Morups Tånge, som tidigare hette Mothorp, är ett område strax söder om samhället Glommen i Falkenbergs kommun i landskapet Halland. Området som ligger i församlingen Morup är en stenig landtunga som sträcker sig långt ut i havet, därav namnet tånge som är besläktat med ordet tunga och som i detta fall betyder udde.

I området finns en 27,6 meter hög fyr och ett naturreservat med samma namn och här tillbringar jag en och annan timma med fågelskådning och botanik när tillfälle gives framförallt under juli och augusti då vadare av olika arter rastar här i stora mängder.

Morups tånge är omnämnt sedan åtminstone år 1585, då det fanns utmärkt på holländska sjökort och området har varit känt för att vara svårt att segla i. Under de senaste hundra åren hade ett tjugotal fartyg förlist på reven utanför tången och därför började man anlägga en fyr år 1841 som tändes för första gången den 1 november 1843.

Innan fyrens tid användes en stor sten, som ligger väster om samhället Glommen några hundra meter norr om fyren, av fiskarna för att orientera sig, den kallas för Glomstenen. Stenen nämns redan i berättelsen om kung Harald Hårdrådes örlogsfärd år 1061–62 och vidare i berättelsen om kung Håkon IV Håkonssons krigståg till Halland på 1250-talet. Stenen fungerar även som vindskydd vid havsfågelskådning, då det kan blåsa rejält och här har jag också tillbringat ett antal timmar under årens lopp i västliga stormar med havssulor, liror, tretåiga måsar, labbar och stormfåglar i kikaren.

Kring fyren växte upp en fiskehamn som först kallades Glummen men som idag går under namnet Glommen. De flesta av byggnaderna runt fyren byggdes1870–1871 och fyren elektifierades år 1930 och blev obemannad år 1962. Den renoverades år 1975 då den fick ett nytt vitt ytskikt av stålfiberbetong.

Morups Tånge är en mycket populär fågellokal där mängder med ornitologer både skådar höst- och vårsträcket över havet, samt söker av revlarna och tångbankarna efter vadare. Området blev naturreservat år 1946 och har en yta på hela 90 hektar och det är privatägt. Bilden visar vadarviken nummer ett, Korshamnsviken, viken ligger söder om fyren.

Under våren och hösten passerar många olika fågelarter platsen på sin flytt norr- respektive söderut och Morups Tånge som är, som sagt, en välkänd plats särskilt när det gäller rastande vadare. På de betade strandängarna, i tånghögarna och på de grunda vikarnas lerbottnar finns välbehövlig föda i form av bland annat insekter, snäckor och musslor.

I den sydligaste viken, bildens Korshamn, finns det rikaste fågellivet. Här häckar strandskata, tofsvipa, större strandpipare, skärfläcka och rödbena och på skäret Karet i sydväst finns en fågelkoloni med fiskmås och fisktärna. Kärrsnäppa och större strandpipare rastar årligen i stora mängder liksom ängspiplärka och gulärla.

Bland rastande måsfåglar förekommer kentsk tärna och småtärna medan rovfåglar som sparvhök och stenfalk kan skådas under höstflytten, även pilgrimsfalken gör sina jaktturer över Morups tånge. Havsfåglar som grå lira och bredstjärtad labb kan sesäven här vid hårda västvindar.

På våren, då stora flockar av ejder rastar i reservatet, kan även den sällsynta och mycket vackra praktejdern ses medan vårens sträck med lommar uppvisar en och annan islom och vitnäbbad islom. Under flyttningstidena på hösten dyker de verkliga rariteterna upp och några av alla de ovanliga fåglar som passerat genom området är fjälluggla, silkeshäger, fjällpipare, tuvsnäppa och brednäbbad simsnäppa och även jag har här fått se några av dessa märkliga fåglar.

På de fuktiga strandängarna växer typiska strandängsarter såsom strandaster, marviol, skörbjuggsört och smultronklöver men även ovanligare arter som martorn och strandmalört. Den rika floran, liksom häckande fåglar, gynnas av djurens bete vilket hindrar stränderna från att växa igen och här betar såväl hästar som nötkreatur från tidig vår till sen höst.

Sandheden söder om fyrplatsen har uppkommit genom sandflykt och har betats kontinuerligt under mycket lång tid. På sandheden dominerar sandstarr, men här växer också gräs som sandrör och strandråg. Under sommaren står trift, backtimjan och gulmåra för färgprakten och på sandstranden lever den akut hotade skalbaggen havsstrandlöpare men denna raritet har jag ännu inte lyckats få se.

För att skydda naturreservatet har Länsstyrelsen beslutat om särskilda föreskrifter, bland annat sådana som man som besökare i området måste följa och respektera. Utöver vad som gäller enligt annan lagstiftning är det förbjudet att:
…avsiktligt störa naturlivet
…plocka blommor eller uppgräva växter
…tälta eller uppställa husvagn
…göra upp eld
…framföra motorfordon annat än på anvisade vägar och parkeringsplatser
…på ett störande sätt utnyttja radio, bandspelare och dylikt
…årligen under tiden 1.4–15.7 färdas eller uppehålla sig inom fågelskyddsområdet samt
…att rida

I år hittade jag bara tolv bestånd men det har varit färre förr om åren och ibland tror man att de är på väg att försvinna från Morups tånge.

”Manskraft. I flygsanden nära hafwet wäxer denna wackra Ört på Öland och flere ställen i Skåne. Den röres wäl icke af Kreaturen, hwartil bladens hårdhet och stickande kanter äro wållande...”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

I sydväst på Morups tånge växer några hundra kvadratmeter med den mindre vanliga strandmalörten och den är inte svår att hitta med sin lysande silvergrå färg.

Strandmalört, ”Seriphidium maritimum” är en aromatiskt doftande, beståndsbildande, flerårig ört med silvergrå, tilltryckt behåring. Stjälkarna kan bli upp till sex decimeter höga och är mer eller mindre förvedade vid basen och de omges av mattor av täta, låga vegetativa skott. Bladen är upprepat parflikiga med mycket smala bladflikar, liksom stjälken är de vackert silvergrå.

Strandmalört blommar i augusti och september, blomkorgarna är mycket små men sitter många tillsammans i mer eller mindre glesa klaselika samlingar. Blommorna är rörlika och tvåkönade, de är gula och kontrasterar mot de silvergrå holkfjällen. Frukten är liten och plattad samt utan hårpensel.

Strandmalörten har två underarter, det vill säga, vanlig strandmalört, underarten ”maritimum” som är tydligt förvedad vid basen och har gles grenig blomställning och vilken vi ser på bilden, samt underarten baltisk strandmalört, underarten ”humifusum”, som har svagt förvedad stam och smal, ogrenad blomställning.

Strandmalörten är mindre allmän men kan vara lokalt talrik, som här vid Morups tånge. Underarten på bilden vanlig strandmalört växer på steniga havsstränder från Bohuslän till Skåne, medan underarten baltisk strandmalört förekommer i liknande miljöer på Öland och Gotland.

Den första fynduppgiften är från Hastö på Gotland och publicerades år 1662, men arten är känd sedan medeltiden. Strandmalört kan användas på samma sätt som malört, ”Artemisia absinthium”, det vill säga, inom örtmedicinen, extraktet nyttjades främst som magmedicin och upptogs i farmakopén som ”Summitates Absinthii”. Numera är dock örterna mest kända som brännvinskryddor.

Artnamnet ”maritimum” kommer av latinets ”mare” för hav och betyder ”växer vid havet”.