Södra Duveled är ett så kallat Natura 2000-område som ligger mellan Skillingaryd-Vaggeryd. Betesmarkerna var under många år ohävdade, men har sedan några år öppnats upp och hävdas idag med bete. Trots åren med ohävd har många hävdgynnade arter överlevt. Den artrika floran med brudbröd, axveronika, gullviva, ängshavre, brudbröd, backtimjan, knägräs, skogsbingel, underviol och sommarfibbla beror delvis på jordmånen.

Den vackra lilla dammen är den självklara centralpunkten i området och den innehåller en rik grodfauna med en imponerande grodlek under våren. I vattnet finns också den mindre vattensalamandern som alltid är en upplevelse att få möta. Mindre vattensalamander, ”Tritúrus vulgáris”, är en art i familjen vattensalamandrar. Den förekommer i stora delar av Europa och i västra Asien, i Sverige norrut till södra Norrland. Den kan bli upp till elva centimeter lång; den har orange buk med mörka fläckar, och ovansidan kan vara brun, olivgrön eller grå med mörka, längsgående band på huvudets sidor. Arten är utpräglat landlevande, utom under fortplantningstiden, och förekommer i fuktiga miljöer. Den mindre vattensalamandern är fridlyst i Sverige precis som alla ödlor, groddjur och ormar men den räknas till de arter man får plocka upp och undersöka, om man inte skadar den. Ägg och yngel får insamlas för studium av deras utveckling, men färdigbildade djur måste återutsättas på de ställen där man först fångade dem. Den kallas ibland för de något lustiga namnen gruvgrabber och skrattabborre.

”Gruvgrabber berättades av gruvfolket vara den endaste fisk, som här fanns i de ödelagda och vattenfyllda gruvorna. Vi undrade huru fisk kunnat komma hit överst på berget, till dess vi fingo se fisken hava 4 fötter och vara en vattenödla.”

Det är Linné som sommaren 1746 i värmländska Persberg i Bergslagen gör detta zoologiska tillrättaläggande av en folktaxonomisk uppgift. Vad Linné samtidigt förmedlar är en inblick i vad man skulle kunna kalla den folkliga uppfattningen av vattenödlor.
Det mest spridda folkliga namnet är emel¬lertid skrattabborre, det förekommer också i formen skrot(t)abborre, som finns belagt från ett sammanhängande område från Dalarna och Hälsingland i söder till södra Lappland och Västerbotten i norr. De folkliga förklaringarna menar att djuret fått sitt namn på grund av sitt läte, ”Påstås klättra i ett träd och ge ifrån sig ett skrattande läte”, heter det i en uppteckning från Gideå socken i Ångermanland.

Den gamla vårtbjörken är som en vacker skulptur mot den djupblå himmeln och den biologiska mångfalden frodas. Vårtbjörk, ”Betula pendula”, är ett träd som kan bli upp till 25 meter högt, kronan är smal och grenarna är ofta hängande. Barken är vit, som äldre ofta uppsprucken och mörk nertill, unga träd har däremot brunglänsande bark. Årsskotten är kala och har hartsvårtor. Vinterknopparna är små, spetsiga samt torra och lövsprickningen sker i maj, i år redan i april. Bladen är kala och som unga något klibbiga, oftast triangulära med utdragen spets och dubbelsågad bladkant, höstfärgen är vanligen gul.

Björken är vindpollinerad och blommar i maj när bladen börjar slå ut, ett träd kan producera oerhörda mängder pollen vilket drabbar många pollenallergiker. Hanhängena sitter i spetsen av långskotten och övervintrar nakna medan honhängena sitter i bladvecken, dessa är uppåtriktade under blomningen men blir senare hängande. Hängefjällen är treflikiga med de nedre flikarna nedåtriktade och frukten är en liten vingkantad nöt som mognar under augusti och september.

Vårtbjörken kan förväxlas med glasbjörken, ”Betula pubescens”, som dock har håriga årsskott utan hartsvårtor och mer rundade, som unga håriga, blad med enkelt sågtandad kant. Alla våra tre björkarter kan korsa sig med varandra, den tredje arten är dvärgbjörk.
Björken kan bli upp till 300 år gammal, men är fullvuxen redan i 80-årsåldern och då björken blir gammal, som på bilden, angrips den ofta av fnösketickor, björktickor och den stora barkborre-arten björksplintborre, i folkmun även kallad kulsprutebagge.
Vårtbjörken finns i hela landet, utom i Lappland och i fjälltrakterna. Där ersätts den av glasbjörken, ”Betula pubescens”, som växer på torrare marker, som hagar och backar, mer sällan på fuktig mark. Den första fynduppgiften publicerades redan år 1716. Den så kallade fjällbjörken som tidigare räknades som en egen art med det latinska namnet ”Betula tortuosa” är numera kategoriserad som en variant av glasbjörken under det latinska namnet ”Betula pubescens” var. ”tortuosa” eller en underart av glasbjörken med det latinska namnet ”Betula pubescens ssp. tortuosa”. Fjällbjörken är ett mellanting mellan träd och buske beroende på växtförhållandena och rådande snödjup och stammens form och utseende påverkas av snödjupet.
I gamla tider användes nästan alla trädets delar, av stammen fick man virke och ved, av barken näver och björkolja, bladen upptogs i farmakopén som ”Folia Betulae” och de användes också till färgning, även saven togs tillvara. Svenska farmakopén eller Svensk Läkemedelsstandard innehåller definitioner och beskrivningar av läkemedelssubstanser och droger som råmaterial till läkemedel. Den första svenska farmakopén, ”Pharmacopoeia Holmiensis galeno-chymica”, utgavs redan år 1686 av Collegium medicum och var sammanställd av fältläkaren Johan Martin Ziervogel.
Björk är fortfarande ett ekonomiskt viktigt träslag som används till möbler och slöjd, speciellt eftertraktat är masurbjörk. Masurbjörk kallas vissa exemplar med vresigt vuxen ved, vilket givit de mörkare knutar som karaktäriserar masurn. Så kallad masurved är känd från flera olika trädslag.
Vårtbjörk är mycket variabel och flera former och sorter odlas, till exempel hängbjörk och tårbjörk med hängande grenar, blodbjörk med mörkröda blad och de båda flikbladiga formerna, ornäsbjörk och fransbjörk.
Påskris eller fastlagsris är en kvarleva av en medeltida sed, då folket i huset piskade varandra med björkris på långfredagsmorgonen som en erinran om Jesu lidande. Artnamnet ”pendula” kommer av latinets ”pendere” för hänga och syftar på de ofta hängande grenarna.

Enebuskarna är självklara invånare i detta landskap och ibland kan man finna att den lilla stjärtmesen häckar väl skyddad av de vassa barren långt in i enen. Stjärtmesen har för övrigt ett fantastiska välbyggt och välkamouflerat bo, nästan omöjligt att hitta.
En, ”Juniperus communis”, är oftast en upprätt buske, men den kan också vara trädformad eller krypande. Barren sitter tre och tre i kransar vilket skiljer den från våra andra vilda barrväxter. Enen sprider sitt pollen under våren och under första sommaren är de blivande enbären små och gulgröna. Andra året har de växt till i storlek och blivit mer grönaktiga men först år tre är fröna i de då blåsvarta enbären mogna. Alla de olika åldersstadierna av enbär förekommer samtidigt.

Enbär är egentligen inga bär utan så kallade bärkottar bildade av tre sammanväxta köttiga fröfjäll. Nyman skriver år 1868, citat: ”men ”bären” visa också annars, genom spetsens tre små uddar (nästan som en blodigel-mun), huruledes de bildats”. Enen är mångformig och uppträder i en mängd olika skepnader. Träd-enar eller eneträd brukar betraktas som en form, ”suecica” medan de låga enar med bredare, föga stickande barr som dominerar i fjälltrakterna anses vara en särskild underart som kallas fjäll-en, ”nana”.

Den äldsta en som hittats i Sverige var 840 år gammal och påträffades i Sareks nationalpark.
Enen kan bli upp till 14 meter hög och få en stamomkrets i brösthöjd på 1,5 meter. Enen är vanlig i hela landet, den växer i skogar, backar, betesmarker och hedar. De första fynduppgifterna är kända sedan medeltiden. Enens ved är seg, tät, vacker och doftar gott, den har använts såväl till finare slöjd som till gärdsgårdsstörar. Barken användes förr till tågvirke och mattor och enriset till rökning av kött och fisk.

Enbär användes tidigare inom farmakologin men används numera huvudsakligen till kryddning av enbärsdricka, gin och vilträtter. Enen är vanlig i odling och flera olika namnsorter odlas, till exempel pyramid-en och dvärg-en. På nästan alla enar finns så kallade kikbär, vilka är en gallbildning orsakad av en liten mygga, allmän engallmygga, ”Oligotrophus juniperinus”. Gallbildningen sitter i grenspetsarna och består av tre yttre förstorade barr som omger tre inre förkrympta barr, vilka i sin tur innesluter den lilla mygglarven. Kikbär kokta i mjölk användes förr inom folkmedicinen som botemedel mot kikhosta.

Artnamnet ”communis” betyder vanlig. Svenska namnet en (een, ene) används redan i de medeltida läkeböckerna.

”Tyst står han vid stenen,
enig med ljungen.
Bland stickbarren
sitta bären svärmvis
som uppfångade hagelskott.
På honom biter ingenting.
Han brukar borsta nordanvinden.
Hans kvistar är sega som senor.
Med det kargaste härdar han ut,
men doftar ändå, har ändå behag.
Åt gravar och golv gav han ris,
och ett gott öl bryggde han
där han stod, stark och vänlig,
klämd mellan gråa stenar i Thule.”
Enbusken av Harry Martinson, Passad, 1945.

Det återstår att se hur många av dem som lyckas genomföra häckningen ety tre par låter åtminstone som ett par för mycket på den relativt lilla yta som dammen, trots allt, utgör.

Även kanadagåsen har beslutat sig för att häcka vid dammen, en av fåglarna ligger redan på äggen och ruvar, det förklarar den alerta blicken och den beskyddande attityden.

Rottickan förekommer i två former, en S-form, Spruce, och en P-form, Pine. S-formen angriper i första hand gran och den finns i hela landet. P-formen angriper tall, men dessutom andra barrträd, även gran, och lövträd som i det här fallet en gammal björkstubbe. P-formen förekommer allmännast i södra Sverige, men finns även i mellersta Sverige. Fruktkroppen är flerårig och sprider sporer vid plusgrader. Sporerna angriper färska sår på rötterna och färska stubbar. Från infektionsstället växer svampen upp i stammen och ut i rotsystemet. Träden står i förbindelse med varandra genom rotkontakter och därför sprids rötan från träd till träd och från stubbe till träd genom dessa. Denna vegetativa spridning innebär att närstående träd angrips och därmed bildas rötluckor eller rötbrunnar i beståndet.

Rottickan kan uppträda på de flesta marker, men risken för röta är större på växelvis torra marker, vid hög bördighet eller kalkrik mark, precis som vid Södra Duveled. Åkerplanteringar har visat sig vara särskilt känsliga. Röjning, gallring och stickvägsupptagning ökar risken för spridning genom att stubbar och körskador kan nyinfekteras med sporer. Även slutavverkningsstubbar kan nyinfekteras med sporer. Har rottickan kommit in i beståndet är infektionen kronisk. Efter slutavverkingen förs rötan vidare till det nya beståndet från rötade stubbar, vare sig de var rötade vid avverkningen eller infekterades med sporer strax efter avverkningen. Rottickan är skogsbrukets allvarligaste skadegörare.