I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Skillingaryds skjutfält om sommaren, del 1, en naturkrönika i 16 bilder om väntande, spännande natur.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i juli och augusti 2009
Inlagt fredag 28 augusti 2009
Uttrycket ”väntande, spännande natur” har jag lånat från Anders Rapp som är naturfotograf, biolog och lärare. Han har bland annat skrivit en pedagogisk naturbok just med detta namn och är, om jag inte har helt fel, systerson till min gamle magister under mellanstadietiden på 60-talet Bernt Hansson, till vilken jag härmed skickar en varm hälsning. Väntande och spännande natur är precis vad naturen är och i detta fall kom jag cyklande på Skillingaryds skjutfält uppe vid ”Väderkvarnen” och där satt denna lilla näpna björktrastunge mitt på vägen. Jag stannade och gick sakta emot den, den satt helt stilla och blundade och det kändes som om den tänkte ”om jag bara blundar, sitter helt stilla och tittar igen efter en stund har han nog försvunnit”. Ett par bilder och några minuter senare cyklade jag tyst iväg medan björktrastungen fortfarande satt helt stilla och blundade, på sätt hade den faktiskt rätt för när den slog upp sina ögon igen så var jag de facto borta.
Björktrasten, ”Turdus pilaris”, häckar i olika slags skogsmark och busksly som till exempel fjällbjörkskog, löv- och blandskog samt parker och trädgårdar. Den lever mest i större flockar och den föder ofta upp mer än en kull om året. Boet som byggs i en trädkrona är öppet och honan lägger vanligtvis 5–6 ägg som är ljusgröna med bruna fläckar. Dessa ruvas av honan i 10–13 dygn och när ungarna är kläckta tar föräldrarna hand om dem under 11–15 dygn innan de är flygfärdiga. Björktrastens äldre namn som snöskata och björkskata används av många än i dag.
När jag en stund senare vandrar omkring utmed den lilla bäcken i granskogen norr om ”Väderkvarnen” formligen vimlar det av små paddor vid mina fötter och jag måste bara försiktigt ta upp en och ta några bilder. Paddor är inte svåra att fånga för de snarare kryper än, som grodorna, hoppar och den lilla paddan finner sig strax väl tillrätta i min varma hand.

Äkta paddor, ”Bufonidae”, är en familj av groddjur bestående av cirka 350 arter i världen. De flesta kännetecknas av torr och vårtig hud med mer eller mindre giftiga körtlar. Paddor är mestadels landlevande, förutom under den första delen av sina liv som de tillbringar i vattenområden. De är främst nattaktiva och befinner sig på kalla ställen under dagtid.

I Sverige finns arterna grönfläckig padda, ”Bufo viridis”, strandpadda som förr kallades stinkpadda, ”Bufo calamita”, samt bildens vanliga padda, ”Bufo bufo”, och alla är fridlysta!

De flesta paddor har giftkörtlar, en bakom varje öga. Giftet, som paddan pressar ut när den känner sig hotad eller som pressas ut av en angripares bett, är retande på slemhinnor och på mag–tarmkanalen. Även så stora djur som hundar kan faktiskt dö av giftet från vår och bildens vanliga padda. Giftet är även obehagligt för människor, men knappast farligt.
När jag på vägen hem passerar lilla spänneberget får jag höra en jamande göktyta och jag stannar omedelbart och tänker att den måste jag bara fotografera. Jag tyckte väl med facit i hand att den satt ovanligt högt upp någonstans i närheten och plötsligt bytte den läte till ett betydligt hårdare och vassare läte och då förstod jag att det inte var någon göktyta utan en falk och strax fick jag se den vackra lärkfalken i en grantopp.
Det var en vuxen, eller med ett finare ord adult, fågel och alldeles i närheten hörde jag plötsligt ännu en lärkfalk, även den en vuxen fågel visade det sig en stund senare. Här fanns alltså ett par lärkfalkar i år igen och för vilket år i ordningen som de häckat i området vet jag inte men ett antal år är det, dock fick jag inte se några ungfåglar. Vem som är hane och vem som är hona låter sig heller inte avslöjas här men jag väljer att kalla den för hon.
Lärkfalken, ”Falco subbuteo”, är en medelstor falk som är en mycket skicklig flygare. Den är 29–32 centimeter lång och har ett vingspann på 75– 85 centimeter. Översidan är mörkt skiffergrå och den har rödaktiga ”byxor”. Ansiktsmasken är kraftfull, med en tydlig så kallad falkmustasch. Lärkfalken har gul vaxhud vid näbben samt gula fötter medan undersidan är ljus med distinkta strimmor eller fläckar. I flykten påminner den faktiskt om en stor svala.
Plötsligt flög hon iväg och som vanligt hängde jag inte riktigt med. Jag tryckte av någon tiondel för sent och hon hann få upp farten så mycket att bilden, för det blev bara en, blev lite suddig men man kan i alla fall ana de rödaktiga ”byxorna”, den tydligt längsfläckade undersidan, de gula benen, den gula vaxhuden vid näbben samt den kraftfulla falkmustaschen.

”Dä vá dä dä”, tänkte jag, nu blir det nog inga fler bilder men hon kom tillbaka nästan omedelbart men valde nu istället att sätta sig i den döda granen som låg ännu närmare den plats där jag stod, alldeles tyst och stilla. Hon lät hela tiden höra sitt något stressande ”py-py-py-py-py-py-py-py-py” så jag förstod vinken, jag var inte välkommen. Hur hon kan sitta som hon gör är, för övrigt, för mig en gåta.

Lärkfalken förekommer i större delarna av Europa. Den är spridd från Atlantkusten till Kamtjatka och den delas ofta upp i två underarter, enligt följande;
”Falco subbuteo subbuteo”, bildens lärkfalk, är den absoluta merparten av världspopulationen och den så kallade nominatformen eller nominatrasen.
”Falco subbuteo streichi”, som den andra rasen heter häckar i södra och östra Kina.

Lärkfalken är hos oss i Sverige ovanlig, med några hundra häckande par, men förekommer överallt utom på västkusten och i det inre av Norrland. Våra svenska lärkfalkar flyttar vintertid till ända ner till Afrika.
Lärkfalken häckar gärna i kråkfåglars övergivna bon och föredrar boplatser i höga tallar med öppna ytor runt omkring. Honan lägger mellan 2 till 4 ägg i juni, vilka huvudsakligen ruvas av henne i cirka fyra veckor. Äggen har bruna fläckar på gul bakgrund och ungarna blir flygfärdiga på en månad, men matas, huvudsakligen honan, ytterligare en tid.
Lärkfalken, kanske den vackraste av våra rovfåglar, lever mestadels av flygande insekter och småfågel, samt ungar av svalor och tornseglare vilket betyder att den är en mästerlig flygare. Bytena slås i flykten och fångade insekter äts även ofta i flykten. Vid Kävsjön inom Store mosse nationalpark, i juli och augusti, är det ett skådespel att bevittna hur lärkfalkarna fångar trollsländor i luften samt äter dem i luften och endast de genomskinliga vingarna blir kvar och singlar försiktigt ner emot marken. Ibland sker detta alldeles framför det stora tornet och Naturum till besökarnas stora förundran.

Hon släpper mig inte för ett ögonblick med ögonen och som Ni ser är näbben öppen och hennes ”pyande” läte ekar över skogen och ljungheden, i bakgrunden hörs den andra lärkfalken som ett eko.

Falkar eller äkta falkar, ”Falconínae”, är en underfamilj falkfåglar med 45 arter utbredda över alla kontinenter utom Antarktis. De är små till medelstora rovfåglar, 15–60 centimeter, långa. Minimimåttet gäller dvärgfalkar och maximimåttet gäller vår egen jaktfalk. De har spetsiga vingar och lång stjärt samt är snabba flygare och skickliga jägare, som oftast tar fåglar eller stora insekter i flykten. Lärkfalken och aftonfalken, också den en mycket vacker falk, jagar ofta, som redan nämnts, trollsländor.

Den sydamerikanska fladdermusfalken jagar framför allt fladdermöss och några arter, till exempel vår tornfalk, fångar mest marklevande byten, såsom möss, sorkar, ödlor och stora insekter. Flera arter större falkar, till exempel jaktfalk, pilgrimsfalk och slagfalk, har under lång tid använts av människan för jakt och våra nordiska populationer av jaktfalk och pilgrimsfalk skattades hårt av falkjägare från Mellaneuropa ända fram till 1900-talet.
Nu ber jag att få tacka henne för uppvisningen och lämnar stilla och försiktigt lilla Spänneberget för denna gång, den plats där jag för övrigt tillbringade många timmar med eldledning under min tid som så kallat eldledningsbefäl vid Kungliga Sjätte Artilleriregementet i Jönköping under sjuttio- och åttiotalen. Både detta och regementet är numera bara ett minne blott.

Vägen i öst-västlig riktning alldeles öster om lilla Spänneberget var även i år alldeles full av spår från det ovanliga silversandbiet. Säkerligen är det tiotusentals små hål och sandhögar utmed några hundra meter väg.

De ser faktiskt alldeles nygjorda ut men inte ett enda silversandbi behagade visa sig så vi får nöja oss med spåren av dem och det är vackert nog det.
Silversandbinas idoga grävande får bli min avslutningsbild för denna gång och håll med mig om att de små sandhögarna ser ut som små konstverk eller varför inte som en tavla och visst är det väl en ”väntande, spännande natur” vi har alldeles inpå knuten.