Vad passar väl bättre, detta Naturens år 2009, än att ge sig ut i vår vattenrika natur med mängder av spännande vattenmiljöer. År 2015 ska dessutom alla vatten i Europa ha uppnått god ekologisk och kemisk status. I Sverige är det de fem nya vattenmyndigheterna som har det övergripande ansvaret att se till att EU:s ramdirektiv för vatten genomförs i landet.

Riksdagen beslutade redan i mars 2004 att Sverige ska delas in i fem vattendistrikt med en vattenmyndighet i varje distrikt. En länsstyrelse i varje vattendistrikt har utsetts till vattenmyndighet med ansvar för förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön inom distriktet.
De fem vattenmyndigheterna är länsstyrelserna i;
Norrbotten - Bottenvikens vattendistrikt
Västernorrland - Bottenhavets vattendistrikt
Västmanland - Norra Östersjöns vattendistrikt
Kalmar - Södra Östersjöns vattendistrikt
Västra Götaland - Västerhavets vattendistrikt vilket vi och våra vatten tillhör.

Västra delen av sydsvenska höglandet där vi bor har, trots 150 år med sjösänkningar och utdikningar, fortfarande kvar många vackra åar, bäckar, sjöar, dammar, vattenfyllda diken, mossar och myrar och andra vattenmiljöer som en direkt följd av de höga årliga nederbördsmängderna. Den uppmätta årliga nederbördsmängden i Småland varierar i genomsnitt från 500 millimeter i öster vid Kalmartrakten samt på Visingsö till det dubbla, det vill säga, 1.000 millimeter, i väster vid gränsen mot Halland. I Skillingaryd är den genomsnittliga årsnederbörden mellan 750–800 millimeter och det är mycket, nåväl, allt är ju relativt som någon klok människa sa, i tropikernas regnskogar faller cirka 10.000 millimeter vatten per år vilket är tio meter vatten per ytenhet!

Visst liknade det en liten ål och visst var den hal som en ål, så hal att jag var tvungen att ta hjälp av ett torrt papper för att få upp den ur vannan för artbestämning. Vi konstaterade strax att det inte var en ål utan en rödlistad (NT) art av primitiva fiskar som heter nejonögon, i detta specifika fall ett bäcknejonöga (små exemplar är dock till förväxling lika flodnejonöga).

Nejonöga, ”Lampetra fluviatilis”, tillhör ordningen nejonögonartade fiskar, ”Petromyzoniformes” samt familjen nejonögonfiskar, ”Petromyzonidae”.

Det är svårt att tro att detta långsträckta, cylindriska, fjällösa och masklika nejonöga är en fisk. Nejonögat hör heller inte till de egentliga benfiskarna, eftersom dess ryggrad inte består av ben utan av mjukt brosk. Nejonögonen tillhör klassen rundmunnar och munnen är också en rund sugkopp framme på huvudet. Munnen är försedd med många tiotal små tänder, som nejonögat fäster sig med bland annat på fiskar som den suger näring ur. Den har inga pariga fenor, inga gällock, utan sju par gälöppningar bakom ögonen.

Könsmogna nejonögon är vanligen 25–35 centimeter långa men i våra insjöar, åar och bäckar finns också en annan art, bildens bäcknejonöga, ”Lampetra planeri”, som vanligen är under 16 centimeter lång. Vid den storleken är arterna svåra att skilja från varandra men man säger att nejonögats ryggfenor är separata och bäcknejonögats sammanhängande, men en ännu tydligare skillnad finns hos tänderna, på vilka man också särskiljer den tredje arten nejonöga, havsnejonögat, ”Petromyzon marinus”, som sporadiskt påträffas i vårt havsområde.

Nejonögats ursprungsformer levde i världshaven redan för mer än 500 miljoner år sedan vilket gjorde känslan av att få hålla detta levande fossil stor och tung, tidsmåttet en halv miljard år klingade ödmjukt i bakhuvudet och tanken svindlade för ett ögonblick. Detta borde vara, tyckte jag, nästan lite som att få uppleva ett annat levande fossil, Indiska oceanens kvastfening eller tofsstjärtfisk som den nu enda levande arten egentligen heter.

I Europa förekommer nejonögat i ett område, som sträcker sig från södra Norge och Östersjön till Italien.

Kvastfeniga fiskar uppträdde under devon, för cirka 400 miljoner år sedan (hundra miljoner år efter vår lilla fisk) och många utvecklingslinjer uppstod som sedan successivt dog ut. Deras släktskap inbördes samt släktskapet med lungfiskar, fengäddor, egentliga strålfeniga fiskar och olika groddjur är omdiskuterad. Den yngsta kända fossila kvastfeningen är mer än 65 miljoner år gammal och det var en vetenskaplig sensation när man 1938 fångade ett levande exemplar av tofsstjärtfisk i Indiska oceanen. Läs gärna den spännande boken om denna händelse i ”Tidernas fisk, jakten på kvastfeningen”, av Samantha Weinberg.

Utbyggnaden av kraftverk, rensningar och uppdämningar har försvagat bestånden av nejonögon i nästan alla våra åar, bäckar och älvar. I en del av de utbyggda älvarna har bestånden upprätthållits genom att man flyttat fiskar, som på hösten vandrat upp i älven, till området ovanför fördämningarna. På senare tid har man inom fiskevården i stället börjat sätta ut nykläckta nejonögonlarver.

Namnet nejonöga avser vanligen arten flodnejonöga. Mycket nära besläktad är som sagt bildernas bäcknejonöga som eventuellt kan vara en variant av samma art. Flodnejonögat är upptagen på Artdatabankens rödlista över hotade arter under kategorin ”Missgynnad”, (NT). Havsnejonögat är till och med klassad som ”Starkt hotad”, (EN). Anledningarna till beståndens minskning beror till största delen på vandringshinder som dammar och vattenkraftverk som hindrar nejonögonens lekvandringar. För att försöka rädda arterna flodnejonöga och havsnejonöga i Sverige håller ett åtgärdsprogram på att tas fram av Fiskeriverket.

Rundmunnen liknade faktiskt en riktig ”pussmun” vilket gjorde dess utseende lite komiskt gulligt. Det vuxna djuret lever av maskar, kräftdjur samt levande eller döda fiskar på vilka de suger sig fast och äter sig in. Lekvandringen upp i floder företas delvis genom att nejonögat på detta sätt liftar med andra lekvandrande fiskar. Under leken byggs en grop i bottnen, honan suger sig sedan fast vid en sten varefter hanen suger sig fast vid honans nacke, slingrar sig runt henne med kroppen och verkar krama ut rommen som befruktad faller ner på bottnen.

Kroppslängden är upp till 40–50 centimeter för flodnejonögat, upp till 30 centimeter för bildens bäcknejonöga medan havsnejonögat blir strax över en meter.
Åtminstone vad det gäller bildens bäcknejonöga verkar djuret tillbringa dagen i gångar i bottenmaterialet och komma fram endast nattetid för att söka föda.

Inom zoologin klassificerar man inte nejonöga som en fisk på grund av de stora skillnaderna hos dess kroppsbyggnad, exempelvis saknar nejonögon käkar. Nejonögon saknar gälöppningar, men har i stället sju runda öppningar i en rad på sidan bakom huvudet, dessa öppningar är gälsäckarnas öppningar. Dessa öppningar syntes mycket tydligt även om dessa snabbt stängdes när nejonögat var upp ur vattnet.

Av de olika nejonögonen är det bara flodnejonögat som fångas som matfisk. De ska serveras färska och halstrade med ättika eller som rökta. Bruket att fånga och äta nejonöga verkar ha varit mest spritt på östkusten och halstrat nejonöga anses som en uppländsk specialitet. Det är väl bäst att tillägga att vårt bäcknejonöga mycket försiktigt återbördades till Storåns vatten.
Flodnejonögat är för övrigt Västerbottens landskapsfisk.