Jag blir alltid lika glad när jag ser en vitsippa, ”Anemone nemorosa”, för den symboliserar, för mig, ljusa vackra kvällar, härliga vårdagar, växtkraft med knoppar som brister, fåglar som sjunger samt en föraning om den sommar som komma skall och samtidigt så härligt långt ifrån den tid av året som innebär kyla och mörker.

Vitsippan är en flerårig ört som har en lång krypande jordstam, vilket gör att den breder ut sig och bildar stora bestånd där den trivs. Blommorna är bara öppna på dagen, på kvällen sluter de sig och böjer sig ner mot marken och hyllebladen kan vara mellan sex och nio stycken, i det här fallet sex stycken. Artnamnet ”nemorosa” kommer av grekiskans ”nemos” för lund och syftar på att arten växer i lundar.

”Att följa vitsippans väg genom den första gurkgröna och strax därpå trägula nedåtböjda knoppens olika stadier och till dess blomman först slår ut: liten och melongröngul under de första timmarna, men sedan svällande och fyllande sig, med stridiga nyanser av strålguld mot vitt, det är vackert och värt sin tid.
Från detaljen kan man sedan, plötsligare än man vet, se ut över en äng av fullblommig vit skönhet, som breder sig vida omkring med vita vikar mellan stammarna. Svalka, vithet och renhet. Den friskt vårgiftiga stjälklukten, den känner vi igen; och blåsten som buktar och bankar i sippmattan.”
Ur ”Intåget” av Harry Martinson, Midsommardalen, 1938.

Skogsbingel, ”Mercurialis perennis”, växer uppe på kullen nordväst om dammen kring den ståtliga gamla tallen. Skogsbingel blommar i april-maj med oansenliga blommor och blommorna är enkönade och har tre gröna hylleblad. Arten är en så kallad tvåbyggare med han- respektive honblommor på olika plantor. Hanplantorna har glesa mångblommiga ax som sitter på skaft från bladvecken. Honplantorna har vanligen ensamma kortskaftade blommor. Bilden visar sålunda en hanplanta och artnamnet ”perennis” betyder flerårig. Skogsbingel tillhör törelväxterna dit även vår vanliga julstjärna och den kaktusliknande High Chaparallen hör. Vill man se en skogsbingel utan att ge sig ut i skogen går det bra att ta fram en svensk hundralapp, växten finns nämligen avbildad på den.

”Bengelörten uppträder, på lämpliga lokaler, merendels i temligen talrika skaror, särdeles som den krypande jordstocken årligen bildar nya grenar med blad- och blombärande stjelkar. Den har en något äcklig (narkotisk) lukt och skall vara både purgerande och emetisk.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman, 1868.

Hasselns blommor, hanhänget till vänster, trots att det ännu inte hänger, och den lilla honblomman till höger, helt innesluten av knoppen där endast de vackert röda pistillmärkena sticker ut. Honblommorna är vindpollinerade och hasselnötterna sprids ofta med möss, ekorrar och nötskrikor. En hassel, ”Corylus avellana”, blir vanligen tre till fyra meter hög, men trädformade hasslar kan bli upp till tolv meter. Den största hasseln fanns i Näsums socken i Skåne, den hade en stamomkrets på hela 219 centimeter. Äldsta kända hassel fanns på Sundstorpsgård i Kalmar län, den hade minst 90 årsringar då den dog i slutet av 50-talet.
Hassel är en värmekrävande sydlig växt och finns i större bestånd endast upp till Bergslagen, enstaka förekomster finns dock ända upp till Örnsköldsvik.

Att plocka hasselnötter ingår inte i allemansrätten, så om man vill plocka nötter måste man först ha markägarens tillstånd. Redan under medeltiden var det förbjudet att plundra hasselskogar, men Hildebrand skriver i ”Sveriges medeltid” från 1879 att ”man hade dock så pass mycket undseende med den begärelse, som anblicken af nötklasarne måste väcka, att det, enligt Östgöta- och Skånelagarne var vandraren medgifvet att plocka så mycket, att han dermed kunde fylla hatten ända upp till hattbandet eller vanten ända upp till öppningen för tummen.”.

Artnamnet ”avellana” betyder från Avella i Italien. Det svenska namnet hassel eller hasl, nämns redan i Upplandslagen år 1295. Namnet ingår också i medeltida ortsnamn som Hæslaby, nuvarande Hässelby.

”Hasselnötter man ser på buskarne börjar att mogna,
nota bene, man ser om det finns några kvar ifrån sommarn;
ekorren äter dem jämt, och pojkar äta dem gröna.”
Ur ”Så blir det kuttrarnes tid” ur ”Trefaldighetsnatten” av August Strindberg, ”Ordalek och småkonst”, 1902.