I anslutning till Bratteborgs gård i nordvästra delen av Vaggeryds kommun växer ett stort bestånd av pestilensrot eller pestskråp som den kallas numera. Bratteborgs mycket vackra gård bildades redan år 1647 då borgmästaren i Jönköping Peder Gudmundsson förvärvade markerna av Kunglig maj:t och Kronan. I mitten av 1700-talet kom gården i släkten von Seths ägo och gjordes till fideikomiss och idag är familjen Sandahl ägare till Bratteborgs gård. Gårdens huvudbyggnad uppfördes ursprungligen år 1680 och flyglarna uppfördes år 1870 respektive år 1927 och till gårdsbildningen hör en rad välbevarade bostadshus och ekonomibyggnader, bland annat ett magasin som troligen uppförts år 1751.

Pestskråp, ”Petasites hybridus”, är en flerårig ört med blekröda blomkorgar i vanligen täta och axlika klasar. Bladen är mycket stora och kan bli ända upp till en meter breda, bladskivorna är rundade med hjärtlik bas och bladundersidan är grön eller något gråluden. Pestskråp blommar tidigt redan i april och maj. Blomstjälken är brun- eller rödaktigt fjällig och bara ett par decimeter hög under blomningen men tillväxer senare. Blomkorgarna sitter ensamma eller flera tillsammans i vecken av de spetsiga stjälkfjällen och blommorna är rosa.

Den har använts som medicinalväxt sedan medeltiden, roten användes främst mot konvulsioner men den ansågs till och med kunna bota pest. På 1950-talet upptäcktes den aktiva substansen petasin som är en alkoloid som är nästan 15 gånger så effektiv som papaverin, vilket vanligtvis används som kramplösande medicin. Artnamnet ”hybridus” betyder hybrid och namnet kommer av Linné delade upp den i två arter, den honliga typen ”Tussilago hybrida” och den hanliga ”Tussilago petasites”. De svenska namnen pestskråp och pestilensrot kommer av att den ansågs kunna bota pest.

”Både genom sina stora blad och sin starka rotbildning qväfver den nästan alla andra växter och kan bli ett svårt ogräs.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år1867.

Pestskråp infördes av munkarna till Sverige som läkeväxt redan under 1300-talet, digerdödens århundrade. Den bildar numera ofta vidsträckta bestånd på stränderna av bäckar och åar, precis som på mina bilder från Bratteborgs gård.

Blomkorgarna sitter i täta klasar på särskilda skott, som vissnar redan tidigt på våren och först efter blomningen utvecklas de jättestora, rabarberlika bladen, vilkas form har givit växten dess botaniska namn. ”Petasos” var nämligen hos de gamla grekerna beteckningen på en stor hatt men det är osäkert om benämningen pestskråp har uppkommit ur ”Petasites” eller om den härrör från den medeltida användningen av växten som läkemedel då roten kokades i vin och förtärdes som skydd mot den fruktade pesten. Ett omslag av färska, krossade blad befordrar dessutom sårläkning.

Jordstammen har kramplösande egenskaper och inom homeopatin framställs en tinktur på pestskråp som används mot olika typer av neuralgi. Nyligen gjorda undersökningar bekräftar att pestskråp är verksamt mot vissa magbesvär och störd gallsekretion.

Digerdöden, av fornsvenskans ”digher” för ”stor”, är det svenska namnet på den pandemi som gick över Eurasien och norra Afrika i mitten av 1300-talet. Det var olika typer av pest som drabbade befolkningen, till exempel böldpest med svullnader i lymfkörtlarna, blodpest som spreds direkt i blodet samt lungpest som angrep lungorna. Den sistnämnda spreds luftvägen och hade mycket hög dödlighet, närmare 100 procent.

Böldpest spreds med loppor från gnagare, till människor främst med råttors loppor. Utan behandling dog omkring hälften av de smittade i böldpest. I blodpesten, som också spreds med loppor men var mer sällsynt, var dödligheten lika hög som i lungpest. Pandemins förlopp är bäst studerat för Europa och Västasien och ursprungsområdet var Centralasien eller Kina. I Kina härjade pesten sannolikt mellan åren 1331–1334. Den är även säkert belagd från ett område söder om Balkhasjsjön mellan åren 1338–1339. Därefter utbredde sig pandemin västerut längs norra Sidenvägen och nådde fram till Krimhalvön år 1347, varifrån den sedan spreds över Medelhavet. I de drabbade delarna av Europa har dödligheten beräknats till mellan en tredjedel och hälften av befolkningen.

Pesten återkom åren 1361–1362 samt 1369 och därefter flera gånger under senmedeltiden. En mutation kan ha ökat pestbakteriens virulens och de upprepade pestepidemierna från 1300-talets mitt och hundra år framåt ledde till en genomsnittligt hög dödlighet. Då pestepidemierna omkring år 1700 försvann från Europa kan det ha berott på att befolkningen utvecklat immunitet, dessutom har man framhållit att ökade handelskontakter underlättat sjukdomens spridning. Digerdöden är en av de största enskilda katastrofer som mänskligheten utsatts för, och samtiden var chockad. Den italienske diktaren och humanisten Francesco Petrarca skrev i ett brev till sin bror i juni 1348,
”Kommer eftervärlden någonsin att tro på dessa ting, när vi som ser det knappast kan tro på dem”.

Pest orsakas av bakterien, ”Yersinia pestis”, som överförs via pestloppan, ”Xenopsylla cheopis”. Det bör dock nämnas att även om ”Yersinisa pestis” allmänt anses som orsaken till pesten, har det aldrig slutgiltigt bevisats. Inom kristenheten betraktades pesten som ett Guds straff och utlöste panikartade reaktioner såsom att judar förföljdes och dödades och så kallade flagellanter, grupper av religiösa fanatiker, drog från plats till plats och piskade sig själva och varandra för att idka botgöring. Digerdöden nådde Norge år 1349 och förhärjade Sverige och Danmark under påföljande år, möjligen nådde pesten Danmark redan tidigare.

Epidemins spridning kan till viss del följas kronologiskt genom notiser om norska biskopars dödsfall och ökningen av antalet instiftade själamässor. Härav följer att pesten tycks ha gått från väster mot öster och varit som mest intensiv under sommaren och hösten. Dessvärre saknas samtida statistiska uppgifter om antalet döda, men av senare dokument framgår att katastrofen var omfattande.

Forskning om ödeläggelsen av jordar i Sverige under tiden efter digerdöden visar på stora variationer, med omfattande bebyggelsenedgång i skogsbygder och betydligt mindre nedgång i rika slättbygder. Förmodligen har nyuppodlade jordar övergetts till förmån för äldre och rikare bygder. Hur många som avled är omöjligt att fastställa, men om man utgår från att Sverige hade omkring 750.000 invånare före 1350 och att digerdöden, liksom i övriga Europa, skördade 30–40 procent av befolkningen stannar dödstalet vid mellan 225.000–300.000 personer. Detta gör 1350 års epidemi till den största demografiska katastrofen i svensk historia.

Pesten drabbade urskillningslöst, män, kvinnor, rika eller fattiga drabbades lika hårt. De första sjukdomstecknen var stelhet och frusenhet och en stickande känsla i kroppen uppstod. Detta följdes av en brännande hetta och i nästa fas växte en hård böld fram, vanligtvis ur armhålan eller vid ljumsken. Svullnaderna blev svarta, och fyllda med var och blod, därefter uppstod svarta fläckar på huden på grund av inre blödningar. Den pestsmittade plågades svårt och dog vanligen inom fem dagar.

Många fick i stället för bölder hög feber, angrepp på lungor och andningsvägar, blodiga upphostningar och blod i urin och avföring, dessa offer dog snabbare, vanligen inom tre dygn och i bland så snabbt som ett dygn. Totalt räknar man med att cirka 40 miljoner människor dog av pesten.

Aldrig tidigare, och heller aldrig senare har pesten spridits så enormt, aldrig har så många gått under, aldrig har så stora områden drabbats. Den medeltida människan reste i större omfattning än tidigare och handeln var omfattande och pesten spred sig vanligen mellan handelsknutpunkterna vid kusterna, men den spred sig också inåt länderna. De medeltida städerna var trånga och gatorna var ibland bara någon meter breda. Människor var fattiga och smutsiga och det de ville bli av med slängdes ut på gatan, där svin gick och bökade runt och råttor smög omkring. En perfekt miljö för bakterier att utvecklas i.

MEN…..

Forskaren Susan Scott och professor Christopher Duncan har studerat pesten i Europa och menar att det inte alls rör sig om bakterier från loppor på råttor, utan om ett virus. En anledning till varför råtterorin förkastas är den mycket snabba smittspridningen på cirka
åtta kilometer per dag. En annan orsak är att studier av kyrkböcker visar att spridningen i första hand skedde inom släkten i stället för slumpvis som borde ha varit fallet med spridning via råttor. Även det faktum att karantän användes som ett medel för att stoppa sjukdomsspridningen pekar mot en mänsklig smittbärare.

I många fall beskrivs att personerna dött av inre blödningar, något som förknippas med sjukdomen Ebola och inte med böldpest. Det skulle också förklara varför vissa gener som ger bättre motståndskraft mot blödarfeber är vanligare i Europa än på andra ställen. Nyare datormodeller har visat på hur digerdöden har gjort cirka tio procent av européerna immuna mot HIV. Graham Twigg publicerade 1984 ”The Black Death: A Biological Reappraisal” där han genom att studera klimatet och ekologin i Europa vid den aktuella tiden kommit fram till att det skulle ha varit nästan omöjligt för råttor att sprida pesten och än mindre i den snabba spridningen. Hans teori är istället att digerdöden var ett utbrott av mjältbrand.

I boken ”In the Wake of the Plague” av Norman F. Cantor från 2001 kommer han med teorin att digerdöden var en kombination av mjältbrand och sjukdom hos boskap. Han bygger sin teori bland annat på att symptomen inte stämmer med pesten och att spår av mjältbrand har hittats i en massgrav i Skottland.