Återigen var åteln tom på örnar vid mitt besök, endast några få korpar satt några meter från allt det delikata och giftfria grisköttet. Några minuter senare fanns det ett tjugotal korpar men ingen av dem gick på köttet. Underligt tänkte jag, är det något som skrämmer dem? Jag började systematiskt spana av omgivningarna efter det som eventuellt kunde vara avskräckande på något så modigt och ”intelligent” som ett antal korpar och ett par hundra meter längre söderut på mossen fann jag svaret.

Korpen, ”Corvus corax”, är en stor och svart kråkfågel. Den återfinns över norra halvklotet och är den mest spridda av alla kråkfåglar. Vår korp är en av de två största kråkfåglarna, jämte den afrikanska tjocknäbbade korpen, ”Corvus crassirostris”. En vuxen fågel är mellan 56 och 69 centimeter lång och väger mellan 0,7 upp till 1,6 kilo. Korpar blir i naturen omkring 10 till 15 år, men livslängder på upp till 40 år har noterats.

Korpen har samexisterat med människor i tusentals år och har i vissa områden varit så framgångsrik att den betraktas som ett skadedjur. En del av dess framgång beror på dess allsidiga kost. Korpar är nämligen extremt mångsidiga och opportunistiska när det gäller att hitta näringskällor. De livnär sig av as, som till exempel bildens åtel, insekter och matavfall, spannmål, bär, frukt samt små djur. Man har iakttagit anmärkningsvärda bedrifter i problemlösning hos denna art, vilket har lett till uppfattningen att den är mycket intelligent.

Femton till trettio kategorier av läten har observerats hos vår korp av vilka de flesta används för social samvaro. De äldsta beskrivningarna av fågeln kommer från kvädet ”Fuglakvæði eldra”, på svenska, ”Den äldre balladen om fåglar” och är från 1400-talet. Kvädet beskriver och handlar om ett 40-tal färöiska korpar.

Korpen har tidigare varit ovanlig i delar av Sverige, men under 1970-talet ökade den kraftigt och nu häckar korpen allmänt i hela Sverige. Fram till 1950-talet häckade merparten av landets population i Småland, norra Dalarna och den inre delen av Norrland. I större delen av utbredningsområdet häckar korpen vid denna tid, mitt i vintern, och honan börjar äggläggningen i slutet av denna månad.

Korpar har bland de största hjärnorna av alla fågelarter och liksom hos andra kråkfåglar finns anekdotiska observationer av anmärkningsvärda bedrifter i fråga om problemlösning, vilket har lett till uppfattningen att fåglarna, som redan nämnts, har hög intelligens. Vetenskapsmännen är dock osäkra på omfattningen av deras andra kognitiva processer, såsom imitation och insikt.

Korpar är kända för att stjäla och gömma glänsande föremål som småstenar, metallbitar, silverskedar från trädgårdsbord, örhängen och golfbollar. En teori är att de samlar på sig glänsande föremål för att imponera på andra korpar. Annan forskning tyder på att ungfåglar är mycket nyfikna på alla nya saker, och att korpar fortsätter att vara lockade av ljusa, runda föremål på grund av deras likhet med fågelägg. Adulta, vuxna, fåglar förlorar dock intresset för ovanliga saker och blir i stället neofobiska, det vill säga, mycket avvaktande inför okända ting.

Korpen är en av de mest mytomspunna fåglarna och i den nordiska mytologin ansågs att korparna Hugin och Munin satt på guden Odens axlar och såg och hörde allt. Ett korpbanér bars av de nordiska jarlarna av Orkney, det vill säga, kung Knut den store av England, Norge och Danmark och Harald Hårdråde. Korpar omnämns också flera gånger i Gamla testamentet i Bibeln.

Korpen är Dalslands landskapsdjur och landskapsfågel. Korp är ett ljudhärmande, onomatopoetiskt, ord och korpens läte skrivs i fågelböckerna som ”korrrrp”. På fornsvenska hette korpen ”ramn”, vilket bevarats i adjektivet ramsvart som ännu förekommer dialektalt. På nynorska heter korp fortfarande ”ram”, medan det på danska och norskt bokmål heter ”ravn”, på isländska heter korp ”hrafn”. Besläktade ord är även tyskans ”rabe” och engelskans ”raven”.

För att förklara den något mindre bra bildkvalitén vill jag bara säga att avståndet till havsörnen är minst 400 meter och brännvidden är 460 millimeter, dessutom är bilden tagen på fri hand det vill säga utan stöd eller stativ. Det är dock ofta såhär man upplever mötet med örn på Store mosse (om man borträknar örnarna på åteln), det vill säga, på långa avstånd, med mediokert ljus och med mer eller mindre bra sikt.

Ett par hundra meter söder om åteln sitter så svaret på korparnas försiktighet i form av en ung havsörn, ”Haliaeetus albicilla”. Utan en kikare hade den knappt inte varit möjlig att upptäcka för en människa men de mycket skarpögda korparna ser den med all önskvärd tydlighet och vet samtidigt riskerna med en hungrig örn. Havsörnarna är för övrigt mycket försiktigare än kungsörnarna och sitter ofta, som bilden visar, länge i martallstopparna innan de vågar flyga närmre och närmre, i etapper, för att slutligen landa på åteln.

Att fågeln på bilden är en ung havsörn ser man på den upprätta hållningen och den mörkt bruna fjäderdräkten med en del mindre ljusa rygg- och armfjädrar, dessutom verkar den ha en mörk näbb och mörka stjärtpennor, adulta fåglar har vackert gul näbb och vita stjärtpennor. Havsörnen är den största av Nordeuropas rovfåglar med ett vingspann på närmare 2,5 meter och vikten ligger mellan 4 till 7 kilo. Den är en av världens åtta havsörnsarter.

Havsörnen förekommer i dag utmed hela Östersjökusten, vid syd- och mellansvenska sjöar och i Lappland. Svenska havsörnar kan vintertid flytta söderut så långt som till Mellaneuropa, men kan också flytta kortare sträckor eller stanna kvar vid häckningsområdet, en del stannar här hos oss och denna vinter har minst tre olika havsörnar observerats på Store mosse. Vill Ni veta mera om mossens örnar gå in på Värnamo Fågelklubbs hemsida, http://www.vafk.se. Den europeiska havsörnen är mycket lik den amerikanska vithövdade havsörnen och de två arterna är också mycket nära släkt.

I över 45 minuter satt jag tyst och stilla i gömslet och hoppades på att havsörnen skulle våga sig hela vägen fram till åteln. Då skulle nämligen fotoavståndet inte vara lika förfärligt långt men inte blev det så för plötsligt vänder den snabbt åt söder och kastar sig framåt, nedåt och tar till vingarna. Bara någon till några meter över mosseplanet flyger den sedan majestätiskt bort ifrån mitt synfält och förblir borta trots att jag väntar ytterligare 20 minuter på dess återkomst.

Havsörnens bo är mycket stort och tungt och används år efter år av samma par. Det placeras ofta i träd men kan också byggas på en klippavsats. Det kräver lämpliga träd i häckningsområdet, endast tallar som är minst 100 år gamla duger. Ett bo väger cirka 500 kilo vilket är svårt att tro men om man tittar närmare på vad det är byggt av så är det inte alls så konstigt. Redet byggs nämligen på en grund av mycket grova grenar och mot centrum inreds redet med mossa, ljung, sjögräs, vass och jordtorvor. Med åren växer sedan boet som kan bli upp emot två meter i diameter. Havsörnar kan leva runt 40 år, men blir oftast inte äldre än 15 år i frihet.

Havsörnen jagar genom att avsöka stora områden flygande eller bara genom att sitta still och spana. Bytet är oftast fisk men även en hel del däggdjur, inklusive kadaver och gärna sjöfågel. Havsörnen fiskar ibland i grunda vatten stående i vattnet och på vårvintrarna kan man få se havsörnar äta död fisk (som dött på grund av syrebrist) på Kävsjöns is vilket är en spännande och mäktig syn.

Under första halvan av 1900-talet minskade världspopulationen av örnar. Men denna trend avstannade mellan åren 1970 till 1990 och under perioden 1990 till 2000 har artantalet i de flesta europeiska länder ökat. Efter att ha varit nära utrotning i Sverige uppskattade man att det år 2006 fanns 1500 individer, detta mycket tack vare natur- och miljökämpars insatser med bland annat åtling med giftfritt kött. Heder åt dessa människor! Havsörnen är, för övrigt, Upplands landskapsfågel och landskapsdjur och även Ålands landskapsfågel.