Bilden av skogsnävan, eller midsommarblomstret som vi mera allmänt säger, är tagen redan den 16 maj, sålunda en dryg månad före midsommarhelgen. Midsommarblomster, ”Geranium sylvaticum”, är en flerårig ört som kan bli drygt en halv meter hög. Stjälkarna är dunhåriga och har också körtelhår. Bladen är handflikiga med ganska breda och kortspetsade flikar. Midsommarblomstret blommar vanligen i juni och juli samt är vanlig i skogstrakter i hela landet och den är den vanligaste av våra nävor. I fjälltrakterna växer den ofta i ängsbjörkskogar och på högörtsängar.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Artnamnet ”sylvaticum” kommer av latinets ”sylva” för skog och syftar på växtplatsen. Namnet midsommarblomster har den fått då den ofta blommar som bäst runt midsommar.

”Ingen växt finnes, som är vare sig ymnigare i de tätaste skogarne eller ståtligare på fjällen.
Blommans färg är i allmänhet blå, men den varierar ganska ofta, 1) då kronan blir hvit, men ståndarne förblifva blå; 2) då både kronan och ståndarne blifva hvita; 3) då blomkronan är blå- och hvit-brokig.”
Ur Flora Lapponica av Carl von Linné, år1737, i svensk översättning av T. M. Fries, år 1905.

Färgvariationer inom samma art är inte speciellt ovanligt hos växterna och här ser Ni en rosablommande blåsuga eller skoborste, som vi kallade dem när jag var barn.

Här är en bild på en mer ”normalfärgad” blåsuga, ”Ajuga pyramidalis”, på latin. Blåsugan är en två- eller flerårig ört med särpräglad pyramidformad byggnad. Stjälken är upprätt, upp till drygt två decimeter hög, och hårig runt om. Den blommar i maj och juni med blommor som sitter dolda bland de stora, ofta blåaktiga stödbladen, som även upptill är betydligt längre än blommorna.

Kronan är blåviolett, rosa eller sällan, vit. Blåsugan är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige, men den förekommer även sällsynt i de norra delarna av landet. Den växer på öppen mark, i hagar och backar. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet och artnamnet ”pyramidalis” kommer av latinets ”pyramis” för pyramid och betyder pyramidlik, vilket syftar på växtens utseende.

”Örten är liten, högst ett qvarter lång, växer upprätt och har mörkblått utseende...
...Bladen sitta midtemot hvarannan och i kors samt det ena öfver det andra så att de utgöra en 4-kant då växten ses uppifrån och nedåt; och som de nedersta bladen äro störst och de öfra blifva småningom mindre, måste af 4-kantiga formen tillika bildas en pyramid.”
C. Quensel i ”Svensk Botanik IV” av J. W. Palmstruch, år1805.

I den lilla våtmarken i nordöstra delen av dammen, där den lilla bäcken har sitt utlopp, växer rikligt med kärrbräsma, ”Cardamine pratensis paludosa”, som räknas som en underart till ängsbräsma, ”Cardamine pratensis pratensis”. Arten är, som sagt, mycket variabel, och flera ytterligare underarter har urskilts. Huvudformen är ängsbräsma, ”C. p. praténsis”, som kan vara både vit-, rosa- och violettblommig, och underarten kärrbräsma, ”C. p. dentáta”, är oftast vit- eller rosablommig och växer i hela Sverige på litet fuktigare mark samt underarten polarbräsma, ”C. p. polemonioídes”, som har ljust violetta blommor och bara växer i fjällen.

Arten kan användas i sallader och som spenat och soppgrönsak medan fröna kan användas som krydda, bland annat till senap. Inom folkmedicinen har växten använts mot skörbjugg och olika kramptillstånd. Arten har även kallats för ängskrasse.

”Ängskrasse. i wåta ängar a. Dess saft gör nytta at intaga i skjörbjugg, och blommorne eller fröen berömmas mot krämpaktiga sjukdommar och conwulsioner: blommar med Tulipan, då braxen leker.”
Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg, år 1792.

Förbisedda är väl rätta ordet för dessa oansenliga men ack så vackra tågväxter i familjen ”Juncaceae” och släktet ”Luzula”. Bilden visa det lilla knippfrylet, ”Luzula campestris”, som växer rikligt i ängsmarken i hela Södra Duveled och är en nära släkting till förra duveledskrönikans vårfryle, ”Luzula pilosa”.

Artnamnet ”campestris” kommer av latinets ”campus” för fält, slätt och betyder helt enkelt ”växer på fält”. Frylen är ett- till fleråriga, gräslika örter. Bladen är smalt lansettlika, platta eller rännformiga, vanligen med långa mjuka hår i kanten. Blommor växer ensamma eller i mångblommiga ax- eller huvudlika samlingar. Kalkblad sex, i två tretaliga kransar, vanligen brunaktiga. Ståndare sex, stift ett och märken tre som bilden tydligt visar. Kromosomtal är varierande. Släktnamnet ”Luzula” kommer av latinets ”lucere” för lysa och har en oklar syftning, möjligen anspelande på glansen på kalkbladen hos vissa arter. Släktet har omkring 80 arter, varav 13 förekommer i Sverige.

Tro det eller ej men här ser Ni ännu en färgvariation, denna gång är det majveronikan som visar upp sig i två färgvarianter. Vi ser den vanligast förekommande färgvarianten i förgrunden och en blå variant i bakgrunden. Majveronikan, ”Veronica serpyllifolia”, är en kal, flerårig ört som kan bli nästan tre decimeter hög.

Stjälkarna är nedliggande, rotslående, krypande och ofta något mattbildande. Bladen är brett elliptiska, nästan helbräddade eller med naggad kant. Majveronikan blommar i maj och juni med blå eller vita blommor som sitter i mångblommiga klasar i toppen av uppstigande skott. Kronan är omkring en halv centimeter bred, rent blå, eller vit och ljusblå med mörka strimmor. Artnamnet ”serpyllifolia” kommer av latinets ”serpyllum” för backtimjan och ”folium” för blad, vilket syftar på att bladen liknar dem hos backtimjan, ”Thymus serpyllum”. Släktnamnet ”Veronica” anses av vissa författare hedra den heliga Veronica, som torkade Jesu fötter.

Det typiska kännetecknet på en knölsmörblomma, bortsett från den knöllika stambasen, är de nedvikna foderbladen, även denna bilden är tagen alldeles norr om dammen. Knölsmörblomman, ”Ranunculus bulbosus”, är en lågväxt flerårig ört med en under marken knölformigt uppsvälld, löklik stambas. Stjälken kan bli upp till tre decimeter hög och är mjukhårig, ganska styv och nästan ogrenad.

Knölsmörblomma är en ganska vanlig art som förekommer upp till Uppland. Den växer på torrbackar, sandmarker och berg, gärna på kalkrika jordar och är tämligen allmän. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Artnamnet ”bulbosus” betyder knöllik och syftar på stjälkens uppsvällda bas.

”Lökmöjan är en bland slägtets tidigaste arter och dess stora blommor lysa om våren mångenstädes upp det då ännu korta gräset på backarna.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman, år 1867.

Fältarv, ”Cerastium arvense”, är en ganska lågväxt, flerårig, beståndsbildande ört med krypande jordstam. Stjälken är upprätt, två till tre decimeter hög och klädd med glesa utspärrade hår och upptill även med körtelhår. Bladen är mörkgröna och smalt lansettlika med glesa hår.

Fältarven blommar i maj och juni och blommorna sitter få tillsammans på körtelhåriga blomskaft, de är stora med vita, grunt kluvna kronblad, något hinnkantade foderblad och fem stift.

Fältarven liknar den odlade och ibland förvildade arten silverarv, ”Cerastium tomentosum”, men den senare har silvervita blad och stjälkar, samt blomskaft med enbart vita ullhår. Intermediära hybrider mellan de båda arterna är inte ovanliga där de växer tillsammans. Fältarven är vanlig i nästan hela landet, från Skåne till Jämtland, sällsynt längre norrut upp till Torne Lappmark. Den växer på torra gräsbevuxna ställen, i vägkanter, torrbackar och åkerkanter. Den första fynduppgiften är från Skåne och publicerades av Leche, år 1744. Artnamnet ”arvense” kommer av latinets ”arvum” för åker.

Fältarven ingår i familjen ”Caryophyllaceae”, eller nejlikväxter på svenska, och har ungefär 90 släkten och över 2.000 arter, de flesta är örter men även buskartade representanter förekommer. I Sverige finns 23 släkten och nästan 90 arter, förutom de inhemska förekommer även en del odlade och förvildade arter. Många av våra vildväxande arter är små och ganska oansenliga, men det finns flera undantag som till exempel tjärblomster, ”Lychnis viscaria”, som nog många av Er känner igen.

Det är alltid lika roligt att hitta kornfibblan eller svinroten då den inte bara är en vacker fibbla utan också en art stadd i minskning på grund av utebliven hävd med igenväxning som följd. Detta enda exemplar växte alldeles nere vid dammkanten, också i detta fall norr om dammen.

Svinrot, ”Scorzonera humilis”, är en beståndsbildande, flerårig ört med grov jordstam. Stjälkarna kan bli upp till fyra decimeter höga och är styvt upprätta och klädda med gles spindelvävslik behåring. Stjälkbladen är få och smala. Basalbladen sitter samlade i rosetter och är två till tre decimeter långa med helbräddad kant och ganska grov bågböjd nervatur. Svinroten blommar i maj och juni och blomkorgarna är stora, omkring fyra centimeter breda samt har ljusgula tunglika blommor. De är öppna endast vid soligt väder.

Svinroten har ett mycket karaktäristiskt utseende, de brett lansettlika bladen med sina grova, bågböjda nerver och de ljusgula korgarna med enbart tunglika blommor gör att arten är lätt att känna igen. Den förväxlas dock ibland med slåttergubbe, ”Arnica montana”, som dock lätt skiljs genom motsatta stjälkblad, samt orangegula blommor och blomkorgar med både strålblommor och diskblommor.

Svinroten är ganska vanlig i Syd- och Mellansverige och den växer i naturbetesmarker och andra typer av hävdad ängsmark, men minskar på flera håll på grund av minskande hävd. Arten ses också ofta i vägkanter och skogsbryn. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Artnamnet ”humilis” betyder lågväxt och det svenska namnet svinrot omtalades redan av Carl von Linné och syftar på att rötterna var begärliga för grisarna.

”SCORZONERA (Fl. 647.) wäxte mycket i ängarne, men jag såg aldrig någon äng, der denna ymnigt wäxte, som icke i lika proportion war af swin upgrafwen, hwilkas smakeligaste mat dennas rötter äro; är altså ingen förmon för Landtmannen at hafwa denna wäxt i sina ängar, om han ejest wil hålla swin.”
Ur ”Carl Linnaei Skånska Resa 1749” av Carl von Linné, år 1751.

Avslutningsvis, för denna gång, en bild tagen norr om dammen upp emot Norra Duveled och trots att jag sagt det förut så säger jag det igen, visst är det ett bedårande vackert landskap!