I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Skillingaryds skjutfält om sommaren, del 2, en naturkrönika i 24 bilder om dödligt giftiga svampar, bläddror och ögontröstar samt om den underbart rosaröda blommande ljungen.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i juli och augusti 2009
Inlagt söndag 6 september 2009

Naturen är lite som bildens ögontröst, det vill säga ögontröst i så motto att det man ser är, för det mesta, vackert, spännande, vilsamt och avstressande men undantag finns. Det är lätt, åtminstone för mig, att samla kraft i mötet med den vackra naturen.

Bildens ögontröst, ”Euphrasia stricta”, är en lågväxt och ettårig ört som delvis parasiterar på andra växters rötter och kallas därför halvparasit. Stjälken kan bli omkring två decimeter hög och är upprätt samt vanligen grenig med utåtriktade grenar. Bladen är ganska matta, kala eller försedda med korta körtelhår, och bladkanten är spetsigt eller trubbigt tandad. Blommorna är vanligen sex till tio millimeter långa, mer eller mindre violetta, med mörka strimmor och en gul fläck i mynningen.

Ögontröst är vanlig i nästan hela landet och växer på frisk eller fuktig ängsmark, betesmarker, vägkanter och liknande. Bilden är tagen ett par hundra meter västsydväst om den lilla gölen Östersjön. Den första fynduppgiften är från Halland och publicerades år 1818. Ögontröst har använts inom folkmedicinen och enligt signaturläran användes de mot ögonbesvär därför att man ansåg att blommorna liknade ögon.
Inte långt ifrån ögontrösten växte denna vackra storkremla, ”Russula paludosa”, som är en fin matsvamp.
Storkremlans hatt är som ung halvklotformad men med åldern välvd till utbredd och slutligen med nedsänkt mitt, slät, svagt klibbig i fuktig väderlek, klarröd till äppelröd. Skivorna är urnupna till vidväxta, vita till svagt gräddfärgade och ibland med röd egg. Foten är vit och ofta med inslag av rött. Storkremlans kött är vitt med mild smak men hos unga exemplar är smaken ofta något skarp.

Svampen växer i barrskog över hela Norden och räknas som en god matsvamp. Det finns emellertid många kremlor med röd hattfärg, en del oätliga och en del ätliga. En klassisk oätlig förväxlingssvamp är giftkremlan, som är brännande skarp i smaken, så smaka gärna lite och känn efter om kremlan är skarp eller mild i smaken men spotta alltid ut smakprovet efteråt.
Så här relativt tidigt på svampsäsongen och på de i våra trakter väldiga tallmoarna växer mängder med den goda och ”förväxlingsfria”, jag skriver det inom citationstecken för man ska aldrig säga aldrig, rimskivlingen, ”Rozites caperatus”, eller rynkade tofsskivlingen, som den hette förr. Den är för övrigt döpt efter sin rimfrostliknande beläggning på hatten.

Hatten hos rimskivlingen är som ung nästan klotformad men som äldre välvd till utbredd och rynkad. Färgen är honungsgul till sämskfärgad med en tunn silvergrå frostliknande beläggning på hattens ovansida. Skivorna är vidväxta till urnupna samt har en ojämnt naggad egg och är ljust lerbruna till kanelbruna i färgen. Foten är vit till beigefärgad och ovanför ringen med ett vattrat mönster, ringen är tydlig, vit och ofta trasig. Rimskivlingen växer främst i barrskog och är vanlig i norra Sverige, men förekommer även i barr- och blandskog och bokskog längre söderut. Skär gärna bort nedre delen av foten innan anrättning då den lätt blir träig som äldre.

Svampen kan ibland likna en del spindlingar, förr kallades dessa för spindelskivlingar, i släktet ”Cortinarius” men dessa har spindelvävslika trådar mellan hattkanten och foten som unga samt har ej heller en riktig ring.
Det är såhär man oftast ser och hittar rimskivlingen, i barrskog bland lingonris och olika arter kvastmossor och färgen är faktiskt lite kantarell-lik vilket gör, att åtminstone jag, hajar till lite extra vid åsynen av svamparna. Även denna bild är tagen alldeles sydväst om Östersjön.
Bara några meter från förra bildens rimskivlingar växte dessa gula kantareller, ”Cantharellus cibarius”, små och knubbiga vilket är typiskt för sommarkantareller, i alla fall de som växer på våra sandmoar bland tall och gran och diverse mossor. Det finns inga giftsvampar i Sverige som liknar den gula kantarellen, däremot kan ovana svampplockare förväxla den med narrkantarellen, ”Hygrophoropsis aurantiaca”, som dock har skivor under hatten medan kantarellen har åsar. Narrkantarellen räknas inte som en farlig giftsvamp men den saknar matvärde.

PS! Jag tog inte med mig kantarellerna utan de står kvar 100 meter sydväst om Östersjön.
Kantareller innehåller i snitt mycket D-vitamin. En till fem kantareller räcker för en människas dagsbehov, och torkade kantareller som sparats i flera år duger fortfarande. Halterna av D-vitamin varierar dock mycket, antagligen som en effekt av hur mycket av svampen som exponerats för solen. Vitamin D2 bildas nämligen då ergosterol, ett förstadium till vitamin D, omvandlas under inverkan av UV-strålning till ergokalciferol, det vill säga, vitamin D2. Många svampplockare, inklusive mig själv, har väl lagt märke till att kantareller hittas i gläntor, utmed stigar, bäckar och stockar, och förklaringen kan vara att de behöver ljus.
En annan av tallmoarnas fina matsvampar är tegelkremlan, ”Russula decolorans”, som är en god och vanligt förekommande matsvamp. Den karaktäriseras av sin tegelröda hattfärg och det grånande svampköttet. Hatten är som ung halvklotformad men med åldern välvd till utbredd och slutligen med nedsänkt mitt.

Svampen är som namnet säger karaktäristiskt tegelröd till gulröd, slät och klibbig i fuktig väderlek. Skivorna är vita till gräddgula och grånande med åldern, foten är vit och också den grånande med åldern. Tegelkremlans kött är vitt, grånande med åldern och med mild smak, hos unga exemplar kan dock smaken vara något skarp. Den växer i barrskog över hela Sverige och trivs på lavrika marker i mager tallskog, precis som på bilden. Den tillreds bäst färsk, men kan även torkas eller frysas efter förvällning.
Östersjöområdets stora svampraritet, tillsammans med motaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”, och stor riddarmusseron, ”Tricholoma auratum”, vilka kommer senare under hösten, är blåsopp, ”Gyroporus cyanescens”. Den finns nu åter på plats söder om Östersjön dock med något färre exemplar i år, åtminstone vid mitt besök för någon vecka sedan. Var rädd om den och låt den stå kvar trots att den är en fin matsvamp.
Som vanligt när Ni plockar Karl-Johansvamp, ”Boletus edulis”, på skjutfältet, som det vissa år är mycket gott om, se upp med gallsoppen, ”Tylopilus felleus”, som inte är direkt giftig men mycket starkt bitter i smaken, därav namnet gallsopp, och räknas därför som en icke matsvamp.
”Hu jeda mig”, här ser Ni döden i vitögat i form av en toppig giftspindling, toppig giftspindelskivling eller spetstoppig giftspindelskivling, ”Cortinárius speciosíssimus”. Den är en art i gruppen basidiesvampar och har en 3–8 centimeter vid, kanelbrun till rödbrun, matt finluden, toppig hatt och tjocka, glesa, rödbruna skivor. Den 5–15 centimeter höga och cirka 1,5 centimeter tjocka foten är rödbrun med gulaktiga tvärband. Svampens kött är rödbrunt med mild smak och svag lukt.

Arten växer under sensommaren och hösten tämligen allmänt i mager barrskog i en stor del av Sverige, bilden är tagen väster om Östersjö-gölen. Den är dödligt giftig och giftet heter orellanin. Detta angriper och förstör njurarna och symtomen kan dröja i flera dygn, ända upp emot två veckor. Denna svamp räknas som en av fem dödligt giftiga svampar i Sverige, de andra är vit- och lömsk flugsvamp, orangebrun giftspindelskivling och gifthätting och egentligen ska man även räkna in en sjätte art, stenmurklan, som åtminstone i rått tillstånd också är dödligt giftig.

Lingonen blommade så rikligt i försomras men järnnätterna i juni, med ner till tre minusgrader under tre nätter i rad, tog effektivt bort det som nu skulle ha varit mängder med skogens röda guld.

Den gamla granen alldeles väster om Östersjö-gölen bär spår av spillkråkan, som för övrigt häckar i området och det tillkommer nya hål allt eftersom. Det måste uppenbarligen finnas mycket gott att äta under barken och i veden, kanske är det ”spillkråkespecialiteten” hästmyror. Bohålet anläggs betydligt högre upp, mellan 5 till 10 meter, i en tall eller asp.

Spillkråkan, ”Dryocopus martius” eller ”Cryocopus martius”, har fått sitt svenska namn av att hon spiller träspån omkring sig när hon hackar ut sitt bo ur en trädstam. Namnet är känt från 1700-talet men är säkert äldre än så. Hon har också begåvats med en mängd andra namn som tallhackare, svartspett, spelkråka, hålkråka och regnkricka, för man trodde att det skulle bli regn när hon flög över skogen och ropade ”kricka kricka”.

Ett annat namn var Gertrudsfågeln och en sägen berättar att Vår Herre bad om bröd i en torparstuga, men vägrades detta av torparhustrun, som hette just Gertrud. Till straff förvandlades hon då till en fågel, som måste söka sin föda mellan barken och trädet och endast dricka vid regnväder. Hon flög ut genom skorstenen och endast hennes hjässa förblev röd, kvinnan hade burit en röd hätta, allt annat blev svart av sot.

Det latinska namnet ”Cryocopus martius” betyder ungefär, ”den som träget arbetar med träd”, samt är dessutom namnet på en helig fågel i Rom som var tillägnad krigsguden Mars.

Så här vackert blommar ljungen just nu och när jag cyklade norrut över ljungheden från General Sparres väg mot Spännebergen kände jag mycket tydligt ljunghonungsdoften i luften och hörde binas arbetsamma surr från de violettlila blommorna.
Lite längre norrut blandas plötsligt de violettlila ljungblommorna med tiotusentals små vita blommor som tillhör den numera sällsynta ljungögontrösten, ”Euphrasia micrantha”. Detta har man har svårt att förstå när man ser mängderna av dessa blommor här hos oss men faktum kvarstår, den är sällsynt, mycket på grund av att den är så konkurrenssvag.
Här är ännu en bild på den sällsynta ljungögontrösten, ”Euphrasia micrantha”. Den tillhör familjen lejongapsväxter eller ”Scrophulariaceae”, på latin. Familjen har 222 släkten och nästan 4500 arter och i Sverige finns 18 släkten och 68 arter, till familjen hör bland annat veronikor, natt och dag, svarthö, gulsporre, kung Karls spira, kalvnos, kungsljus och flenört. Arten vätteros är den enda i familjen som saknar klorofyll.

De flesta arterna är inhemska men några är odlade och förvildade, till exempel fingerborgsblomma, murreva, gyckelblomma samt flera olika arter ur redan nämnda släktet kungsljus. Även flera andra odlas som prydnadsväxter i Sverige, bland annat toffelblommor, penstemon, nemesia och sköldpaddsört.
I våtmarkerna på norra delen av ljungheden finns ganska rikligt med bland annat dybläddra, ”Utricularia intermedia”, vilket är en ganska småväxt art med gröna flata skott utan fångstblåsor och vita klorofyllfria skott med fångstblåsor. De gröna skotten ligger utbredda på marken, medan de blåsbärande skotten ligger nedsänkta i underlaget.

Dybläddran blommar i juli och augusti med klargula blommor och kronan har platt läpp och lång sporre som ligger tryckt mot läppens undersida. Den känns lätt igen på sina platta ljusgröna skott som ligger utbredda på torv eller dy och förekommer i hela landet utom i de nordligaste fjälltrakterna. Den är ganska vanlig på blöt torv och dy, i gungflyn, myrar och längs stränder och den första fynduppgiften är från Lule Lappmark och publicerades år 1737.

Artnamnet ”intermedia” betyder intermediär eller mellanstående och kommer av latinets ”inter” för just mellan och ”medium” för mitt. Namnet syftar på att arten i storlek står mellan sina släktingar vattenbläddra och dvärgbläddra.

Bläddrorna, på bilden en dybläddra, är ”köttätande” i så måtto att de fångar små vattenlevande djur i speciella blåsformade fångstorgan som sitter på de finflikiga bladen. Blåsornas mynning är sluten och inuti dem är det ett undertryck. Vid den slutna mynningen sitter ett antal små känsliga hår, som vid beröring får blåsan att snabbt öppnas, varvid undertrycket gör så att djuret sugs in. Fångsten löses sedan upp med enzymer och växten tillgodogör sig den då frigjorda näringen. Tidigare trodde man, felaktigt, att blåsorna var flytorgan som kunde luftfyllas så att bläddrorna kunde flyta upp till ytan och blomma.

”Slägtets namn härledes af utriculus (vattenblåsa) i anseende till de blåsor, som finnas vid dessas Växters skott och blad.”

Ur Stockholms flora av J. E. Wikström år 1840.

I de sanka partierna i de norra delarna på heden finner man också relativt rikligt med kärrsilja, ”Peucedanum palustre”, som är en kal, ofta högväxt men ganska slank, tvåårig ört. Stjälken blir meterhög och är kantig, tydligt räfflad och ihålig. Bladen är brett trekantiga och tre gånger pardelade med smala bladflikar som är bruna i spetsen. De nedersta småbladen har ungefär dubbelt så långa skaft som det närmast övre, vilket ger bladet en tydligt trekantig form.

Kärrsiljan blommar i juli och augusti, blommorna är vita eller rödlätta och sitter i halvklotformiga flockar som blir en till två decimeter breda. Den är vanlig i nästan hela landet, utom i fjällen. Den växer på all slags blöt mark, särskilt i myrar, fuktängar och stränder. Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Catalogus plantarum” år 1658, men arten är känd sedan medeltiden. Artnamnet ”palustre” kommer av latinets ”palus” för kärr och betyder just ”växer i kärr”.

”Då dennas rot har i högsta grad brännande smak, anses den af bondfolk, som tilltror sig egna ett större kunskapsmått, vara ingefära, hvarför den ock af dem kallas finsk eller svensk ingefära. Men ack, hvilken stor olikhet!”

Ur Flora Lapponica av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år 1905.

Tillsammans med bläddrorna och kärrsiljan växer också den lilla vackra vattenpilörten, ”Persicaria amphibia”, som är en flerårig ört som kan leva både på land eller nedsänkt i vatten. Beroende på växtplatsen ser arten olika ut och man skulle kunna tro att det var fråga om två olika arter.

Om exemplar från ena miljön planteras om till den andra ändrar arten också utseende och man kan på så sätt konstatera att skillnaderna i utseende är miljöbetingade.

Vattenlevande exemplar får långa stjälkar som kan rota sig vid noderna, ledknutarna, samt långskaftade flytblad som är kala, mörkgröna och tydligt fjädernerviga.

På land är hela växten korthårig och grågrön i färgen, med håriga bladskaft och stipelslidor, samt lansettlika blad som har tvär bladbas. Vattenpilört blommar från juli till september och blommorna är små, rosa till rosenröda, och sitter i korta tätblommiga ax, de utvecklas oftare då arten lever i vatten än då den växer på land.

Vattenpilört är allmän från Skåne till Gästrikland men norr därom ovanlig eller sällsynt. Den växer i näringsrika sjöar och åar, eller i åkerkanter, vid vägar och på andra typer av kulturmark samt som här på Skillingaryds skjutfält. Den första fynduppgiften publicerades år 1745. Artnamnet ”amphibium” kommer av grekiskans ”amphis” vilket betyder på båda sidor och amphibios för dubbelliv och syftar på att arten lever både i vatten och på land.

”Växtens namn antyder huru den, liksom en amphib, kan lefva både i vatten och på land. Dess egentliga element är likväl vattnet, och vackrast blir den i små insjöar och lugna vikar, der bladen stundom på sina ställen nästan täcka vattenytan och de vackert röda blomaxen sakta gunga, uppstickande mellan Näckrosorna.”

Ur Utkast till de svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman år 1868.
Avslutningsvis ser jag till min glädje att det lilla beståndet med backvial på Spännebergens sydsluttningar har spridits sig ganska ordentligt de senaste åren och de vackra blommorna färgar numera stora delar av sluttningarna vackert rosaröda i sensommartid.

Backvialen, ”Lathyrus sylvestris”, är en storväxt, flerårig ört med brett vingkantad stjälk och rosaröda blommor. Stjälken är vek och ligger ofta längs marken, eller klänger i omgivande vegetation. Bladen är parbladiga med bara ett bladpar och ett grenigt klänge, småbladen är smalt elliptiska och mer än åtta centimeter långa medan bladskaftet är brett vingkantat.

Backvialen blommar i juli och augusti med rosaröda blommor som sitter i klasar från bladvecken. Den förekommer sparsamt i södra och mellersta Sverige men sällsynt även längre norrut. Den växer vanligen i backar och skogsbryn och ofta på kulturpåverkad mark.

Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades av Anders Celsius år 1732, arten finns dock omnämnd redan under 1600-talet. Artnamnet ”sylvestris” kommer av latinets ”sylva” för skog, vilket ibland syftar på växtplatsen.

”Både denna och föregående art, vingvialen, äro bland våra vackraste klängväxter, och deras växtlighet är stundom så stark att de kläda hela busksnår.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman år 1868.