Äckliga, slemmiga, otäcka och vidriga, inte finns det många positiva omdömen om dessa våra små medresenärer på livets väg men faktum är att de är riktigt spännande, de hos oss levande fullständigt ofarliga och dessutom riktiga överlevare samt i vissa fall riktigt vackra. Se bara på bildens panterfläckade snigel, pantersnigel eller leopardsnigel, ”Limax maximus”, så kanske Ni håller med mig om att även en snigel kan vara vacker.

Även om den panterfläckade snigeln varierar mycket i utseende, från enfärgat grå till gråsvart, har den fått sitt namn av att manteln vanligen är mörkfläckig och att kroppen har fläckar och diffusa längsband i svart, grått och vitt.

Snigeln, som räknas som Sveriges största snigelart, kan blir mer än 15 centimeter lång. Den tillhör inte den inhemska svenska faunan utan har förts in av människan till Sverige från Mellaneuropa och införseln har sannolikt skett på samma sätt som med den spanska skogssnigeln eller mördarsnigeln som vi så tokigt har döpt den till.

Den panterfläckade snigeln är kulturbunden och påträffas främst i trädgårdar, parker och kyrkogårdar och under fuktiga somrar förekommer de ibland talrikt, men orsakar normalt inte några större skador på odlade växter.

Ännu en bild på den vackra panterfläckade snigeln som systematiskt tillhör stammen blötdjur, ”Mollusca” och ordningen lungsnäckor, ”Pulmonata”, med idag omkring 90.000 levande arter på vår jord. Blötdjuren är huvudsakligen symmetriskt uppbyggda och består av ett huvud, en säck med alla organen, en mantel samt en kraftig fot. De saknar ett exoskelett, det vill säga ett yttre skelett, och består till stor del av mjukvävnad.

I likhet med många andra djurgrupper uppstod blötdjuren i samband med den kambriska explosionen för cirka 542 miljoner år sedan. De flesta blötdjur skyddar sig dock genom att producera någon form av skal, som kan bestå av kalcit eller aragonit. Dessa skal kallas ibland för konkylier som kommer av grekiskans ”kongchýlio”, för just snäckskal. Eftersom det man oftast hittar efter döda blötdjur är skalen, kallas läran om blötdjuren ibland för konkyliologi, vilket egentligen enbart avser läran om deras skal medan den vetenskapliga forskningen om blötdjuren kallas för malakologi.

Tarmkanalen med magsäcken, spottkörtlarna och levern är väl utbildade hos blötdjuren och i munhålan finns också hos alla blötdjur, med undantag av musslorna, en muskulös ansvällning, som är tätt besatt med fina, bakåt riktade kitintaggar, vilka tjänstgör som tänder vid födans sönderdelande. Hos de blötdjur som lever i vatten, är andningsorganen gälar, vilka utgörs av utskott från kroppsväggen och vanligen är de belägna i en av manteln bildad, säcklik hålighet.

Blodomloppsorganen är också jämförelsevis väl utvecklade, men kärlsystemet är inte slutet, utan blodet flyter delvis genom springor och håligheter mellan kroppens övriga organ. Hjärtat består av ett, två eller fyra förmak, i vilka det från andningsorganen kommande blodet kommer in, samt av en hjärtkammare, som mottar blodet från förmaken, och varifrån det sedan förs ut till kroppens enskilda organ. Nervsystemet utgörs i allmänhet av tre genom nervsträngar förenade gangliepar, av vilka varje står i förbindelse med sitt speciella sinnesorgan. De fyra ”antennerna” på snigelns huvud fungerar som lukt och känselorgan och på de två längsta ”antennerna” sitter ögonen. Njurarna är slingrande kanaler eller säckar, som vanligen är försedda med en öppning utåt och en annan, som mynnar in i den så kallade hjärtsäcken. De flesta musslor, alla bläckfiskar och många snäckor förekommer med skilda kön och tvåkönade arter finns inte så ofta som det tidigare antogs.

Om den spanska skogssnigeln varit fem meter lång och en meter hög med turboglidslem på foten så hade jag bättre förstått öknamnet mördarsnigel och samtidigt, naturligtvis, inte haft den minsta lust att möta en hungrig sådan, en med tandvärk eller en med bara en dålig dag men nu är de ruskigt långsamma och bara i storlek som en vanlig svensk skogssnigel och därmed tycker jag att namnet är något överdrivet även om de i så kallad massförekomst naturligtvis kan konsumera stora mängder av våra vackra blommor och annat från växtriket i våra trädgårdar. Öknamnet mördarsnigel kommer dock förmodligen av det faktum att den utövar kannibalism på sina döda ”kamrater”.

Den spanska skogssnigel är ungefär lika stor som vår svarta skogssnigel, ”Arion ater”, och har en oftast smutsigt rödbrun färg och den lever på kadaver samt på döda och levande växter. Den kan uppträda i stora mängder, vilket har gjort den till ett gissel i trädgårdar, särskilt varma och fuktiga somrar efter milda vintrar.

Artens ursprung är oklar, tidigare har man antagit att de härstammar från den Iberiska halvön, det vill säga Spanien och Portugal, men senare inofficiella uppgifter tyder snarare på att sniglarna har sitt ursprung i Frankrike. På grund av passiv spridning har den spanska skogssnigelns utbredningsområde och populationstäthet ökat på många platser runt om i Europa och mellan 1950 och 1980 etablerade den sig på många nya platser i Västeuropa. Under 1990-talet spred den sig till ytterligare nya områden i Mellan- och Östeuropa på grund av den ökade handeln efter järnridåns fall.

Det första dokumenterade fyndet i Sverige gjordes 1975 i Påarp nära Helsingborg. Året efter iakttogs spansk skogssnigel i Askim i Göteborg. Fram till mitten av 1980-talet var ökningen av fynd långsam, men från och med 1987 har ökningen och expansionen varit snabb. I början av 1980-talet observerades den i Bohuslän och Dalarna och det första kända fyndet från de östra delarna av Sverige gjordes 1983 i Sköldinge i Södermanland.

Somrarna 1984 och 1985 var regniga i Göteborgstrakten och det var därifrån som de allra första rapporterna om stora antal och svår skadegörelse av växlighet rapporterades. Trots detta gjordes inga fynd i Halland och Småland förrän 1986 och 1988 kom de första rapporterna om arten ifrån Stockholmstrakten och från början av 1990-talet började den att etablera sig längs Östersjökusten.

I dag finns den på de flesta orter i Götaland och Svealand och även längs Norrlandskusten, där fynd har konstaterats ända upp till Umeå. Mina första säkra observationer är från Bredaryd i början av 90-talet.

Arten sprids framför allt passivt, se ovan, genom att ägg och sniglar följer med transporter av plantor, jord och trädgårdsavfall. I mindre områden sker även spridningen aktivt genom egna förflyttningar. Täta populationer uppträder alltid i tätbefolkade områden och man har kunnat påvisa att arten först etablerar sig i en ring runt tätorter, det vill säga i villaförorter för att sedan sprida sig in i tätorten.

Arten är till det yttre mycket variabel men vanligtvis är den gråbrun till rödbrun i färgen och längden uppgår i många fall till mer än 12 centimeter och upp till en rejäl tummes tjocklek. Förväxlingsrisken med andra sniglar är stor då främst med röd skogssnigel, ”Arion rufus”, och bruna former av svart skogssnigel, ”Arion ater”. Snigelns brunröda färg beror på ett pigment som benämns rufin och detta pigment bildas i körtelceller i huden och kan avsöndras med snigelns slem.

Då den spanska skogssnigeln är mycket variabel till det yttre och också i det närmaste identisk med röd skogssnigel krävs det anatomiska undersökningar för att verkligen fastställa vilken snigelart det handlar om.

Som ett exempel på detta kan nämnas att av i storleksordningen 1200 exemplar som allmänheten sände in under 1980-talet till Göteborgs naturhistoriska museum, i tron att det var spansk skogssnigel, var det bara cirka 40 % av dessa som var av just den arten. Detta knepiga förväxligsfaktum betyder att jag i sanningens och vetenskapens namn måste säga att bilderna på den spanska skogssnigeln förmodligen visar en spansk skogssnigel eftersom jag inte gjort några anatomiska undersökningar av exemplaret för att säkerställa arttillhörigheten, dessutom finns det en brun variant av den svarta skogssnigeln.

Den spanska skogssnigeln har en stor fortplantningspotential genom att den bland annat är hermafrodit, alltså tvåkönad. Normalt parar sig sniglarna med varandra och utbyter då spermier, men den kan också befrukta sig själv.

En annan orsak är att den producerar stora mängder ägg. Det kan räcka med att en enda individ, eller till och med ett enda ägg, kommer till en ny plats för att en ny talrik population ska uppstå.

I Sverige är livscykeln ett år och de adulta individerna som fortplantar sig under sommaren och hösten dör vanligtvis i oktober, dock övervintrar juvenila individer, det vill säga de som inte blivit könsmogna.

Dessa juveniler gräver ner sig, på upp till 10 centimeters djup, och övervintrar i marken men de kan också övervintra i komposter och liknade. De kommer sedan fram i april och maj och därmed kommer fortplantning och äggläggningen snabbt igång. Äggen liknar små vita kulor, 3–4 millimeter i diameter och de läggs ofta i klumpar, vanligtvis i grupper om 20–30 stycken men även mer än 100 ägg har observerats och äggen kläcks efter 1–2 veckor. Dessa äggsamlingar kan hittas på olika gömda ställen i trädgården men vanligtvis väljer sniglarna ställen där äggen är skyddade mot uttorkning.

Sniglarna blir könsmogna efter 5–6 veckor, men detta kan ske tidigare om förhållandena är gynnsamma med fuktigt väder och god tillgång på föda. En utbredd myt gällande sniglarnas fortplantning är att en snigel lägger sina ägg kort efter sin död vilket är felaktigt eftersom snigeln lägger sina ägg så fort de är mogna och alltså inte bär runt på mogna ägg för att lägga dessa i dödsögonblicket.

De är beroende av hög luftfuktighet och är därför mest aktiva om natten eller dagtid vid regnväder, vid torka håller de sig i hålor i marken och under längre torrperioder decimeras populationen kraftigt.

Det finns indikationer på att den spanska skogssnigeln kan hybridisera med svart skogssnigel, men det saknas än så länge slutgiltiga bevis för denna hybrid. Populärt kallas hybriden för supersnigel eftersom den skulle vara lika glupsk som sin spanska anfader och ha förmåga att tåla de svenska vintrarna.

Det finns flera sätt att bli av med spansk skogssnigel och det effektivaste är att klippa huvudet av snigeln. Andra metoder är att samla sniglarna i kärl och hälla över kokande vatten, att frysa ned sniglarna i en frys eller att begjuta dem med salt vilket gör att de torkar ut och dör och eftersom arten kannibaliserar på döda sniglar dras andra sniglar till saltet vilket ger en dubbel effekt.

Utöver detta finns även olika former av hinder för att inte sniglarna ska nå vissa områden. Dessa hinder kan vara mekaniska eller elektriska. På marknaden finns också många preparat baserade på järnfosfat blandade med smakämnen som gör att snigeln äter produkten. Järnfosfat förstör sniglarnas mag- och tarmsystem och får dem därför att svälta ihjäl inom några dagar.

Det finns även djur som i vissa fall äter arten, som igelkottar, grävlingar, vildsvin och vissa fåglar, speciellt myskankan som har snigeln som favoritföda. Det förekommer även ett biologiskt bekämpningsmedel, nämligen rundmaskarten, ”Phasmarhabditis hermaphrodita”, som tillhör nematoderna. Maskarna parasiterar på sniglar som dör inom en till tre veckor efter att den infekterats. Användandet av detta biologiska bekämpningsmedel tilläts först 2008.

Spansk skogssnigel går även att äta, men detta kräver att den sköljs, rensas och kokas så grundligt att det i de allra flesta sammanhang inte är mödan värt.

Dagens Nyheter publicerade i juli 2007 ett recept på mördarsnigel-toast, där kocken poängterade att han efter bästa förmåga försökt kamouflera snigelns egen smak med hjälp av olika kryddor.

Min högst personliga kommentar till detta är, Fi donc!

Sniglar är arter av landlungsnäckor utan yttre skal men hos vissa grupper, till exempel kölsniglar, finns en liten skalplatta dold av manteln, medan skalet hos andra, till exempel skogssniglar som bildens svarta skogssnigel, ”Arion ater”, mer eller mindre helt saknas. Världens sniglar representerar en handfull utvecklingslinjer, i Sverige bara två med familjerna skogssniglar respektive köl- och masksniglar och i Sverige förekommer sammanlagt 21 olika arter.

Sniglar är ibland hermafroditer och fungerar då i regel som hane och hona samtidigt. Äggen läggs i regel under sommarhalvåret och kläcks några veckor senare och de små sniglarna övervintrar för att fortplanta sig följande säsong och ofta dö under kommande höst. Födan utgörs främst av multnande växter och andra vegetabilier, men även småkryp och kadaver kan ingå.

Några arter kan uppträda som skadedjur, främst den redan avhandlade spanska skogssnigeln samt åkersnigel och trädgårdssnigel, vilka jag tar upp senare i denna krönika. Sniglar som kulinarisk term avser i Europa enbart vissa snäckor, främst vinbergssnäcka och andra arter i släktet ”Helix”.

De uppskattades som mat redan av romarna, och under medeltiden fick de betydelse i fastedieten. Därefter minskade det kulinariska intresset, men sniglarna återinfördes i det franska köket av Carême i början av 1800-talet men i Sverige var sniglar så gott som okända som mat före 1930-talet.

Marie Antoine Carême föddes 1783 i en familj som var så fattig, att han redan som tioåring skickades ut i världen för att försörja sig. Han var en gastronomisk nydanare och har kommit att kallas ”kökets Napoleon” och numera räknas han som en av 1800-talets mest betydelsefulla köksmästare.

Han började som lärling på en enkel sylta och arbetade sig sedan upp hos dåtidens mest ryktbara kökschefer, bland annat den legendariske Laguipiére, livkock hos överkommendant Murat. Laguipiére har för övrigt gått till den gastronomiska historien som den förste såskocken och Carême skulle själv ägna mycken tid åt att utveckla såserna. Han menade, att de inte var prydnad utan matens själ. Såsernas fullkomlighet har allt sedan Carêmes dagar kännetecknat all avancerad fransk kokkonst.

Även om Carêmes storhet som såskock och nydanare inom kokkonsten är obestridlig skulle hans fantastiska skicklighet som sockerbagare göra honom världsberömd. De konstverk som Carême skapade av socker och allehanda degar kunde bland annat likna exakta kopior av pelare, ornament, triumfbågar, palats och statyer med mera. Dessa bakverk pyntade sedemera borden och de dignande faten hos många betydelsefulla personer. Carême verkade som kökschef hos bland annat Georg IV i England och Alexander I i Ryssland.

Carême lär även ha lanserat den höga kockmössan, denna numera självklara huvudbonad som varje kock med självaktning bär med stolthet och respekt för sitt yrke. Dåtidens kockmössor såg ut som kantareller eller långa nattmössor och genom att forma mössan som en ”skorsten” kunde värmen från kroppen lättare försvinna och det blev betydligt svalare att jobba i de varma köken.

Hans karriär avslutades hos det franska finansgeniet Rothschild och han dog endast 49 år gammal, men hans mästerverk L`Art de la Cusine francaise au XIX siécle, Frankrikes kokkonst i nittonde århundradet, som kom ut i tre band, skulle stå sig ända fram till Georges Auguste Escoffier, 1846–1935.

Han har kallats ”kockarnas kung”, ”kungarnas kock” och han moderniserade mathållningen i stjärnrestaurangerna. Han utvecklade och rationaliserade restaurangpersonalens arbetsrutiner och han uppmärksammade också kockarnas uppförande och framtoning, de skulle vara rena och snygga, tobaks- och alkoholfria, inte högljudda och ytterst noggranna i arbetet.

Sniglar odlas och föds upp i nätburar under tak och de lägger 100–160 ägg per år, varav cirka 80 blir fullvuxna på 7–8 månader. De utfodras med vegetabiliskt foder och kalk och i Sverige finns ett litet antal snigeluppfödare.

Svart skogssnigel, ”Arion ater”, är en art i familjen skogssniglar och kan bli 10 till 15 centimeter lång. Likt de andra medlemmarna i klassen ”Gastropoda” som kallas för sniglar saknar den yttre skal. Huvudet har fyra tentakler, vilka fungerar som lukt- och känselorgan. Ytterst på de två längsta tentaklerna sitter också snigelns ögon.

Manteln är tydligt markerad och dess yta är något kornig. Hålet på sidan är snigelns andningshål. Den bakre kroppsänden är utan köl och har en rundad fot och krypsulan är muskulös och slemmig. Vanligtvis är den svart på ryggen och på sidorna, men den kan även vara vit, gråvit eller brun.

Den svarta skogssnigeln finns i södra Skandinavien, på brittiska öarna, Island, i norra Tyskland, Polen och västra Baltikum. Den har också oavsiktligt förts över till delar av Nordamerika. Den svarta skogssnigeln är ganska vanlig i Sverige upp till Dalarna.

Snigeln utnyttjar regnigt väder för att förflytta sig över annars torra områden, och man kan då hitta dem på vägarna. När det är fuktigt väder kan den vara aktiv på dagen, men när det är torrt väder är den mest aktiv på natten.

Den äter främst växter, frukt och svamp, men också ruttnande döda djur om den träffar på dem. Också av växtmaterialet föredrar den redan delvis förmultnat sådant. Bland dess fiender finns igelkott, mullvadar, en del rovlevande skalbaggar och vissa fåglar.

Den svarta skogssnigeln är hermafrodit, men måste para sig för att äggen skall bli befruktade. Detta sker oftast under varma, fuktiga nätter på sommaren. Äggen grävs ner i marken och det tar några veckor innan de kläcks. Om äggen läggs sent på året så övervintrar de till nästa vår. De nykläckta ungarna liknar de vuxna djuren, de är bara mycket mindre. Den svarta skogssnigeln är inte hotad och på sina håll bekämpas den med gift, trots att den olikt den spanska skogssnigeln inte är någon stor skadegörare.

Vanliga svarta skogssniglar användes fordom som fett i naven på kärror. Portionsförpackat och klart, man tryckte helt enkelt vid behov in en snigel i en härför avsedd öppning i navet.

Trädgårdssnäcka, ”Cepaea hortensis”, är en art i ordningen lundsnäckor och den kan lätt förväxlas med den nära besläktade arten brunläppad trädgårdssnäcka, ”Cepaea nemoralis”.

Snäckans skal är gulaktig med bruna eller svarta strimmor och det finns även individer som saknar dessa strimmor och med en skaldiameter av ungefär 25 millimeter är den jämförelsevis liten.

Trädgårdssnäckan skiljs från den brunläppade trädgårdssnäckan på att den har fyra eller fler körtelöppningar vid könsorganen i motsats till den andra arten som högst har tre körtelöppningar. Båda arterna förekommer i stora delar av Europa men trädgårdssnäckan finns även i trakter som ligger nordligare än utbredningsområdet för den brunläppade arten.

Snäckan är aktiv från mars till oktober och den livnär sig inte av trädgårdens växter utan av alger och är därför inget skadedjur, så Ni behöver inte bekämpa den i Er trädgård utan istället kanske njuta av de vackra små djuren.

Det är inte svårt att hitta en åkersnigel, ”Dernceras reticulatum”, eller den till förväxling lika ängssnigeln, ”Dernceras agreste”, i trädgården. Lyft på en sten, leta i skuggan av någon tätt växande växt eller buske eller varför inte under sopkärlet, eller kanske till och med i detsamma.

Åkersnigeln förekommer från Skåne till mellersta Norrland och torde stå för den övervägande delen av snigelproblemen på jordbruksmark. Ängssnigeln förekommer i hela Sverige och trivs bäst på fuktig ängsmark.

Sniglarna är polyfaga eller allätare och angriper ett stort antal växtslag. De äter både på under- och ovanjordiska växtdelar. De river i sig födan med en rasptunga och vid begynnande angrepp på blad kan man hitta så kallade ”fönstergnag”. Om angreppen fortsätter, uppstår oregelbundna hål på bredbladiga växter som exempelvis ärt- och oljeväxter.

På stråsäd och andra smalbladiga växter äter sniglarna mer på bladkanterna och hålen är mera långsträckta. Bladen kan även rivas av i marknivå och nysådda frön och groddar under jorden kan ätas ur, vilket leder till dålig uppkomst. På potatis och rotfrukter äter sniglarna ut djupa gropar.

Sniglarna söker oftast föda nattetid eller vid fuktig väderlek och symtomen kan lätt förväxlas med andra skadedjurs. Ibland är det därför svårt att avgöra vad som är orsak till en dålig uppkomst eller till gnagskador när man inte hittar skadegöraren. Sniglarna lämnar dock efter sig ett slemspår på bladen och på jorden som glänser när det har torkat och ofta hittar man också sniglarnas mjuka, gröna till svarta exkrementer.

Åkersnigeln, på bilden, är upp till 5 centimeter lång i vuxenstadiet, den är ljust beige eller brungrå och oftast mörkt mönstrad i varierande utsträckning. Helt ljusa ofläckande åkersniglar är mycket lika ängssnigeln. Huden är tydligt skrynklad och fårad och åkersnigeln har en tydlig köl och en ljusbrun krypsula medan slemmet är färglöst eller mjölkfärgat.

Ängssnigeln är något mindre och smalare än ovanstående och åt det ljusare hållet. Den är enfärgat beige eller ljust brungrå utan fläckar. Tentakler och huvud är vanligtvis mörkare än övriga delar av kroppen som dessutom är slätare och inte lika fårad och skrynklig som åkersnigelns. Kölen är inte lika tydlig och krypsulan är gulvit medan slemmet också är färglöst eller mjölkfärgat som hos åkersnigeln.

Åkersnigeln och ängssnigeln är också hermafroditer, det vill säga tvåkönade, och vid en parning befruktar två individer inom samma art varandra men även självbefruktning kan förekomma.

Eftersom alla individer kan lägga upp till 500 ägg blir sniglarnas förökningshastighet mycket snabb vid de rätta betingelserna. Äggen placeras i högar om cirka 5–50 ägg i håligheter i jorden, och är klotrunda, glänsande och halvgenomskinligt vita med en diameter på cirka 2 millimeter.

Övervintringen sker oftast i äggstadiet och de övervintrande äggen kläcks någon gång på försommaren. Snigelns ungstadier liknar de vuxna djuren till utseendet men är ljusare till färgen och de blir könsmogna redan efter ungefär två månader.

Det är främst på hösten på nysådda höstoljeväxter och höstsäd som sniglar uppträder som stora skadegörare inom jordbruket. Dess ekonomiska betydelse står i direkt förhållande till väderleken, jordarten och brukningsmetoderna. Det är under nederbördsrika år, speciellt på styva jordar och särskilt om direktsådd tillämpas, som man kan förvänta sig skador.

Under längre torrperioder kan sniglarna under en lång tid tyckas vara helt försvunna medan våta, milda somrar och höstar bäddar för en snabb och riklig tillgång av sniglar. Angreppen avtar dock fort när kalla nätter med frost börjar uppträda.

Åkersnigeln är ursprunglig i Sverige och den är mycket vanlig i trädgårdar och andra kulturmiljöer. När den uppträder i stort antal kan den göra ganska stor skada på både prydnadsväxter och grödor, den räknas därför som den besvärligaste bland våra inhemska sniglar.

Flera typer av gifter används för snigelbekämpning men i Sverige får endast medel med järnfosfat som aktivt ämne får säljas till allmänheten. Preparaten består dels av ett lockmedel, som får sniglarna att äta det, och en aktiv substans, järnfosfat, som får sniglarna att svälta ihjäl.

Observera att järnfosfatet inte verkar selektivt på bara åkersnigeln utan dödar alla sniglar, inte bara de skadliga. Medlen utgörs av pellets som strös ut över de ytor på vilka man vill bekämpa sniglarna. Åtgången kan bli ganska stor och vid regn upplöses också kornen, vilket begränsar effekten.

Det bör också påpekas att rent järnfosfat utan tillsats av lockmedel inte ger någon effekt alls på sniglarna. Betydligt farligare snigelbekämpningsmedel finns också på marknaden, till exempel methiocarbbaserade gifter. Användningen av dessa medel är i Sverige omgivna med stränga restriktioner eftersom de inte verkar enbart mot sniglar utan också dödar andra djur, även förgiftningsfall bland husdjur har förekommit. Dessa medel får bara användas, under begränsade tidsperioder, av kommersiella odlare efter tillstånd från länsstyrelsen.

Avslutningsvis lite om den kulinariskt mest berömda snigeln, vinbergssnäckan, som munkarna tog med sig hit under medeltiden bland annat för att den ansågs som fisk, vilket var den enda mat som var tillåten under den katolska fastan.

Vinbergssnäckan, ”Helix pomatia”, är tämligen stationär, och när den en gång anpassat sig stannar den och förökar sig inom området. Den finns bland annat i stora mängder vid Hov-tornet vid fågelsjön Tåkern där jag sett den och fotograferat den vid ett flertal tillfällen.

Enklast känner man igen den stora snäckan på dess ljusa till rödbruna tvärstrimmiga skal där själva snigeln är ljust gulvit. Liksom andra sniglar är vinbergssnäckan känslig för torka och letar man efter de rara djuren ska man helst ge sig ut efter en regnskur eller en tidig sommarmorgon medan daggen ännu ligger våt i gräset, då trivs nämligen snäckan som bäst och sträcker ut sig i hela sin längd. Escargot de bourgogne är en fransk maträtt där vitlöksgratinerade sniglar, till exempel vinbergssnäckor, äts direkt ur skalen.