I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu  www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Skavfräken eller skäfte, en natur- och kulturkrönika i 7 bilder om hur man förr bland annat höll rent med naturens hjälp, utan farliga kemikalier.
Text och foto: Dan Damberg, Skillingaryd, i april 2009
Inlagt 27/4 2009
Alldeles invid den gamla E4:an bara några meter öster om Vaggeryds Cell i Vaggeryd hittar men ett stort och vackert bestånd med skavfräken eller skäfte. Kommer man med bil är det nästan dolt för ögat men om man kommer på den fina cykelvägen kan man inte undgå att se det. Många har sett det men inte fullt så många vet vad det är så låt mig få berätta.
Skavfräken, ”Equisetum hyemale”, även kallad skäfte, skavgräs eller skurfräken är en storväxt, ogrenad vintergrön fräken med mörkgröna hårda, kiselinkrusterade stjälkar.
Arten bildar oftast stora täta bestånd genom att den skjuter skott från den krypande jordstammen. Stjälken kan bli upp till nästan en meter hög och är sträv och räfflad med omkring 20 räfflor, den har en stor central hålighet men är ändå svår att trycka ihop.

Bladslidorna har bladtänder som faller av tidigt och lämnar de vitaktiga baserna kvar som band på stjälken. Sporsamlingarna sitter i toppen av stjälkarna, de är svartaktiga, spetsiga och omkring en centimeter långa.
Skavfräken hybridiserar med smalfräken, ”Equisetum variegatum”, och ger en hybrid som kallas, ”Equisetum x trachyodon” och denna har smalare stjälk med färre räfflor. En annan hybrid är också känd från Sverige, nämligen den som uppkommer med den mellaneuropeiska arten, ”Equisetum ramosissimum”, hybriden kallas för gotlandsfräken, på latin, ”Equisetum x moorei”. Denna är inte vintergrön, har ännu färre räfflor samt blekgrön färg.

Skavfräken förekommer i nästan hela landet, men är ganska ovanlig. Den växer gärna på sandig mark, som här, med ytligt grundvatten, till exempel i vägkanter, myrkanter, skogssluttningar, diken och bäckstränder. Skavfräken användes i äldre tid som slipmedel i stället för sandpapper. Artnamnet ”hyemale” kommer av latinets ”hiemis” för vinter och syftar på att arten är vintergrön och namnet skavfräken anspelar på dess användning som slipmedel. Det svenska synonymnamnet på skavfräken det vill säga skäfte går igen i flera ortsnamn som bland annat Skäftesfall söder om Vetlanda.

”Dess nytta för Slögdeidkare til slätskurning och polering är allmänt känd. Är skadeligt för Kor och Får. Hwad som berättas om de förra, at de nemligen, om de äta af denna art Skäfte, derefter skola fälla tänder, tarfwar stadfästelse; men wäl är troligt at det kan skada glasuren och såra tungan, och at de derföre esomoftast släppa det ur munnen. Om det kan wara hälsosamt för Hästen och Geten lämnar jag derhän, det tyckes wara för skarpt.”
Ur ”Försök till en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.
Fräknen, Equisétum, är ett släkte fräkenväxter med cirka 30 nu levande arter, där flertalet har en närmast världsvid utbredning. De flesta fräknen är inte högre än 1–1,5 meter men den västindiska och sydamerikanska arten ”Equisetum gigantéum” kan bli 13 meter hög (!!!) men har endast 2 centimeter tjock stam som hela tiden måste stödja sig mot träd. Släktet fräkenväxter är gammalt och känt redan från Skånes trias-juraformation för mellan 251–146 miljoner år sedan. Till släktet förs bland annat kärrfräken, sjöfräken, skavfräken, skogsfräken, åkerfräken och ängsfräken.

Skavfräken förekommer över hela norra halvklotet och arterna som ingår i detta släkte har i allmänhet mycket hög halt av kisel och kiselsyra och detta gäller i hög grad för skavfräken vars stjälkar därigenom är mycket hårda och så sträva att de kan användas till skurning av kokkärl och trägolv, polering av metall samt slipning av trä, med mera. Om man tittar noga på tredje och fjärde bilden så ser man kiselkorn som små vita prickar i lodräta rader på stjälken. Därför har, som sagt, denna art fått namn som ”skavgräs”, ”skavrör”, ”skäfte” och ”skurgräs” och tack vare denna kisel och kiselsyra har också stjälken nog fasthet att kunna övervintra och detta är, som sagt, uttryckt i artnamnet ”hyemale” från latinets ”hiemis” för just vinter.

Kiseloxid utgör en ganska stor beståndsdel i vissa växter, det rör sig om enhjärtbladiga växter som bambu och andra gräs samt fräkenväxter. Ofta finns kiseloxiden som små kristaller i epidermis, det vill säga, de övre växtcellslagren. Dessa kan dessutom överleva nedbrytning och bevaras som mikrofossil.