Någon ros är inte den lilla skära vätterosen trots sitt namn utan den är ett lejongap eller en snyltrotsväxt, härom tvistar dock de lärde. Vätterosen, ”Lathraea squamaria”, är en helt rosaröd, eller sällan vit, parasit och hör till det fåtal växter som saknar klorofyll vilket innebär att den inte kan utföra någon effektiv fotosyntes.

Stjälken kan bli några decimeter hög och är tjock, köttig och fjällig. Bladen växer på ett tidigt stadium ihop och bildar fjäll och de har hålrum som är klädda med körtelhår och man trodde förut att de användes som insektsfällor, men numera anser man att de utnyttjas för att öka transpirationen och därmed näringsupptagningen ur värdväxten.

Vätterosen blommar redan i april och maj och blommorna sitter i en tät, ensidig, lutande, axlik klase som pollineras av humlor och efter blomningen rätar stjälken på sig. Kronan har en vit, treflikig underläpp och rosaröd överläpp och frukten är en kapsel som öppnar sig elastiskt och slungar iväg fröna. Fröna är mörka och har små köttiga bihang och sprids av myror. Hela växten svartnar vid pressning och torkning och den kan knappast förväxlas med några andra arter.

Vätterosen finns i södra och mellersta Sverige upp till Dalarna och Gästrikland. Den är inte så vanlig och växer på mullrika marker, ofta, som här vid Södra Duveled, i hässlen, och kan parasitera på flera arter av lövträd. Vanligen är det hassel, klibbal eller asp som fungerar som värdväxter för vätterosen.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet och artnamnet ”squamaria” kommer av latinets ”squama” för fjäll och syftar på artens fjälliga stjälk och jordstam. Det svenska namnet vätteros nybildades av Elias Fries år 1864 och namnet har den fått av att den liksom vättarna lever större delen av sitt liv under jord.

”I anseende till Vätterosens underjordiska växt, mystiska utseende, men vackra liffärg, har hon med allt skäl blifvit egnad de underjordiske eller vättarne.”
Ur ”Kritisk ordbok öfver svenska växtnamnen” av Elias Fries, år 1880.

Vid ett första påseende kan man undra vem som gjort detta vackra konstverk men sedan inser man att för björken är detta liktydigt med en dödsdom, det är nämligen björksplintborrens larver som gnagt dessa ”vackra” mönster. Den kallas ibland lite skämtsamt för ”kulsprutebagge”, just för sina ”kulsprutekärveliknande” flyg- och lufthål som syns väl på de angripna björkarnas svartvita stammar.

Björksplintborren, ”Scolytus ratzeburgi”, anlägger sina gångsystem under barken på döda eller döende medelålders och äldre björkar under juni och juli då arten flyger just för att angripa och anlägga dessa gångsystem. I den med träets fibrer orienterade modergången lägger honan upp till ett 100-tal ägg och larverna äter sig sedan oftast vinkelrätt ut i något slingrande gångar som delvis är nedskurna i splintveden, observera att detta är en redan död och liggande björk varvid modergången ses horisontellt.

Björksplintborren övervintrar som larv och förpuppar sig sedan på försommaren. De nykläckta skalbaggarna äter sig ut genom cirkelrunda så kallade flyghål och söker upp fina levande kvistar på vilka de näringsgnager. Larverna lever, för övrigt, i både glas- och vårtbjörk. Björkar som lider av vattenbrist, syrebrist eller annan stress som till exempel kalätning av insekter löper större risk att angripas och dödas. Arten gynnas säkert av varm väderlek under kläckningen och flygperioden precis som var fallet i år. Björksplintborren är allmän i hela landet och dödar björkar dock sällan i större antal.

Violer, i det här fallet skogsvioler, i släktet ”Viola”, är fleråriga eller sällan ettåriga örter med jordstam, ibland med utlöpare. Blad i basal rosett eller strödda längs stjälken, skaftade, enkla, med stipler, bladskiva helbräddad eller tandad, bladbas oftast hjärtlik.

Blommorna är vanligen ensamma, skaftade, tvåkönade och femtaliga. Blomskaften kommer från jordstammen eller från den bladiga stjälken och är alltid böjda upptill. Foderbladen är fem till antalet och har oftast ett bihang vid basen. Kronan är blå eller violett, sällan vit, gul eller flerfärgad och har vanligen två uppåtriktade eller sällan fyra uppåtriktade kronblad, det nedre kronbladet har en mer eller mindre välutvecklad sporre.

Ståndarna har mycket korta strängar med ihop stående ståndarknappar, de två nedre med hornlika bihang. Stiftet är ofta S-böjt och fruktämnet är översittande medan frukten är en kapsel som spricker upp i tre valvler. Fröna är äggformade med större eller mindre köttigt bihang, så kallat elaiosom.

Kromosomtalen är: 2n=12 för fjällviol, 2n=20 för bergviol, buskviol, luktviol, lundviol, sandviol, silverviol, skogsviol, strandviol, sumpviol och underviol, 2n=24 för mossviol och skuggviol, 2n=26 för styvmorsviol, 2n=34 för åkerviol, 2n=40 för dvärgviol, skogsviol, storviol och ängsviol samt 2n=48 för kärrviol.

Släktnamnet ”Viola” anses vara besläktat med grekiskans ”ion” eller ”vion” och namnet ska syfta på att guden Zeus skapade violen för att mata sin älskade Io som han förvandlat till en ko. Släktet ”Viola” har omkring 400 arter globalt och i Sverige förekommer 20 arter, alla är inhemska utom hornviolen som är odlad men ibland förvildas.

De fleråriga violer med blå eller violetta blommor som utgår från örtartade stjälkar, korsar sig ofta med varandra och bildar hybrider. Violerna från denna grupp kan vara svåra att bestämma till art, hybriderna är dock oftast sterila och sätter inte frukt, till gruppen hör bland annat bildens skogsviol, ängsviol och lundviol.

Violer förekommer ofta i odling, framförallt odlas mer eller mindre brokiga hybrider vilka kallas penséer. Arterna marviol, månviol, och nattviol tillhör trots sina namn inte släktet violer eller ens familjen violväxter. De två första hör hemma i familjen korsblommiga växter och den sista tillhör familjen orkideér. Violrot, som använts bland annat inom folkmedicinen och till parfymframställning, är jordstammen från vissa irisar ur familjen irisväxter och är följaktligen heller inga violer.

Här är en av de vänaste, vackraste och mest mångformiga till färgen av ängens alla växter. Jungfrulin, ”Polygala vulgaris”, är en lågväxt och flerårig ört med långsmala strödda blad och vanligen blå blommor som sitter i toppställda klasar. De nedre bladen är mindre än de övre och vissnar bort tidigt. Jungfrulinet blommar från juni till september och blommorna är ganska stora, vanligtvis sju till åtta millimeter långa, oftast är de blå men rosa eller vita blommor förekommer också. Fruktkapslarna är hjärtformade och vingkantade samt helt inneslutna i de två stora, i frukt hopfällda, kronbladslika foderbladen. Fröet är svart och hårigt och har vid basen ett flikigt oljerikt bihang som lockar myror att samla och sprida fröna.

Jungfrulin kan bara förväxlas med de två arterna toppjungfrulin och rosettjungfrulin men båda dessa är dock småblommiga med blommor som bara är upp till en halv centimeter långa. Oftast förväxlas jungfrulin med toppjungfrulin eftersom båda saknar basala bladrosetter, den senare har dock längre stödblad, samt vanligtvis rosa blommor. Jungfrulinet är vanligt i södra och mellersta Sverige och den växer vanligen i ängsmarker men förekommer också i öppen skogsmark. Den första fynduppgiften publicerades år 1745 och artnamnet ”vulgaris” kommer av latinets ”vulgus” för hop, allmänhet och betyder vanlig.

”Enligt LECOQ sluta sig Fogelörternas blomfransar och vingar om qvällen; blomman somnar och vaknar åter nästa morgon. ’Men efter två eller tre sådana vexlingar mellan sömn och vaka, har den slutat sin bestämmelse. Fodret bortlägger då den högre färgade klädnad, som det påtagit för att bivista blommans bröllop och blir åter nästan grönt; det anlägger en drägt, som bättre kan gagna och skydda den mognande frukten’.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman, år 1867

Vacker blomma dock mindre vackert namn ety blodrot beskriver icke denna lilla örts estetiska värden på ett rättvist sätt. Blodrot, ”Potentilla erecta”, är en flerårig, nästan kal ört som kan bli upp till fyra decimeter hög. Jordstammen är grov, vedartad, och blir röd vid snittning, vilket givit arten dess namn.
Blodroten blommar från juni till augusti med små gula blommor. Blommorna är centimeterbreda med fyra gula kronblad som har en orangegul fläck vid basen.

Den första fynduppgiften publicerades av Rudbeck i ”Catalogus plantarum” år 1658, men arten är känd redan under medeltiden. Blodrot har i äldre tid använts som medicin mot blödningar, magsjukdomar och tandvärk och såldes på apoteken som ”Rhizoma tormentillae”, eller Tormentillarot.

Som läkeväxt anger Arvid Månsson från Rydaholm år 1642 att den hade 26 dygder och den ansågs bota allt från förkylning, magsjuka och dysenteri till pest och förgiftning. Jordstammen har också kommit till användning för sådana ändamål som garvning och färgning. Nyman, år 1868, skriver att blodrot ”har mycket verksammare egenskaper än de andra Potentillorna och är den enda som numera användes i medicinen”. Artnamnet ”erecta” kommer av latinets ”erectus” för upprätt och syftar på stjälkarna.

”Tormentilla är en kosteligh och dyrbar Ört, hon brukas till många åthskileligha slaghs Siukdommar, hennes bästa tijdh til at distillera watn aff, eller til at insabla, på hwilken tijdh hon krafftigast och starkast är, är ifrån then 15. Dagh Augusti och til then 8. Dagh Septembris, och skal man bådhe Örten och Rooten stöta uthi enom Mortare: Hon är aff kåld och torr complex uthi then tredje grad. Hafwer thessa 26. dygder...”
Ur ”En myckit nyttigh Örta-Book” av Arvid Månsson, Rydaholm, år 1642. Denna bok finns för övrigt fortfarande att köpa i ett nytryck via hembygdsföreningen i Rydaholm och rekommenderas varmt!

Kryptogamer och fanerogamer, ord som ekar från biologilektionerna på sjuttiotalet då jag var elev vid Fågelforsskolan i Skillingaryd och fick rolig, spännande och intressant vägledning in i botanikens och zoologins värld via engagerade och kunniga biologilärare som Kurt Grahn och Staffan Johnsson.
Kryptogamer, av krypto- och grekiskans gámos för ”bröllop” eller ”äktenskap”, eller som de också kalls sporväxter är enligt den klassiska växtsystematiken den ena av växtrikets två huvudavdelningar. Den andra är fanerogamerna eller fröväxterna. Vissa kryptogamer, nämligen alger, svampar och lavar, kallas ibland bålväxter och samtliga saknar stam. De övriga kryptogamerna, det vill säga mossor och ormbunksväxter, förs då till stamväxterna. Carl von Linné förde samtliga kryptogamer till klassen ”Cryptogámia” i sitt sexualsystem. Den gräns som man har ansett finnas mellan kryptogamer och fanerogamer är numera, bland annat genom upptäckten av fossila mellanformer, till största delen utsuddad, och namnet kryptogamer är att betrakta som ett samlingsnamn för sinsemellan i allmänhet väl skilda och inte särskilt besläktade grupper. Kryptogamernas fortplantningsförhållanden är mycket växlande, med såväl könlös som könlig förökning.

Fanerogámer eller fröväxter, tidigare urskild division växter med cirka 250.000 arter där alla utvecklar frön och de flesta bildar blommor. Hos gömfröiga växter bildas fröna, som är omslutna av en fruktvägg, på blommornas fruktblad medan de hos nakenfröiga växter, fröormbunkar, cykadofyter, ginkgofyter, barrväxter och gnetofyter, har fritt exponerade frön som bildas på blad som kallas makrosporofyll och hos barrträden fröfjäll. De första fröväxterna som var enkla nakenfröiga växter, uppträdde under devon för cirka 365 miljoner år sedan och under krita för mellan 120–100 miljoner år sedan började de gömfröiga växternas utveckling och dessa kom så småningom att helt dominera. Fanerogamernas framgång hänger samman med fröet, som har ett skyddande skal kring grodden och frövitan.
Bilden visar kryptogamen ängsfräken, ”Equisetum pratense”, till vänster och fanerogamen svartkämpar, ”Plantago lanceolata”, till höger.

Fräkenväxterna är en kvarlevande rest av en växtgrupp som hade sin storhetstid på jorden för omkring 300 miljoner år sedan, under den geologiska tidsperioden Karbon. I nutiden finns bara ett enda släkte av fräkenväxter nämligen bildens fräken och släktet ”Equisetum”.
Familjen ”Plantaginaceae” som har omkring 250 arter ansågs tidigare ha tre släkten, ”Bougueria”, ”Littorella” och ”Plantago”. I Sverige finns representanter från de två senare vilka numera vanligen förs samman till ett enda släkte, kämpar, med arter som groblad, strandpryl, och bildens svartkämpar.

Avslutningsvis, denna gång, en bild på min barndoms ”Mormors glasögon”, ja, jag vet att inte alla håller med mig utan vill att teveronikan ska vara ”Mormors glasögon”, men för mig är det humleblomstret som gäller.

Humleblomster, ”Geum rivale”, är en flerårig, mjukt hårig ört som kan bli upp till fyra decimeter hög. Stjälken är upprätt med lutande topp, stjälkbladen är trefingrade och basalbladen är parflikiga med ett stort uddblad.

Humleblomstret blommar från maj till juli och blommans foder är, som bilden visar, rödbrunt och kronbladen är först gulvita senare blekt rosafärgade med mörkare ådror. Den kan inte förväxlas med de andra arterna i släktet nejlikrötter, på latin ”Geum”, som alla har upprätta gula blommor med utbredda foder och kronblad, samt strävhåriga frukter. Humleblomstret kan dock bilda hybrider med nejlikrot, ”Geum urbanum”. Humleblomster är vanlig i nästan hela landet och växer på fuktiga ställen, till exempel i fuktängar och kärrkanter. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet och artnamnet ”rivale” kommer av latinets ”rivus” för bäck och syftar på att arten växer på fuktig mark.

”Den bekante engelske botanisten SMITH var särdeles intagen i denna växt. De veckade bladens mörka grönska mot stjelkens och blomfodrets rödbruna färg och den egendomligt skära färgen hos kronbladen jemte blommornas behagligt lutande ställning, gör den, säger han, till ’one of the most picturesque of our native plants’.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman, år 1868.