Den gamla tallen på skogsbingelkullen nordväst om dammen i Södra Duveled är minsann ett landmärke som heter duga. Här förbi går också den härliga Munkaleden och här kan man vila och reflektera en stund på livets väsentligheter.

Tallen, ”Pinus sylvestris”, är ett stort barrträd med rak stam och gles krona. Som ung är barken tunt pappersartad och ljusbrunt rödaktig, men med åldern blir den grov, skorplik och gråbrun till färgen. Barren sitter två tillsammans på ett litet kortskott och de blir ungefär fem år gamla innan de faller av.

Tallen är vindpollinerad och sprider oerhörda mängder av pollen på våren. Hanorganen är gulaktiga och sitter i nedre delen av årsskotten medan honkottarna först är klotrunda, en halv centimeter långa och rödaktiga, och efter pollineringen tillväxer kotten under ett år varunder befruktningen sker. Efter ett och ett halvt år är fröna mogna och kotten öppnas, fröna är försedda med en tunn vinge vilket gör att de kan spridas med vinden.

I Lappland förekommer varieteten lapptall, ”Pinus sylvestris lapponica”, som har kortare och styvare barr i mer tydliga kransar.

Den äldsta tall som hittats i Sverige var 706 år gammal år 1981, exemplaret växte i Muddus nationalpark och påträffades av Ola Engelmark och Annika Hofgaard. Fyndet finns beskrivet i uppsatsen ”Sveriges äldsta tall” i Svensk Botanisk Tidskrift 79: 415-416. Den ska ha borrats igen i mitten på 1990-talet och konstaterades då vara 725 år gammal och sålunda född år 1270, året då Magnus Ladulås grundar ett franciskanerkloster på Riddarholmen i Stockholm och Ludvig den IX, eller Ludvig den helige som han också kallades, påbörjar det sjunde och sista korståget mot Tunis. Han avlider dock den 25 augusti samma år och hade då varit kung av Frankrike sedan år 1226.

Tallar kan nå en höjd av drygt 30 meter och få en stamomkrets på över fyra meter. Tallen finns i hela landet och var ett av de första träd som invandrade till Sverige söderifrån efter senaste istiden. Idag växer tall mest på torra marker såsom hällmarker, sandmark och hedar och arten är känd sedan medeltiden.

Tallen har stor betydelse som skogsträd för industrin och avverkas därför i stor mängd, virket, furu, är mycket användbart och används bland annat till pappersmassa, bräder, bränsle och tidigare även till järnvägssyllar.

Tallens ved är rik på kåda och man har framställt både terpentin och harts ur den. Förr användes unga årsskott av tall, ”Turiones Pini”, eller så kallat tallstrunt, inom farmakologin som botemedel mot bland annat skörbjugg och gikt. Liksom granen, ”Picea abies”, är tallen beroende av att bilda mykorrhiza, svamprot, med svampar, vilket bidrar till att öka trädets förmåga att ta upp mineraler och näringsämnen ur marken.

Artnamnet ”sylvestris” är från latinets ”sylva” för skog och betyder ”växer i skog”. Angående de svenska namnen tall och fur anger Nyman, år 1868, att på marker där pålroten fritt kan utvecklas blir ”Furan hög och rak”, medan ”der berg eller styf lera icke tillåter sådant, uppkommer en kortare, marigare och krokigare Tall. Det är detta det olika utseendet hos trädet som de båda olika benämningarna i allmänhet motsvara”. Små och låga, nästan stamlösa tallar brukar sålunda kallas martallar.

”Furan det högresta mastträdet
med kronan som en utsiktskorg i toppen
spanar över vårt ändlösa innanhav av gran
där vi år från år och våg för våg
intill döddagar kan räkna hur gran försvinner bland gran.”

Ur ”Furan” av Harry Martinson, Tuvor, 1973

Mitt på den magra betesmarken i nordväst växer denna vackra och ståtliga eneobelisk, ej heller denna ett landmärke som går av för hackor.

Sveriges högsta en är en en på 18,5 meter och finns vid sjön Glypen, sydväst om Åtvidaberg i Östergötland.

Den tjockaste och äldsta enen finns i Råå i Närke. Det är i Hammars församling och enen finns i Närkes absoluta sydspets öster om Vättern. Den har en omkrets på 2,8 meter i brösthöjd och är ungefär 600 år gammal, sålunda född tidigt 1400-tal eller år 1409 om vi ska gissa riktigt noggrant.

Apropå året 1409 i Sveriges och Nordens historia så innebar detta år att Kalmarunionen, som existerade mellan åren 1397–1520, var cirka 12 år gammal. Det var under denna tidsepok som Sverige tillsammans med Danmark och Norge ingick i detta samarbete, dels som en följd av släkt- och vänskapsband inom aristokratin i de nordiska länderna och dels att denna union skulle bli en motvikt till den nordtyska Hansan.

Ett återkommande stridsämne var maktfördelningen mellan centrum och riksråden i de tre länderna, något som ledde till att det i Sverige valdes riksföreståndare. Genom Nyköpings recess år 1396 hade riksrådet och Drottning Margareta kommit överens om villkoren och den 17 juni 1397 kröntes Margaretas systerdotterson Erik till unionskung i Kalmar i närvaro av 67 stormän från de tre länderna. Vid kröningen var Erik endast 15 år och som hans förmyndare fick Margareta fortsätta regera. Från kröningen finns dock endast två dokument bevarade, dels unionsbrevet och dels kröningsbrevet.

”Xerócomus bádius” på latin eller brunsopp på svenska, detta exemplar växte i närheten av den ståtliga enen och är en av våra godaste matsvampar. Rören blånar ofta vid beröring, men den blå färgen försvinner vid tillagningen. Hatten är välvd till utbredd, brun och som ung finluden, sedan kal, klibbig i fuktig väderlek men på bilden torr som en sammetssopp. Rören är som unga ljusgula men med åldern blir de gulgröna, de blånar ofta vid tumning.
Foten gulbrun, melerad och avsmalnande mot basen medan köttet är vitt till gulvitt, oftast blånande, även detta, vid snitt, med en mild lukt och smak.

Brunsoppen är en mycket god matsvamp och som ganska sällan är larvangripen. Den passar till all sorts matlagning och växer främst med tall, men förekommer ibland även med gran och ek. Förväxlingssvampar är den ätliga sammetssoppen, ”Boletus subtomentosus”, som har sammetsluden hatt och inte är klibbig ens i väta samt rutsoppen, ”Boletus chrysenteron”, som, också den, har sammetsluden hatt som dessutom ofta spricker upp och blottar den karminröda färgen strax under hatthuden, även denna är ätlig.

Den mycket vackra svaveltofsskivling, ”Pholiota flammans”, har en hatt som är mellan 2 till 8 centimeter bred, först halvklotformig, sedan välvd till utbredd, torr, tätt klädd med svavelgula, utspärrade, löst sittande fjäll på gul till brandgul botten. Hos gamla exemplar kan fjällen vara tilltryckta.

Skivorna är vidvuxna till något nedlöpande, täta, länge gula men sedan rostbruna. Foten är gul och ovan ringen slät men under densamma utspärrat gulfjällig. Den växer vanligtvis på murken barrved mer sällan på lövved under hösten och räknas som tämligen allmän. Svampens lukt är svagt rättiksartad och smaken är bitter, det är med andra ord ingen matsvamp.

Vaxskivlingar, eller vaxingar som de heter idag, tillhör släktet ”Hygróphorus” som är ett släkte basidiesvampar med över 90 olika arter i Norden. Dessa har fått sitt namn av att de har tjocka, vaxartade och glesa skivor.

Hatten har högst varierande färg men är oftast klargul och i väta klibbig eller slemmig medan sporpulvret är vitt. Arterna är marklevande, och många bildar mykorrhiza, svamprot, och släktet innehåller både några goda matsvampar men även oätliga arter. Bilden visar den vackra och ätliga samt mindre allmänna gula vaxskivlingen, ”Hygrócybe chloróphana”.

Inte visste jag vad detta var men att det såg ut som en vaxskivling och att den var klibbig samt luktade syrligt illa det kunde jag konstatera direkt. Jag fick helt sonika ta med mig ett par exemplar hem för att konsultera litteraturen och luppen. Dessa berättade för mig efter en stund att detta var en björkvaxskivling, ”Hygróphorus melízeus”.

Denna svamp var en ny bekantskap för mig och jag gjorde som den store svenske ornitologen Erik Rosenberg, när han fick se en för honom ny fågelart; jag lyfte på kepsen och saluterade, åtminstone rent bildligt talat. Svampen växer normalt med björk under hösten tämligen allmänt, enligt Ryman och Holmåsens svampbibel ”Svampar”.

Nere vid dammens nordvästra strand i Södra Duveled växte rikligt med rödlånke i leran och dyn och den blommade just då som allra bäst.

Denna svamp hittar man oftast först med hjälp av lukten för något så vämjeligt som en liksvamp eller stinksvamp luktar kan ingen normal näsa missa.

Stinksvampar, familjen ”Phalláceae”, är en familj buksvampar med ett 30-tal huvudsakligen tropiska och subtropiska samt marklevande arter. De unga fruktkropparna är först äggformiga, så kallade ”häxägg”, och ofta nedsänkta i marken. Ur häxägget växer sedan den långsmala fruktkroppen fram.

Hos vissa arter bär den i sin spets en nätmönstrad, sporproducerande, mösslik vävnad, som i början täcks av ett grönaktigt till svart, illaluktande slem med sporer i och detta lockar vissa insekter och sniglar, som därmed bidrar till spridningen. Häxäggen har dessutom använts som afrodisiakum. Till familjen ”Phalláceae” förs bland annat bildens art stinksvamp eller liksvamp, ”Phallus impudicus”.

Liksvampen är en svampart i familjen buksvampar och den växer på multnande material från löv- och barrträd. Fruktkropparna växer upp redan i augusti och det slemlager som täcker svampen innehåller svampens sporer. Den minst sagt särpräglade lukt svampen utsöndrar lockar till sig bland annat flugor som äter as. Flugorna äter av slemlagret och sprider därigenom svampens sporer.

En så märklig svamp som liksvampen måste naturligtvis ha ovanliga egenskaper. I fjärran östern har man i tusentals år tillämpat de tolkningar av naturen som bergsmanssonen, läkaren och filosofen Philippus Theophrastus Bombast von Hohenstein, mera känd som Paracelsus, utvecklade i västerlandet i början på 1500-talet. I växtens utseende gav nämligen högre makter den okunniga människan en vink om hur växten kunde nyttiggöras vilket kallades för signaturlära.

Med detta betraktelsesätt blev ”Phallus impudicus” självfallet en tidig föregångare till Viagra. Härmed blev den ekonomiskt värdefull och i Kina utvecklade man till och med odlingsteknik för den. Innan stinksvampen antagit sitt mogna utseende ser den ut på ett helt annat sätt. Den liknar en äggsvamp. Namnet häxägg har den tilldelats förmodligen därför att den från detta oskyldiga stadium hastigt, på några få timmar, kan förändras till en slemmig illaluktande pjäs. Bara en häxa kan väl ordna till något sådant, eller?