På Drakabergets nordsluttning tar man sig fram på slika vackra och slingrande små grusvägar, med en tunn sträng av olika gräs och örter som mittremsa medan ljuset speglas i vackra mönster genom granskogens dunkel. Detta är i det mörka Småland där ängar och hagar sedan århundraden har skapats av mular och klövar och idog odlargärning, där lien och plogen mödosamt bearbetat och utformat dessa oerhört vackra miljöer. Miljöer vi måste vara rädda om för att kunna lämna vidare till kommande släkten och generationer som minnen från tider då Sverige inte såg ut som nu.

I mulens marker är även vägrenarna en plats för den rika biologiska mångfalden där floran frodas och ger resenären, vandraren och besökaren en mäktig upplevelse i form, färg och doft. Med på färden är också insekternas surr, fåglarnas sång och, naturligtvis, korna, hästarna och skogens vilt.

Plötsligt stannar jag till och tycker att kersen ser ovanlig och märklig ut men när jag sätter mig ner och funderar en stund inser jag att det är något så ovanligt som mästerrot som dessutom, för ovanligheten skull, blommar. Mästerrot, ”Peucedanum ostruthium”, är en medelstor, flerårig ört med grov krypande jordstam och aromatisk lukt. Stjälken är ihålig och kan bli en knapp meter hög. Bladen är skaftade med bred tredelad bladskiva som har nästan oskaftade, breda och grunt tredelade småblad med sågad kant. Bladen liknar dem hos kirskål eller kers, ”Aegopodium podagraria”, men hos den senare är bladen smalflikigare med skaftade småblad. Mästerroten förekommer sällsynt från Skåne till Dalarna och är egentligen en mellaneuropeisk art som förr odlades som medicinalväxt och därför vanligen påträffas kvarstående vid bondgårdar och fäbodar.

Den första fynduppgiften är från Lima i Dalarna och publicerades av Carl von Linné år 1755. Växten användes i äldre tid inom folkmedicinen då den ingick i farmakopén och dess jordstam såldes på apoteken under namnet ”Radix ostruthii” eller ”Rhizoma imperatoriae”. Den ansågs ha undergörande egenskaper och kallades ett ”remedium divinum”, på svenska ”gudomligt läkemedel”, och användes bland annat mot njursten, frossa, mask, kolik och fyllerigalenskap.

Mästerroten blommar, som sagt, sällan och växer ofta i rent vegetativa bestånd men inte här vid vägkanten i närheten av Harfall. Blomningstiden infaller under juli och augusti, blommorna är vita och sitter i svagt välvda flockar som vanligen saknar allmänt svepe, men har enskilda svepen av mycket smala blad. Frukten är rundat elliptisk med nästan slät yta och breda vinglika kantlister. Det latinska artnamnet ”ostruthium” användes redan i de mycket gamla örtaböckerna bland annat av Adam Lonitzer år 1557. Han var för övrigt en tysk botaniker som levde mellan åren 1528–1586.

Till de skandinaviska bygderna kom mästerroten redan under medeltiden, då införd till klostren och omgiven av märkliga rykten om undergörande krafter samt bar då det ståtliga men svårtolkade latinska namnet, ”Imperatoria ostruthium”. En gammal men tveksam förklaring till släktnamnet, som dock understryker och ökar växtens ryktbarhet, är att det är kejsar Augustus som varit upphov till namnet ”Imperatoria”, till det latinska artnamnet finns ingen känd förklaring.
Det svenska namnet mästerrot syftar dock på örtens mångsidiga användning.

”Färska bladen krossade med litet Salt och Ätticka nyttjas til omslag emot kalla Halsswulster. Torrkade roten nyttjas af allmoge at tugga emot Kolik och Moderpassion, äfwen som den stött och sicktad til pulwer gifwes til en Thesked mer eller mindre efter åldren et par gånger om dagen för Maskar hos Barn. Boskapsläkare nyttja den på sine ställen mycket både för Hästar och Kor, när ätlusten utan medföljande Feber är minskad...
...Roten uptages om wåren, renas från mull och yttersta ändarne, afsköljes hastigt i kalt watten, upträdes på trådar, och hänges fritt i winden utan Sol at wäl torka.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Vid den här tiden mitt i sommaren är vägrenarna skirt vita av den vackra stormåran, ”Galium album”, som är en av de mest storvuxna arterna i släktet måror. Stammen är fyrkantig, kal, slät och ganska grov och kan bli meterlång. Den är trots sin grovlek vek och nedliggande med uppstigande blomställningar. Bladen är mörkgröna och uddspetsade och sitter åtta tillsammans i en krans. Stormåran blommar från juni till augusti och blomställningarna är mycket stora, greniga och yviga.

De enskilda blommorna är vita och fatlika med fyra uddspetsade kronblad medan frukterna är kala med rynkig yta. Stormåran kan korsa sig med gulmåran, ”Galium verum”, varvid en intermediär/mittemellan hybrid som i växtsätt liknar stormåran uppstår. Hybriden kallas gräddmåra eller hybridmåra och kännetecknas av blekgula blommor, samt blad som är smalt lansettlika, men dock bredare än de barrlika bladen hos gulmåran. Detta ska vi återkomma till lite längre fram i krönikan.

Stormåra är allmän från Skåne till Lappland och den förekommer ofta i stort antal på allehanda kulturpåverkade marker, som backar, ängsmarker och vägkanter. Det är intressant att notera att Carl von Linné i ”Flora Svecica” år 1755 betraktade arten som en av vårt lands största sällsyntheter, ”rarissima in Suecica planta”, och endast känd från Stäket i Uppland. Den första fynduppgiften är från Uppland, år 1740, och publicerades av Anders Celsius. Artnamnet ”album” betyder vit och syftar på blomfärgen. Namnet betyder således ”vitmåra” men blir förvillande eftersom detta svenska namn används på en annan art, ”Galium boreale”.

Lika skirt vita som av stormåran är vägrenarna också vackert klargula av gulmåran som är en flerårig ört som kan bli upp till fyra decimeter hög. Stjälkarna är finhåriga och vanligen upprätta medan bladen är mörkgröna och smalt jämnbreda, nästan barrlika med uddspets samt på undersidan grågröna. Dessa blad sitter oftast åtta tillsammans i en krans.

Gulmåran, ”Galium verum”, blommar i juni och juli, blomställningarna är täta och rikblommiga med klargula väldoftande blommor. Kronan är fatlik och frukterna är oftast kala och rynkiga, men exemplar med korthåriga frukter är kända. Gulmåran är den enda gulblommiga arten i släktet måror och den är också lätt att känna igen på de smala barrlika bladen som sitter i kransar på stjälken. Växten är allmän på torrbackar och ängsmark i nästan hela landet, men är betydligt vanligare i södra Sverige och den första fynduppgiften publicerades år 1658. Den väldoftande gulmåran lades förr på salsgolven under gästabud, men ansågs orsaka bråk och osämja, därav namnet trätogräs, ibland kallas den också för Jungfru Marie sänghalm. Artnamnet ”verum” kommer av latinets ”verus” för äkta och betyder sålunda ”äkta måra”.

”Galium luteum berättade oss folket wara af somliga brukeligit til at strö på gålfwet i Giästebudslag, men hade altid den olägenheten med sig, at Giästerna blefwo oense och kommo uti slagsmåhl. Emellan denna orsaken och påfölgden kan jag intet såsom Physicus förklara mig, utan måste såsom Logicus saken uplösa, fast än syllogismen skulle blifwa et quarter lång: Galium strös här aldrig på golfwet utan wid giästebud; aldrig något giästebud är här (lik som på andra ställen) utan rus, aldrig rus utan kif och buller; altså giver Galium kif.”

Ur ”Carl Linnaei öländska och gotländska resa 1741” av Carl von Linné år 1745.

I vägrenen mellan Högabråten och Björkelund växte detta smällglim, ”Silene vulgaris”, och det prydde verkligen den plats dess frön hade valt. Smällglim är en kal, blågrön, flerårig ört som kan bli upp till sex decimeter hög. Stjälken är upprätt och har motsatta lansettlika blad, de nedre är kortskaftade medan de övre är oskaftade. Den blommar från juni till augusti med en- eller tvåkönade blommor som sitter i greniga, rikblommiga ställningar.

Blomfodret är stort och uppblåst, äggformigt, nätådrat och med tjugo kraftiga nerver. Kronbladen är vita eller rödlätta, djupt tvåkluvna och saknar tydlig bikrona medan fruktkapslarna är äggformiga och har sex tänder. Arten är mångformig och delas upp i flera underarter där bara huvudunderarten vanlig smällglim, ”Silene vulgaris vulgaris”, är inhemsk i Sverige.

Smällglim liknar strandglim, ”Silene uniflora”, vilken förr betraktades som en underart av den förra men strandglim är vanligen tuvad och lågväxt med liggande till uppstigande stjälkar, örtartade stödblad, samt färre och större blommor med en tydlig bikrona. Växten är ganska vanlig i hela landet, utom i fjälltrakterna och den växer i ängar, skogsbryn, betesmarker och vägkanter. Den första fynduppgiften är från Hälsingborg i Skåne och publicerades år 1662. Artnamnet ”vulgaris” kommer av latinets ”vulgus” för hop, allmänhet och betyder, kort och gott, vanlig.

”Den heter på Gotland Tarald (= Tårvållaren), ett namn, som skall stå i sammanhang med tron på örtens verkan på vissa små trollväsenden, nemligen att vålla dem stor sorg och bittra tårar om de råka att vidröra den, hvilket de sålunda noga akta sig att göra, hvarigenom åter örten blir mot dem det säkraste vapnet (DYBECK).”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Smällglim tillhör släktet ”glimmar” som på latin heter ”Silene” och är ett- till fleråriga, kala, håriga eller ibland klibbhåriga örter. Bladen är motsatta och helbräddade, blommor är tvåkönade eller sällan enkönade, fodret sambladigt, femflikat och ibland uppblåst. Kronbladen är vita eller rosaröda, skaftade, hela, urnupna eller tvåkluvna, med bikrona. Ståndarna är tio, stiften är tre eller fem. Fruktämnet är enrummigt, eller tre- eller femrummigt nertill och enrummigt upptill medan frukten är en kapsel som öppnar sig med sex eller tio tänder. Fröna är talrika och njurformade.

Kromosomtalen är 2n=24 för alla ”glimmar” utom för polarbläran som har kromosomtalet 2n=48. För att förklara detta kort betyder 2n att växten är, så kallat, diploid, det vill säga, kromosomerna uppträder parvis och inom varje par härstammar då den ena kromosomen från ”fadern” och den andra från ”modern”, för att använda mänskliga termer. Siffran, i detta fall, 48 betyder att det finns fyrtioåtta styck kromosomer i varje cellkärna. För oss människor blir då motsvarande kromosomtal 2n=46, vilket ger 23 par kromosomer.

Släktnamnet ”Silene” uppges komma av grekiskans ”selas” för glans eller ”selene” för måne, vilket kan syfta på att många av arterna är nattblommande, som till exempel nattglim.
Släktet har 500 arter varav 14 av dessa förekommer regelbundet i Sverige. Två av arterna, rödblära och vitblära, har dessutom enkönade blommor.