I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Små orkidéer i stor skog, en naturkrönika i sju bilder om fridlyst skönhet i det lilla formatet.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i juli 2009
Inlagt torsdag 17 juli 2009
När man passerar små våtmarker med vitmossor i den småländska storskogen framför allt i juni och juli ska man titta noga efter de små orkidéerna spindelblomster och korallrot. De är inte lätta att upptäcka i all sin litenhet och anspråkslöshet och det kanske bästa sättet är att gå ner med ögonen i nivå med mossemattan för att få ett grodperspektiv. Familjen orkidéer har, för övrigt, bara 44 arter i Sverige, fördelade på 23 olika släkten och samtliga orkidéer är fridlysta i hela landet. Familjen är dock globalt en av jordens artrikaste med nästan 800 släkten och omkring 18.000 arter.
Då kanske de framträder ur skogens och vitmossans dunkel, i det här fallet, det lilla spindelblomstret, en av våra minsta orkidéer men för den skull inte mindre vackert. Ofta är det de dubbla bladen några centimeter ovanför vitmossan som avslöjar dess närvaro men håll med om att den är väl kamouflerad åtminstone för våra mänskliga ögon.

Likt övriga orkidéer är spindelblomstret en skönhetsupplevelse i det lilla formatet men fullt estetiskt jämförbar med större och väldigare ting i vår natur och i den mänskliga konsten.

Spindelblomster är en lågväxt, späd och oansenlig orkidé, stjälken är tunn och brunaktig och ofta bara en decimeter hög samt har, som jag redan nämnt, två små blad som sitter motsatta i nedre delen av stjälken. Bladen är tunna, oskaftade, hjärtformade och omkring två centimeter långa. Spindelblomstret, ”Listera cordata”, blommar från maj till augusti med mycket små, brunaktigt gröna blommor som sitter samlade i en axlik klase. Kalkbladen är utåtriktade, oftast brunaktiga, ibland gröna och läppen är lång och kluven nästan till mitten.

Spindelblomster kan med sin ringa storlek och sina två hjärtformade motsatta blad inte förväxlas med andra arter. Den andra arten i släktet ”Listera” heter tvåblad, ”Listera ovata”, och är, till skillnad från spindelblomstret, en grov och storväxt orkidé med stora ovala blad och gröngula blommor.

Spindelblomstret förekommer sällsynt i södra Sverige, medan den i de mellersta och norra delarna av landet är ganska vanligt. De växer i fuktiga och mossrika barrskogar men även i björkskog och på myrmarker i fjällen. Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Campi Elysei” år 1701. Artnamnet ”cordata” kommer av latinets ”cordis” för hjärta och syftar på de hjärtformade bladen.

”Hjertyxnet är en riktig skuggväxt, som skyr solen. Också är hela dess byggnad särdeles fin, dess stjelk brun, dess blommor grönbruna.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II”, av C. F. Nyman år1868.

En annan av storskogens orkidéer är den likaledes lilla och oansenliga korallroten, ”Corallorrhiza trifida”, något större än spindelblomstret men också svår att hitta. Grodperspektivet är även här en hjälp när det gäller att hitta denna lilla skönhet och växtplatsen liknar den för spindelblomstret.

Korallroten är, som sagt, också en ganska liten och späd orkidé som dessutom saknar klorofyll. Den har en gulbrun stjälk utan blad, men med ett par stjälkomfattande bladslidor. Korallrot blommar, även den, i maj och juni med gulaktiga, något hängande blommor som sitter i en fåblommig, gles klase i stjälkens topp.

Kalkbladen är spetsiga och något ihopstående, läppen är hel eller grunt treflikad och vitaktig med röda prickar. Fruktkapslarna är långt elliptiska, förhållandevis stora och sitter kvar långt efter det att de mognat och spruckit upp. Korallroten är lätt att känna igen på sin gulbruna färg och avsaknaden av blad och de små blommorna skiljer sig mycket från det tidigare nämnda spindelblomstrets blommor.

Korallroten förekommer i hela landet och är ganska vanlig i sumpiga skogar, myrkanter och kärr precis som här på bilden. Den kan dock också vara svår att få syn på, särskilt här hos oss i södra Sverige där den ofta uppträder enstaka. I norra Sverige är arten vanligare än söderut och oftast betydligt talrikare på sina växtplatser.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Hortus botanicus”, år 1685. Artnamnet ”trifida” kommer av latinets ”tres” för tre och ”findere” för klyva, namnet betyder med andra ord trekluven och syftar på den ibland treflikade läppen.