Nästan som en brinnande buske ter sig denna lilla aroniabuske bredvid den gråsvarta tallstubben. Aroniahäckar är numera vanliga i många trädgårdar tack vare sin vackra blomning, de vackert röda höstlöven och de underskattade saftiga och nyttiga bären.
Aronior är ett släkte rosväxter med två arter lövfällande buskar från Nordamerika. Arterna är ganska småväxta och bladen är ovala, och de i kvast sittande blommorna som blommar i maj till juni är vita eller svagt rosa. Buskarna har högt prydnadsvärde dels på grund av de glänsande frukterna, dels på grund av den mörkröda höstfärgen.

Arterna odlas ibland i Sverige och mest som friväxande häckväxter och de är härdiga i södra och mellersta Sverige. Frukterna, som mognar i september och oktober, kan användas till bland annat saft, marmelad och gelé. Aroniabären är bland de frukter som har allra högst innehåll av antioxidanter men är dessutom rika på vitaminerna A, E, B2 och C samt mineralen järn och jod. Till släktet förs röd aronia med glänsande röda frukter och svart aronia, på bilden, med glänsande svarta frukter.

I odling förekommer också en korsning mellan dessa två arter som heter slånaronia som får blåsvarta eller purpurfärgade frukter.
Antioxidant kallas ett ämne som kan skydda mot syreradikaler. Syreradikaler är skadliga ämnen som bildas i våra celler när dessa använder syre i sin förbränning för att utvinna energi. De antioxidanter som man anser är viktigast för människan är C-vitamin, E-vitamin, betakaroten, koenzym Q samt metallen selen. Genom att äta en kost som är rik på frukt och grönsaker få man i sig de antioxidanter som kroppen behöver. Det finns dock inga vetenskapliga bevis för att tabletter med antioxidanter kan förebygga eller bota sjukdomar.

De stora mängderna med olika arter svamp är över för denna säsong men en och annan svamp går fortfarande att hitta som här den lilla pepparsoppen, ”Chalciporus piperatus”. Den växer i löv- och barrskog över hela Norden. Detta är en relativt liten och spenslig art med en hattbredd som sällan överstiger 7 centimeter.

Pepparsoppen har av vissa använts som krydda i såser och soppor för att uppnå en ”pepprighet”, men den brännande skarpa smaken gör den oätlig. Den kan däremot användas till att färga garn med och ger en brungul färg på alunbetat ullgarn.

Kastanjemusseron, ”Tricholoma albobrunneum“, är en art i gruppen basidiesvampar. Den har en 5 till 8 centimeter bred, mer eller mindre utbredd, brun hatt med mörkare, radiära trådar och ofta en puckel i mitten. Hatten är klibbig i väta och glänsande kastanjebrun i torka och skivorna är först vita, sedan rödbrunfläckiga. Foten, som är upp till 10 centimeter hög och knappt 2 centimeter tjock, är vid basen rödbrun och högre upp vitaktig, som äldre mer jämnt rödbrun.

Köttet är vitt med lukt och smak av mjöl och arten, som växer i barrskog, förekommer mindre allmänt i hela Sverige men är troligen förbisedd. Den är giftig och ger efter förtäring mag- och tarmbesvär. Årligen inträffar i Sverige 100–200 fall av svampförgiftning vilka kräver inläggning på sjukhus. Därtill kommer 1.000–1.500 lättare fall som inte behöver sjukhusvård. Man har i alla tider känt till svampars giftighet, men ganska få arter är väl undersökta i kemiskt och toxikologiskt avseende.

Under senare år har man också fått ändra mycket av tidigare uppfattningar om svampar och deras ätlighet eller giftighet. I svamplitteraturen anges att en del svampar är oätliga, osäkra eller giftiga, ofta på grund av att man är osäker på vilka ämnen som finns i svamparna, man bör då tillämpa principen att hellre fälla än fria.

Det finns mellan 30–40 arter i Sverige som är mycket giftiga, vissa så giftiga att de kan orsaka dödsfall. Under åren har det skapats diverse myter om att man kan känna igen giftiga svampar på till exempel att djur undviker att äta svampen eller att svampköttet vid brytning blånar. Sådana metoder är helt missvisande, och endast kemiska analyser kan ge oss säkra uppgifter om svampars giftighet, i den mån de ingående ämnena är kända för vetenskapen.

De svampgifter som är kända fördelas på fyra huvudtyper. Cellhämmare som amatoxiner, fallotoxiner, gyromitrin och orellanin skadar bland annat lever, njurar och hjärta och är dödligt giftiga. Nervgifter som muskarin, muskinol och psilocybin kan orsaka kräkningar, yrsel, kramper och hallucinationer. Mag–tarmkanalsgifter, vilket är okända ämnen som orsakar kräkningar, kolik och diarréer och finns hos ett stort antal svampar. Antabuslika gifter, till exempel copriner, som i samband med alkoholförtäring ger bland annat svåra obehag och illamående, är kända från några arter.

En del svampar är ätliga först efter förvällning, då giftämnena förstörs eller löses ut, medan andra svampar som är giftiga i rått tillstånd blir ätliga vid vanlig tillagning, till exempel stekning. Rå svamp är alltid svårsmält och kan utan att vara giftig ge magbesvär. Man bör också vara uppmärksam på att svampar kan orsaka allergiska reaktioner hos känsliga personer utan att svampen därför skall klassas som giftig, något som skett alltför ofta i en del svampböcker.

Man bör också hålla i minnet att en svamps innehåll av giftiga ämnen kan bero på växtplatsen samt att många giftsvampars olika raser kan vara väsentligt olika giftiga, det vill säga, giftighetsgraden kan variera inom arten och på grund av miljögifter som bly och kadmium blir många normalt ätliga svampar olämpliga att förtära.

En huvudregel då man tänker förtära svamp är att man alltid skall ta reda på vilken svamp man har att göra med och att man aldrig skall ta några risker och chansa. Man ska heller inte lita på uppgifter i äldre svamplitteratur.

En ganska stor och vackert vit bitterticka, ”Tyromyces stipticus”, växte på den gamla granen väster om Östersjön. Om Ni undrar varför den heter bitterticka så är det bara att smaka en liten bit så förstår Ni genast varför.