En egentligen misslyckad bild på svampen cinnobergömming, rödvårtesvamp eller lövträdskräfta, kär svamp har många namn, med ett antal hoppstjärtar som äter av svampen.
Cinnobergömmingen, ”Nectria cinnabarina”, tillhör kärnsvamparna, eller pyrenomyceterna i klassen ”Pyrenomycétes”, som innehåller flera tusen arter, vilkas fruktkroppar är slutna men oftast har en öppning i toppen. Fruktkropparna är vanligen mycket små men utvecklas ibland i eller på stroma, vilket är en steril, tät och oftast mörk vävnadskropp. Förutom spridning med askosporer har många kärnsvampar konidiestadier, som bildar sporer på könlös väg.

Ett stort antal kärnsvampar är beroende av växter, som saprofyter och/eller parasiter. Ett mindre antal arter parasiterar på djur, människor eller andra svampar. Kärnsvamparna är en oenhetlig grupp men hålls samman av praktiska skäl via fruktkropparnas utseende. Hit förs bland annat dynsvampar, bildens gömmingar, kolvsvamp, larvklubbor såsom en tidigare krönikas röda larvklubba, den mycket giftiga mjöldrygan, mjöldaggssvampar, nästingar, snyltingar, spricklingar och stubbhornssvampar.

Den lilla ljusgröna hoppstjärten upptäckte jag faktiskt inte förrän jag kom hem och fick se bilden i datorn, till vänster syns ytterligare en art hoppstjärt i rosa färg dock mycket suddigt.

Hoppstjärtar eller collembóler, tillhör ordningen ”Collémbola” och är insekter som har en världsvid utbredning och omfattar omkring 3,000 arter, varav cirka 170 av dessa finns i Sverige. De är 0,2–5 millimeter långa och vinglösa och har cylinder- eller klotformig kropp, fyra- till sexsegmenterade antenner och ett fåtal punktögon. Hoppstjärtar förs till klassen ur-insekter och har flera från övriga insekter avvikande drag, varför deras tillhörighet till insekterna ibland har ifrågasatts.

Bakkroppen består av endast sex segment, elva hos övriga insekter, och på undersidan av det fjärde segmentet finns hos flertalet en hoppgaffel, därav det svenska namnet hoppstjärt, med vars hjälp de kan undkomma en angripare genom att låta sig skjutas iväg eller lite felaktigt sagt hoppa. En hoppstjärtsliknande insekt, ”Rhyniélla praecúrsor”, levde under tidig devon för närmare 400 miljoner år sedan, medan arter som är lika dagens hoppstjärtar är kända från slutet av mesozoikum, det vill säga för 251–66 miljoner år sedan.

Flertalet arter lever i markens övre skikt, i synnerhet bland multnande växter. Vissa förekommer på havsstränder andra på vattenytor, på snö eller i myr- och termitbon. De kan förekomma i mycket stor täthet och i markens förnaskikt kan det finnas mer än 1.000 individer per liter, och på stränder och på ytan av vattensamlingar kan det förekomma täta mattor av hoppstjärtar. Trots att de saknar vingar transporteras många arter lätt med vinden. Hoppstjärtar lever i stor utsträckning av döda växter och är viktiga för deras nedbrytning, men vissa arter lever även av levande växter, svamp och svampmycel som på bilden och svampsporer samt lavar och alger. Några arter kan uppträda som skadegörare, till exempel lusernloppan, ”Sminthúrus víridis”, som angriper bland annat ärtväxter. Den ljusgröna hoppstjärten på bilden kan möjligtvis vara just en lusernloppa.

Om detta är vad jag tror och påstår att det är så är det gamla sottickor, ”Ischnoderma benzoinum”, men jag är inte riktigt säker så har någon annan ett bättre förslag så tas detta tacksamt emot.

Det likt ädelstenar av diamanter och rubiner glittrande vattnet i Mimers brunn ger människorna kunskap om varande och kommande. Här vid asken Yggdrasils fot sitter också de tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi och spinner människornas ödestrådar.

Egentligen är det ”bara” en så här på vintern ganska vanlig trattnavling, ”Pseudoclitócybe cyathifórmis”, i vars ”navel” det samlats små korn av kvarts och fältspat.