Så var det då äntligen dags för högtidlig invigning av Östermoskogens naturreservat utmed Lagans västra strand i nordöstra delen av Vaggeryds samhälle. Dagen till ära visade sig även den härliga höstsolen även om himmeln öppnade sig efter några timmar och avslutade dagen med ösregn.

Den magra utmarken utmed Lagans slingrande vattenväg, består av en gammal barrskog med månghundraåriga tallar. Området är ett exempel på ett hävdat utmarksområde under en tid då människor levde och brukade skogens naturresurser för sin överlevnad. Skogen består av en gammal barrskog med äldre tallar. Människan har påverkat skogen under lång tid men trots det har gammelskogskaraktären bevarats. Ovanligare arter är knutna till den gamla skogen, bland annat lavar och tickor. Den minst påverkade delen av naturreservatet och de äldsta träden finns i norra delen. Lagan slingrar sig i meandrar längs med reservatet. Översvämningar gör att vattnet hittar nya vägar och åns lopp förändras ständigt. Marken består mest av sand som gör marken näringsfattig.

Även om det varit magert på sandmoen har människorna bott och verkat i området. Man har tagit tillvara det som naturen kunnat ge. Backstugusittare och soldater har haft åkermark och betesmark. På åkrökarnas meandrar har det skördats näringsrikt hö till djuren. Hålvägen vid ”Tolfabron” visar att vägarna använts under lång tid bland annat för transport av varor och som kyrkväg till Byarum.

Kolning till järnbruken var en viktig inkomst för utmarkens folk. Det finns en mängd kolbottnar längs med stigarna. Under senare tid har skogsbruket präglats av så kallat blädningsbruk, en skog som innehåller träd i alla storlekar. Det har möjliggjort att de större träden kunnat bevaras. Stormen Gudrun, år 2005, har påverkat skogen. Mycket av den gamla skogen har vindfällts. De flesta av vindfällena har avverkats men en del har lämnats kvar för främjande av biologisk mångfald, som forskningsytor åt universiteten och som ett minnesmärke efter stormen.

Området, som är 31 hektar, är ett välkänt strövområde med stigar och rekreationsstråk som går genom området. Vid den gamla hålvägen finns ett vindskydd där man kan göra upp eld och få mer information om utmarkens folk.

Tydliga och informativa faktaskyltar finns i anslutning till åängen. Myrslåttern eller våtslåttern var ett tungt och tidsödande arbete. Slåttern av myrarna var en angelägenhet för hela byn och man gick ”man ur huse” för att hjälpas åt med arbetet. Männen slog med lie och kvinnorna gick efter och räfsade upp. Inte heller barnen undantogs från arbetet, trots att det var ett tungt arbete ansågs man stor nog att följa med på slåttern från tio års ålder. Det var ett mycket tidsödande arbete, de örter och det gräs som skulle slås växer glest på våtmarker, men man hade inte råd att låta bli att skörda myrens växtlighet.

Höet fick efter slagningen ligga och torka i hässjor eller andra typer av träställningar på myren. Först efter att myrarna frusit till och blivit farbara med häst och vagn eller släde hämtades höet hem till gårdarna. Vilken mängd hö och vilken kvalitet det var på höet varierade kraftigt men myrslåttern hade i en del trakter så stor betydelse att man fortsatte med myrslåttern till 1900-talets början. Därefter ersattes den alltmer av foderväxter odlade på åkermark. På 1930-talet hade våtmarksslåttern nästan helt spelat ut sin roll.

Narrkantarellen, ”Hygrophoropsis aurantiaca”, är en klassisk förväxlingssvamp till kantarellen från vilken den bland annat skiljer sig genom sina tunna, tätt sittande skivor samt sin fint filtludna hattöversida.

Besökarna till naturreservatet hade dagen till ära möjlighet att få åka häst och vagn upp till platsen för invigningen och vagnen drogs av en vacker nordsvensk häst.

Den nordsvenska brukshästen är en hästras som utvecklats i Sverige ur gamla skandinaviska arbetshästar som utvecklades ur den primitiva Skogshästen. Nordsvensken är i dag populär som ridhäst, körhäst och även fortfarande inom jordbruk eller skogsbruk och finns i två olika typer. Den tyngre varianten som kallas brukshäst och en travhäst som numera ingår i begreppet Kallblodig travare.

Nordsvensken som är en kallblodshäst går tillbaka till de gamla skandinaviska lantraserna och är nära släkt med norska dölehästen. Dessa lanthästar härstammade ifrån den primitiva Skogshästen, precis som de flesta europeiska kallblodshästar. Fram till slutet av 1800-talet var de nordsvenska hästarna en blandning av flera importerade raser, även fullblodshästar men sedan även tyngre raser. Men den nordsvenska hästen var ändå nära att försvinna eftersom hästen var alldeles för lätt för jordbruk. Mer inblandning av tyngre kallblodshästar skulle hjälpa men avelsarbetet tog tid och på flera veterinärers order startades avelsföreningar för rasen så att den inte skulle försvinna. Föreningarna arbetade för att bygga upp en nya inhemsk ras med de nordsvenska hästarna som fanns kvar och förbättra dem med Dölehästar. Från och med år 1890 tilläts endast korsningar med Dölehästar.

Renavelsarbetet påbörjades vid 1900-talets början och i 1900 års premieringsreglemente återfinns för första gången rasbeteckningen ”Nordsvenska hästen”. Genom noggrant avelsarbete främst på Hingstuppfödningsanstalten Wången i Jämtland som grundades 1903 utvecklades nordsvensken till en kompakt, mycket aktiv häst med anmärkningsvärd dragförmåga. Uppfödningen av Nordsvenskar på Wången upphörde dock år 1996.

År 1923 hölls ett stort lantbruksmöte i Göteborg och lokala uppfödare hade visat upp sina nordsvenska hästar, men alla hästarna hade så olika karaktärer och utseenden att nästan inget alls var gemensamt. Nu började man planera för en riksomfattande avelsförening för den nordsvenska hästen som skulle ordna upp aveln och göra den mer effektiv, samt att hästen skulle få en riktig standard. Man samlade uppfödare och hästägare från hela landet i Östersund i augusti 1923 och ett fyrtiotal intresserade dök upp på mötet vilket ledde till att Föreningen Nordsvenska Hästen bildades och en stambok startades.

År 1964 uppdelades rasen i en brukshästtyp, den nordsvenska brukshästen, och en lättare och snabbare travartyp, den nordsvenska travaren.

Den nordsvenska brukshästen, som vi ser på bilden, är en mycket god allroundhäst som kan användas för all slags körning men även som ridhäst för hoppning, dressyr, fälttävlan och westernridning. För turridning och uteritter tar den sig fram överallt och är stark nog att ta de allra tyngsta ryttarna. Genom denna stora bredd i kombination med ett gott temperament är den lämplig både som ridskolehäst och till handikappridning. Dessutom är den ovanligt långlivad och anses näst intill vara immun mot flera vanliga hästsjukdomar.

Eftersom Nordsvensken avlades fram för skogs- och jordbruksarbete och än i dag används inom dessa områden har bruksprov för Nordsvensken utarbetats. Bruksprovet består bland annat av timmerkörning i terräng och mätning av dragförmågan med en ergometer.

Hingsten Järvsöfaks var en av världens främsta kallblodstravare, eller Nordsvensk travare, genom tiderna och en mycket framgångsrik avelshingst.

Denna fina uniform är en infanteriuniform vid Jönköpings regemente, modell 1816, med uniformsfrack och i fält bars, som vi kan se, på ryggen en tornister, fäst med axelremmar tvärs över bröstet.

Jönköpings regemente, I 12, 1623–1927, var ett infanteriregemente i svenska armén som härstammade från 1500-talet. Regementets soldater rekryterades ursprungligen från Jönköpings län där det senare förlades. Regementet har sitt ursprung i de fänikor, militär taktisk enhet bestående av 350–525 man, som sattes upp i Jönköping län på 1550-talet och 1560-talet. År 1619 organiserades dessa enheter samt fänikor från det närliggande landskapet Östergötland av Gustav II Adolf till Östergötlands storregemente, där elva av totalt 24 kompanier rekryterades i Jönköpings län. Östergötlands storregemente bestod av tre fältregementen där Jönköpings regemente utgjorde ett. Någon gång mellan åren 1623–1628 splittrades storregementet permanent och bildade tre mindre regementen där Jönköpings regemente var ett.

Jönköpings regemente var ett av de ursprungliga 20 svenska infanteriregementen som nämns i 1634 års regeringsform, dock var det nämnt att regementet var ett av två som satts samman för att bilda Smålands regemente men det regementet bildades aldrig och istället behölls Jönköpings regemente och Kronobergs regemente separata. Regementets första befälhavare var Lars Kagg och regementet gavs beteckningen I 12 år 1816. Regementet organiserades 1623 och övades från 1777 på Skillingaryds hed, men flyttade in i kaserner i Jönköping där det var beläget från 1914 innan det slogs samman med Kalmar regemente och bildade Jönköpings-Kalmar regemente år 1928.

Jönköping regemente deltog i följande militära operationer under århundradena;

Andra polska kriget, år 1600-1629, och var sålunda en del av kampen mellan Sigismund och Karl IX, senare Gustav II Adolf, om den svenska kronan. Karl IX inleder kriget år 1600 med anfall mot polska Livland från svenska Estland. Kriget flyttas senare till trakten av Riga och senare utspelas det under ledning av Gustav II Adolf runt på Ostpreussen. Ett flertal mindre stillestånd sluts under kriget och Sverige gick ur kriget som segraren.

Trettioåriga kriget var en serie militära konflikter som utspelades i Centraleuropa, huvudsakligen i det som i dag är Tyskland mellan åren 1618–1648. Det avslutades med ett fredsfördrag som undertecknades i de westfaliska städerna Osnabrück och Münster den 14 oktober 1648, från vilket det har fått namnet Westfaliska freden.

Nordiska kriget, en serie krig som utkämpades samtidigt under åren 1655–1661 mellan Sverige, Polen, Ryssland, Österrike, Brandenburg och Danmark. I svensk historieskrivning har konflikten traditionellt delats upp i fyra geografiskt avgränsade krig medan det i utländsk litteratur vanligen betraktas som en och samma konflikt. Det är i jämförelse med detta krig som det stora nordiska kriget har fått sitt namn. Vissa historiker vill även betrakta kriget mellan Polen, Sverige och Ryssland under åren 1558–1583 som det första nordiska kriget, vilket innebär att Karl X Gustavs krig ibland benämns som det andra nordiska kriget. Tillsammans med det stora nordiska kriget sorteras dessa in under samlingsbenämningen ”De nordiska krigen” som kännetecknas av en 163 år lång kamp mellan Polen, Ryssland, Danmark och Sverige om kontrollen över Östersjön.

Skånska kriget är det krig som utspelade sig mellan åren 1675–1679 mellan i huvudsak Danmark och Sverige. Kriget ägde huvudsakligen rum i Skåne och Bohuslän.

Stora nordiska kriget är en benämning på det krig som fördes i norra och östra Europa mellan åren 1700–1721 mellan å ena sidan Sverige, Holstein-Gottorp och 1710–1713 även Osmanska riket och å andra sidan en koalition bestående av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland samt från år 1715 även Preussen och Hannover. Kriget avslutades med freden i Nystad år 1721.

Sjuårskriget eller det Europeiska sjuårskriget kallas det krig som mellan åren 1756 till 1763 fördes mellan å ena sidan Tysk-romerska riket, Frankrike, Ryssland, Sverige och å den andra Preussen och Storbritannien-Hannover. Dess viktigaste orsaker var Storbritanniens och Frankrikes makttävlan på haven och i kolonierna samt rivaliteten mellan Tysk-romerska riket och Preussen. Namnet användes företrädesvis för att beteckna kriget i Tyskland mellan Preussen och dess fiender, vilket emellertid betraktat som ett led i kampen om Schlesien, ibland också kallas ”Tredje schlesiska kriget”. Det svenska engagemanget går vanligen under beteckningen pommerska kriget mellan åren 1757–1762.

Första kriget mot Napoleon, åren 1805–1810.
Andra kriget mot Napoleon, åren 1813–1814.
Napoleonkrigen är en sammanfattande benämning på de världsomspännande konflikter som utspelades mellan åren 1803–1815. Med sina erövringar i Europa definierade den franske kejsaren Napoleon I hela tidsperioden. Framför allt präglades tidsperioden av kampen mellan Napoleons Frankrike och Storbritannien, en kamp som fick sin vändpunkt i och med Napoleons misslyckade marsch mot Moskva och kulminerade med Napoleons slutliga nederlag vid Waterloo år 1815.

Finska kriget, även kallat 1808–09 års krig, utkämpades åren 1808–1809 mellan Sverige och Ryssland. Ryssland stöddes av Frankrike samt dess talrika bundsförvanter, bland andra Danmark, medan Sverige stöddes av Storbritannien.

Historiskt har även Hattarnas ryska krig och Gustav III:s ryska krig kallats ”Finska krig”.

Kriget utkämpades som ett led i sin tids världskrig, Napoleonkrigen, efter att kejsar Alexander I av Ryssland och kejsar Napoleon slutit fred i Tilsit i juli 1807. Uppgörelsen förpliktade Alexander I att gå till angrepp mot Sverige ifall landet inte bröt sina förbindelser med Storbritannien. Orsakerna till Gustav IV Adolfs val att inte alliera sig den mäktiga fransk-ryska alliansen var antagligen hans personliga hat mot Napoleon och hans kanske något orealistiska syn på Sveriges förmåga att försvara sig mot dessa stormakter. Som en följd av Napoleonkrigen hade de ryska trupperna en betydande krigserfarenhet, något de svenska trupperna efter närmare tjugo rätt fredliga år saknade. Sveriges situation försvårades ytterligare av den rätt utbredda defaitismen, dvs. misstron, samt låga stridsmoralen bland de svenska officerarna.

Fälttåget mot Norge var ett kort krig som utkämpades på grund av Norges krav på självständighet i strid mot den union som Danmark och Sverige enats om i freden i Kiel år 1814. Fredsavtalet, Konventionen i Moss, undertecknades den 14 augusti 1814 och var i praktiken ett eldupphöravtal mellan den svenska kungen och det norska Stortinget. Konventionen blev grunden för unionen mellan Sverige och Norge som varade tills Norge förklarade sig självständigt år 1905.

Du står nu vid grinden till backstugan. Ser du råglyckan och det gråa huset med spireabuskarna omkring? Nej, tyvärr är du 150 år för sent ute. i dag är Östermoskogen ett utmarksområde. Det var det också under förhistorisk tid då bebyggelse och odling fanns öster om Lagan och i området kring Byarum. Detta kan vi utläsa ur fornlämningsbilden över Byarums socken. I gårdarnas inägor fanns åker, äng, bebyggelse och mindre beteshagar. Utanför i utmarken fanns skogen, mossarna och sjöarna. Men om vi riktar blicken mot marken och dess lämningar, växtligheten och de äldre kartorna ser vi att Östermoskogen tidigare har använts för bosättning, odling och kolning. Vägar gick genom området bland annat utmed Lagan. När järnbruket Götafors etablerades på 1670-talet fick skogen ett värde som kolningsskog.

När indelningsverket kom till på 1680-talet byggdes soldattorpet Moen. Under 1800-talet etablerades två backstugor intill vägen och bron över Lagan. Till soldattorpet och backstugorna hörde åker och äng, boskap och hus. Även om jorden var mager var det liens och mulens landskap. I dag är området åter utmark och skogen växer nu på den gamla odlingsmarken. Välkommen till Vaggeryds soldattorp 58, Moen, där namnet tyder på att läget inte var det bästa.

På sandmoarna intill Lagan har förutsättningarna för odling varit begränsade, men man har kunnat samla in hö från de fuktiga madängarna ner emot Lagan. I äldre kartor kallas dessa ängar ofta för vekar. Höet från vekarna och de torrare hårdvallängarna skulle tillsammans med lövfoder räcka till boskapen som stallades över vintern. Djurens spillning samlades in och användes som gödsel på de sandiga åkrarna. På så sätt fick man med tiden upp jordens mullhalt.

Soldattorpen var små och till torpen fanns även fähus och andra uthus. Historiska källor berättar om de som bodde på torpet. Den svenska stormaktstidens historia speglas genom soldaterna på Moen: Håkan Trulsson var 1698 förlagd i staden Wismar. År 1702 dör han i eller på väg till Poltava. Sven Johansson stupar troligen i slaget vid Helsingborg. Jöns Jönsson deltar i fälttåget till Norge 1718–1719, och Sven Larsson-Roting är roddare på galären ”Töva litet” under kriget mot Ryssland. Sven Petersson-Lif deltar också i kriget mot Ryssland 1788–1790 och blir dessutom belönad för sin insats. Efter år 1800 ändrade soldaternas öde karaktär. I fredstid fanns det dock stora infrastrukturella projekt där soldaternas arbetskraft behövdes.

Vi finner Nils Gudmunsson-Lindh vid arbetet på Göta kanal där han skadade sin arm eller Johannes Andersson Hjert-Sköld som kom att skada sig svårt i huvudet under sprängningsarbete på Trollhätte Kanal år 1840. Medan soldaterna var borta fanns ett jordbruk som skulle skötas och barn som skulle uppfostras av de som var kvar. Soldathustrurna skymtar till med sina namn: Märit, Kerstin Larsdotter, Märta Bengtsdotter eller Maria Jönsdotter, men deras arbete har inte dokumenterats på samma sätt som männens. På torpen kunde också någon av soldatens släktingar bo. Det fanns många att mätta men man var också många som kunde dela på arbetsbördan.

I Östermoskogen har det växt fram andra näringsgrenar som kanske var lika ekonomiskt viktiga som odling och boskapsskötsel. I skogarna kring Vaggeryd vittnar alla kolbottnarna om kolmilor som har bränts för att förse bruket vid Götafors med kol. Kolbottnarna kan man se som runda upphöjningar i skogen, ofta är de cirka 10–20 meter i diameter och omges av gropar eller rännor.

Lämningar efter kolarkojorna finns ofta i närheten av kolbottnen. I syneprotokoll från senare delen av 1600-talet sägs det att Vaggeryds by, där Moen var beläget, hade ”ymnig och överflödig” kolningsskog. Kolningen och körslorna till järnbruket var en viktig inkomstkälla för bönderna och torparna. År 1837 lades soldattorpet ner och husen flyttades cirka 250 meter söderut och blev backstugan Moen strax intill bron över Lagan. På andra sidan av den hålväg som går ner mot Lagan etablerades backstugan Broen. Backstugornas ägor var mindre än torpens och backstugusittarna hade ofta sin huvudsakliga sysselsättning från annat än jordbruk.

Man försörjde sig på hantverk, kolning eller försäljning. Intill backstugorna finns i dag fortfarande växtrester efter poppel och spirea som visar att man förutom nyttoväxter även odlade prydnadsväxter. På kartorna från 1803 och 1863 kan vi följa flera vägsträckningar som strålar ihop strax norr om bron över Lagan och som sedan fortsätter upp mot Nöthult och Bäcks ägor öster om ån. Genom Östermoskogen har vägar funnits för ridande och gående. Hägnaderna kring vekarna intill Lagan sattes upp för att skydda ängsmarken mot människor och boskap som färdades genom området.

Kolarkoja, är en beteckning på den temporära bostad som kolare ofta var hänvisade till under kolningsarbetet. Kolarkojorna kunde vara av olika utföranden och i Kronobergs län är storleken vanligen cirka fem gånger fyra meter, med ingång på ena kortänden och med en spis i den andra kortänden. I markerna ser vi i dag mestadels rester efter kolarkojorna, de är oftast en u-formad ”kulle” beroende på att kolarkojan oftast hade jordtäkta sidor som rasat ned efter övergivandet. Ibland ser man även stora stenar i kolarkojans ena ände och då är det vanligen rester efter den nedrasade spisen vi ser.

När kolarkojan var aktiv så löpte ofta väggfasta sittbänkar och eller sovplatser utmed långsidorna. Ingången vette oftast mot själva kolbotten, det vill säga platsen för kolmilan. Om man från insidan av kolarkojan inte såg kolbotten var det viktigt med en fönsterglugg eller dylikt så att milan kunde övervakas dygnet runt. I närheten av kolarkojan finns oftast en eller flera kolbottnar.

Genom att täcka en hög av ved med jord, torv, gräs och sand och sedan tända milan, på fackspråk säger man värma milan, sattes förkolningen igång.

Milan måste sedan övervakas dag och natt av kolare som bodde i skogen i kolarkojor. Från milorna transporterades sedan kolet till försäljning eller användning, med hjälp av hästforor.
I modern tid, det vill säga1900-talet, användes lastbilar för transporterna. Kolningen upphörde i stort sett i samband med krigsslutet 1945.

Träkolet från de svenska milorna användes i första hand av hyttor.

Platsen för en gammal mila kan ofta ses i skogen som en kolbotten. Lokalisering av kolbottnar underlättas av att vegetationen där ibland avviker från omgivningens växtlighet. Lättare är det att se kolbottnen om man är uppmärksam på att det runt kolbottnen brukar gå en smal ränna, eller vanligare, att det är gropar grävda omkring den. Kolbottnar kan vara antingen runda, efter resmilor, eller rektangulära, efter liggmilor.

Överblivet kol vid kolbottnarna är ännu i dag fullt användbart. Kolbottnar sparas i skogsbruket.

Alldeles nordost om den nybyggda kolarkojan finns ett fint vindskydd med möjlighet att elda och grilla, dessutom är det bara några meter ner till den vackra och stilla flytande Lagan.