I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu  www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Minnen från den stora branden på Skillingaryds skjutfält torrsommaren 1975, en naturkrönika i 14 bilder från hösten 2009.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd.

Inlagt lördag 14 november 2009
När man står i de norra delarna av ljungheden på Skillingaryds skjutfält är det vackra vyer som öppnar sig åt söder och inte mycket avslöjar vilket inferno som utspelades här för 34 år sedan, torrsommaren 1975. Under några dagar, denna vackra och soliga sommar, härjade en skogsbrand som kommer att minnas i mannaminne. Själv satt jag och tittade på det hemska och dramatiska skådespelet några timmar varje kväll vid Regnskyddet eller Läktaren på Hässlehultshöjden tillsammans med många andra Skillingarydsbor och i bakgrunden i nordväst hördes blindgångarkrevader allt medan kvällshimmeln lystes upp av den stora branden i alla de vackraste av röda och orange färgnyanser. Detta kommer jag aldrig att glömma.

Den stora branden på skjutfältet torrsommaren 1975 utspelades även på och kring Älgaberget som syns i bakgrunden. Det brann i tre dygn och den stora mängden med blindgångare gjorde, som sagt, att den var mycket svårsläkt och svårbekämpad. Läs mer om detta på sidan 47 i boken ”Larmet går” av Evert Melin. Det var också en stor brand på skjutfältet 1918 och även om denna brand kan man läsa i boken ”Larmet går”, men då på sidan 21.

Här i närheten av Älgaberget brukar det, för övrigt, sen höst och vintertid vara en bra plats för att få se den vackra varfågeln, ”Lanius excubitor”.

Till och med så här långt upp i norr på ljungheden hittade jag den lilla och mindre vanliga hedfingersvampen, ”Clavária argillácea”, för övrigt en helt ny lokal för mig på ljungheden.
Barkborrar i familjen ”Scolytidae” är cylindriska skalbaggar som är släkt med vivlarna men har inget tydligt snyte. Antennerna är knäböjda och täckvingarna är vanligen urgröpta baktill och används vid transport av borrmjöl. Parningen sker i regel i en kammare under barken på värdträdet och honan gnager sedan ut en eller flera modergångar i vars kanter hon sedan lägger sina ägg. Larverna gnager sedan sina gångar mellan bark och ved vilket ger dessa arttypiska gångsystem. Efter förpuppningen gnager sig de färdiga skalbaggarna ut genom små hål i barken. Det finns cirka 85 svenska arter av barkborrar och detta är spår av märgborrar som är specialiserade på tall.
Nästan som några mystiska forntida tecken som ristats in i tallveden av en tidigare civilisation, men icke, bara en större märgborres gnagspår.
Gnagspår av mindre märgborre, ”Tomicus minor”, till vänster, med rakare sidogångar som går ut från modergången samt gnagspår med dubbla modergångar av större märgborre, ”Tomicus piniperda”, till höger, med sina typiskt slingriga sidogångar, men jag måste medge att jag inte är riktigt säker, så rätta mig om jag har fel.
I närheten av den gamla tall-lågan med spåren av märgborrarna och bland hedens hårbjörnmossor, ”Polytrichum piliferum”, växte denna lilla orangefärgade ögonskål, ”Scutellinia scutellata”, som är en svamp med ett antal millimeter i diameter. Det gäller minsann att ha de skarpa glasögonen på för att hitta den!
Här och var står de, minnena från den stora branden 1975, förkolnade och martallslikt förvridna, numera nästan barklösa skulpturer som minner om brandkatastrofen som dock också, paradoxalt nog, rent ekologiskt och biologiskt blev en nystart för vissa livsformer inom brandområdet, de som man på biologispråk kallar för primärkollonisatörer. Nertill på stammen växer mängder av små vita violtickor, ”Trichaptum abietinum”, som orsakar kraftig vitröta i tallveden.
När jag vände på en sten på Spännebergens sydsluttning avslöjades denna stora mängd av tröga och slöa myror som redan var tätt sammanpackade för att kunna hålla värmen inför och under höstens och vinterns kyla på den järnrika stenens undersida. Myror är svårt så jag nöjer mig med att säga att dessa förmodligen tillhör släktet ”Formica”, där vi bland annat hittar vår vanliga stackmyra, ”Formica rufa”, men den arten är detta inte även om storleken stämmer.
Ännu ett minne från den stora branden och om Ni har lite fantasi så ser Ni, precis som jag, ett trött och pinat ansikte i den förkolnade tallveden. Det trötta, svullna och utskjutande ögat uppe till höger samt den öppna munnen med den ljusa underläppen och med något som faktiskt liknar, hemska tanke, en ögonglob mellan tänderna! Mannen, för det liknar som jag ser det en man, har en tunn Clark Gable-liknande mustasch i kombination med ett välklippt helskägg samt en mycket ljus näsa och en likaledes ljus lapp för sitt högra öga som hänger långt ner på kinden och kanske är det detta öga han, av någon okänd anledning, håller i sin mun. På huvudet har en vid hatt, sittande lite på snedden, med höga uppvikta brätten i pannan och i nacken och, som jag ser det, har han dessutom ett långt svart och rakt hår som hänger ner i nacken.

Ska vi nu skapa en myt, saga eller sägen så kan vi krydda historien med den om namnet Spännebergen som enligt en gammal myt ska ha fått sitt namn genom att svenska bondesoldater, just här där bilden är tagen, drabbade samman med en mindre styrka ur Kristians II, Tyranns, danska armé på hemväg från Stockholms blodbad i november 1520.

Då det gick dåligt för de svenske i början av slaget var dessa tvungna att retirera upp i bergen och spänna om sina hanar, det vill säga ladda om, samt omgruppera för att sedan åter rusa ner och då besegra de danske. Ansiktet av mannen i tallen, får vi förmoda enligt mytresonemanget, var en av dessa soldater och eftersom han ser ovanligt välvårdat ut för att ha tillbringat en lång tid på marsch och i fält gör att vi kanske kan gissa att han var en officer, kanske just den officer som förde befälet över den hemvändande danska arméfraktionen och som vid förlusten av honom under striden tappade stridslusten och sålunda förlorade slaget vid Spänneberget.

Här finns nu alla ingredienser för en riktigt läskig spökhistoria vilket avslutningsvis leder till myten, sagan, sägnen om den olycklige och enögde danske officeren som dog i slaget vid Spänneberget i november månad nådens år 1520 och som av, för oss, okänd anledning inte vill lämna slagfältet trots att 489 år har gått. Hans osaliga ande irrar fortfarande över heden och hans pinade ansikte kan fortfarande ses lite här och var i terrängen där det grymma slaget stod och många är de som sett ”den enögde och osalige danske officeren” på sina vandringar på heden.

Här har jag nu skapat en fullständigt osann, tokig men spännande historia om ett slumpmässigt och av förbränning uppkommit brandmönster i en tall men det är så här vi människor gör när vi skapar sagor, sägner och myter för vi har ett nedärvt behov av att berätta och skrämmas med olika mer eller mindre sanna historier och när passar väl dessa historier bäst om inte i den mörka och ruggiga november, kura skymning!

Ja, jag vet, bilden är inte bra men om Ni tittar riktigt noga så ser Ni nog orrtuppen i den lilla tallen. Man ser en vit fläck på vingknogen, de lyrformade stjärtpennorna på hans högra sida och det blodröda ögonbrynet samt den sträckta halsen på den annars mörka kroppen.
Jag var längre ifrån än vad Ni kan tro men med 720 millimeters brännvidd kommer man så här nära, sekunderna senare bullrar det till och han var borta.

Orren heter på latin ”Tetrao tetrix”, vilket betyder, lyrstjärtat och ”tetrix” anses vara ljudhärmande och arten har en mycket lång historia i landet. Namnet användes först år 1311, men är säkert mycket äldre. Ursprunget till namnet orre är okänt men det antas vara ljudhärmande från dess spelläte. Under 1700-, 1800-, och även i början av 1900-talet var orren, tillsammans med övriga skogshöns, ett betydelsefullt ekonomiskt tillskott för befolkningen i Sverige. Under 1930-talet var det speciellt god tillgång på orre och övrig skogsfågel. Sedan dess räknar man med att den minskat med mellan 60–80 % i södra Sverige. I Blekinge skärgård var orren en karaktärsfågel fram till 1950-talet, och på Öland där den fanns under 1800-talet har den försvunnit så gott som helt. Idag räknar man med att det i Sverige finns cirka 170.000 par orrar.

När på våren som orrspelet börjar beror delvis på när det blir barmark och det har visat sig att tillgången på bara fläckar i snön stimulerar till spel. Först i april blir det dock riktig fart på spelandet, och det är då även honorna ibland brukar komma på besök.

Ofta övernattar orrtupparna i närheten av spelplatsen, för att i tidig morgonstund, när det ännu är mörkt, inta sina positioner. Senare på morgonen när solen kommit upp brukar de fortsätta sitt spel uppflugna i någon grantopp.

Ljungheden på Skillingaryds skjutfält hyser fortfarande, år 2009, ett relativt sett stort och mäktigt orrspel för den intresserade att beskåda. Missa inte detta för det är en upplevelse i både ljud, färger och koreografi.
Här måste jag medge att jag hoppade till för ett ögonblick för visst liknar det väl en igelkottröksvamp, ”Lycoperdon echinatum”, den lilla taggiga svampen till vänster på bilden. Något så ovanligt och felplacerat kan väl bara inte vara möjligt, dessa svampar trivs och växer vanligtvis i rika bokskogsmiljöer och här är det allt annat än det.
Visst, det borde inte vara möjligt med en igelkottröksvamp på ljungheden inom Skillingaryds skjutfält men vad det är vet jag ännu inte. Jag har via nätet vidtalat olika svampexperter som jag känner och visat dessa bilder och då fått förslag på umbraröksvamp, kärr-röksvamp och mörk röksvamp men även på just igelkottröksvamp, dock krävs det en examination under mikroskop för att vara säker på arttillhörigheten och jag har faktiskt den lilla svampen hemma i ett kuvert så en vacker dag kanske jag knäcker nöten, förlåt, svampen. Avslutningsvis kostar jag på mig en kvalificerad gissning på umbraröksvamp, ”Lycopérdon umbrinum”, men inte ser den ut som den borde enligt svamplitteraturen.

De vackert höstfärgade löven, den svartbrända björkstammen och den vackra fnösketickan bildar tillsammans en vilsam och vacker installation som jag bara inte kunde låta bli att fotografera och detta får bli min slutbild för denna gång, på återseende!