ljusbruna bladslidor. Arten blommar i juli-augusti och blomställningen är liten, ganska gles samt har ett mycket långt stödblad vilket gör att blomställningen ser ut sitta mitt på strået. Trådtåget är vanligt i hela landet, från Skåne till Torne Lappmark och den växer på fuktig mager sand- och torvjord, i skogsmark, kärrkanter och vägdiken.

Den första fynduppgiften publicerades av Rudbeck år 1720. Artnamnet ”filiformis” kommer av latinets ”filum” för tråd och ”formis” för form, namnet betyder trådformad och syftar på det smala strået.

”Trådtågen är lätt igenkänd på sina släta strån (J. lævis etc. Bauh.), hvilka äro så svaga att de knappt bära sig...
...Af stråen kunna fina små mattor (bordsmattor o. d.) flätas.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Blommor kan ibland vara alldeles (t)hopplösa och tyvärr vara överblommade när man ska fotografera dem precis som denna topplösa, ursäkta försöket till ordvits, som växte nere i strandkanten av den lilla sjön i gläntan i den småländska storskogen.

Topplösa, ”Lysimachia thyrsiflora”, är en flerårig ört som kan bli upp till sex decimeter hög. Stjälken är upprätt, blek, ofta rödfläckig, och har motsatta lansettlika blad som har små insänkta rödaktiga körtelprickar.

Topplösan blommar i juni och juli med små gula blommor som sitter i täta huvudlika samlingar på skaft från de mellersta bladvecken, stjälkens topp har endast blad. Topplösa är vanlig i hela landet, utom i fjälltrakterna.

Den växer på fuktiga ställen som kärr, sjöstränder, myrgölar och sumpskogar och den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Catalogus plantarum” från 1658. Artnamnet ”thyrsiflora” betyder ungefär ”med blommor i kottelika samlingar” och kommer av latinets ”thyrsus” för knopp, kotte och ”flos” för blomma. Svenska namnet topplösa kommer av att blommorna sitter långt ner på stjälken och alltså saknas i toppen.

Något som också hör hemma vid de små näringsfattiga gölarna i den småländska storskogen är hundstarr, ett halvgräs med trekantiga strån och mängder med olika, mer eller mindre, svårbestämda arter. Hundstarr, ”Carex nigra”, är en lågväxt starr med skilda han- och honax.

Den har ofta krypande jordstam, men bildar ibland tuvor som kan sakna utlöpare. Bladen är grågröna och axsamlingen består vanligen av ett hanax och oftast två, upprätta honax. Bildens hundstarr har faktiskt för ovanlighetens skull två hanax.

Hundstarr är vanlig i hela landet, utom möjligen i nordligaste Lappland och arten växer på all slags fuktig mark, som kärr, diken, hällkar och fuktiga skogsstigar. Den första fynduppgiften publicerades år 1737 och artnamnet ”nigra” kommer av latinets ”niger” för svart och syftar på axfjällens färg. Hur den har fått sitt ”nya” svenska namn hundstarr vet jag inte men förr kallades den för småstarr.

Kransställda blad och små vita fyrtaliga blommor i små ansamlingar betyder att det är en måra ur släktet ”Galium”, i detta fall en stormåra. Stormåra, ”Galium album”, är en av de mest storvuxna arterna i släktet. Stammen är fyrkantig, kal, slät och ganska grov och kan bli meterlång. Den är trots sin grovlek vek och nedliggande med uppstigande blomställningar. Bladen är mörkgröna och uddspetsade och sitter åtta tillsammans i krans. Stormåran blommar från juni till augusti.

Stormåran är allmän från Skåne till Lappland och den förekommer ofta i stort antal på allehanda kulturpåverkade marker, som backar, ängsmarker och vägkanter.

Det är intressant att notera att Linné i ”Flora Svecica” år 1755 betraktade arten som en av vårt lands största sällsyntheter, citat; ”rarissima in Suecica planta”, endast känd från Stäket i Uppland. Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades av Anders Celsius år 1740. Artnamnet ”album” betyder vit och syftar på blomfärgen och namnet betyder således ”vitmåra” men blir förvillande eftersom detta svenska namn används på en annan art, vitmåra, ”Galium boreale”.

Sommaren allra vackraste gräs, tycker jag och många med mig. Det vackra darrgräset växte en bit upp från sjön i den gamla ängsmarken. Darrgräs, ”Briza media”, är ett flerårigt gräs som växer i lösa tuvor.

Stråna är upprätta och kan bli upp till en halv meter höga, bladen är platta och korta, med sträva kanter och arten blommar i juni och juli. Vippan är grenig och pyramidformad, vippgrenarna är vågiga och har hängande småax. Småaxen är brunvioletta och ser ut som små hjärtformade berlocker och de blir omkring en halv centimeter långa.

Darrgräset är lätt att känna igen på de hjärtformade, plattade småaxen som hänger på de långa tunna grenarna. Det är vanlig i södra och mellersta Sverige, men den förekommer mer sällsynt ända upp i Västerbotten och det växer i fuktiga ängar, i beteshagar och på stränder.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Artnamnet ”media” betyder mellan och syftar på att den i storlek är mittemellan dvärgdarrgräs och italienskt darrgräs och sitt svenska namn darrgräs har den fått då småaxen darrar vid minsta vindpust.

”Bland de lysande blommorna på ängen gör sig en annan växt bemärkt endast genom sina utomordentligt fina vippor och de på dem likom upphängda, hjertlika, brun- och grönbrokiga småaxen. Minsta vindflägt sätter dessa vippor i rörelse, en fjärils vinge kommer dess blommor att dallra, och ändå motstår strået den starkaste blåst. Denna växt är Darrgräset, kanske den vackraste bland våra vanligaste gräs.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Ärenpris, ett vackert namn på en vacker blomma och äras den som äras bör kan man tycka när man ser i lupp eller närbild på denna veronikaart. Ärenpris, ”Veronica officinalis”, är en flerårig ört som kan bli upp till tre decimeter hög. Stjälkarna är nedliggande, rotslående och styvhåriga. Bladen är grågröna till ljusgröna, äggrunda och sågade i kanten, samt styvhåriga liksom resten av växten.

Ärenpris blommar i juni och juli med blekt blåvioletta blommor som sitter i klasar från bladvecken. Fruktkapseln är längre än fodret och sitter kvar i fruktställningen över vintern. Ärenpris är vanlig i nästan hela landet och den är mycket anspråkslös och växer på torrbackar, bergknallar, hyggen och i skogsmark.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden. Blad av ärenpris har använts till örtte och gav, liksom te på blad av den nära släktingen teveronika, en lindrigt sammandragande effekt. Artnamnet ”officinalis” kommer av latinets ”officina” för verkstad, apotek och syftar på artens användning som just läkeväxt.

”Personer som här i Sverige stå i bildning närmaste trappsteg öfver den stora hopen, skatta en infusion på denna växt, liksom FRANKUS en sådan på sin Veronica theezans, mycket högt och dricka den med god smak i stället för te - sannerligen ett dåligt och till smaken helt afvikande surrogat, för att ej säga ett för normala människor motbjudande njutningsmedel.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år1905.

Det var ”ord och inga visor” av den gamle teälskaren Carl von Linné.

En bit bort från sjön i en liten våtmark i kanten av storskogen blommade det vackra och cyklamenlika tranbäret som bäst vilkas bär med fördel plockas efter den första frosten ety då blir dessa sötare i smaken. Tranbär, ”Vaccinium oxycoccos”, är ett nedliggande ris med tunn och krypande, rotslående stam och rosaröda blommor. Bladen sitter strödda och är smalt äggrunda, vintergröna och läderartade med något nedvikt kant.

Tranbäret blommar i juni och juli och blommorna är rosa och sitter på långa, tunna, finludna skaft. Foderflikarna är fint håriga i kanten medan kronan är djupt kluven, nästan till basen, och kronbladsflikarna är bakåtböjda och sex till sju millimeter långa. Bären är ganska stora, vanligen över sex millimeter i diameter, runda, röda, ofta med mörkare röda prickar och mycket sura. De mognar sent och skall helst plockas efter det att de blivit frostnupna.

Tranbäret är vanligt i nästan hela landet, men är mindre vanlig i fjälltrakterna och är sällsynt på Öland och Gotland. Det växer oftast i vitmossa på fuktiga marker, som kärr och myrar och den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Tranbären kan användas bland annat till sylt och likör och enligt Nyman, år 1868, användes de kokta med honung mot mask hos barn, och bären, ”Baccæ Oxycocci”, upptogs också i farmakopén.

År 1749 uppger Carl von Linné att ”af bären betjena sig Guldsmeder, wid hwitkokningen af silfwer”. Artnamnet ”oxycoccos” kommer av grekiskans ”oxys” för sur och ”kokos” för bär, namnet syftar sålunda på bärens sura smak.

”Så kan man icke gerna likgiltigt betrakta denna lilla krypande buske, som tager sin bostad bland Sphagnum-mossorna, på hvilkas sammetsdynor den sträcker sina stjelkar, smyckande dem med sina täcka blad och blommor. Och då bären äro mogna, dragas de genom sin tyngd ned på mossan, och det ser nästan ut som om de alldeles skulle tillhöra densamma.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Det är en enorm spridning på livet inom växtriket, en jättelik bjässe suddigt till vänster i bakgrunden och en liten späd och vek ört i skärpa i förgrunden till höger, så olika men ändå så lika. Dystarr, ”Carex limosa”, är en lågväxt starr med krypande jordstam och skilda han- och honax. Stråna utgår från underjordiska utlöpare från jordstammen och står ganska glest, de har rödbruna bladslidor vid basen.

Bladen är smala, rännformade och grågröna medan axsamlingen består av ett hanax och ett eller två honax. Honaxen hänger på tunna skaft och är ovala, fem till sju millimeter breda, och har tio till tjugo blommor.

Axfjällen är ljusbruna, i det här fallet till och med rödbruna, kortspetsade och lika breda som fruktgömmena, vilka är platta och blekgröna, utan spröt. Honblommorna har tre märken och trekantig nöt. Dystarren är vanlig i hela landet och den växer i blöt torv i myrar och gungflyn.

Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades år 1732 och artnamnet ”limosa” kommer av latinets ”limus” för dy, gyttja och betyder just ”växer i dy”.

På ”Julostens” södra sida öppnar sig ett hål ner i avgrunden likt en mun av en ulv och kanske är detta ingången till den mytomspunna grottan ”Ulvamunnen” där alla skatterna från ofärdstiderna fortfarande skall finnas gömda och glömda. Hålet var tyvärr för litet för mig annars hade jag krupit ner och inspekterat underjorden, eller är det bara ett gryt från en räv eller en grävling?
Välj själv vilket alternativ du vill tro på!