I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Längs en gammal å, del 3, en naturkrönika om närnatur i 25 bilder och om vikten av att kunna fortsätta vandra även söderut utmed vår vackra Lagaå.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, den 20 januari 2009
Inlagt 25/1 2009

Ett av kommunens finaste närnaturområden är naturen kring vår sedan årtionden tillbaka svårt misshandlade å Lagan. Den vackert slingrande och meandrande vattenvägen alldeles öster om Skillingaryd är en mycket vacker och upplevelserik närnatur, trots att den sedan drygt 25 år tillbaka löper parallellt med E4:an eller E55:an som den egentligen skulle hetat enligt EU-standard.

Skillingarydsborna har sedan ett antal år tillbaka kunnat vandra från den gamla byn Östanå till Fågelforsdammen och vidare norrut via Götaström och Munkaleden vilket är en upplevelse som jag i mina tidigare naturkrönikor försökt att visa. Det skulle vara en fantastisk möjlighet att även kunna vandra från Östanå och söderut till Skillingaryds dämme vilket jag försöker visa Er i denna naturkrönika. Bilden på den vackra åkröken är tagen på åns östra sida åt västnordväst mot Västra lägrets matsal.

Den gamla, stora och spärrgreniga men numera fallna granjätten vittnar om en svunnen tid då området var betydligt öppnare än nu. I denna väldiga vedmassa kryllar det av nytt liv i form av mossor, lavar, svampar och insekter och bara själva utseendet på denna granlåga sätter fantasin i rörelse. Bilden är tagen alldeles i närheten av förra bildens åkrök.
Nu ser vi rakt norrut mot den gamla åbron vid Östanå som ligger några hundra meter längre upp efter ytterligare några åkrökar. Här utmed ån finns många platser för eftertanke och reflektion vilket bland annat det långsamt rinnande vattnet vänligt inbjuder till. Förra gången jag var här satt strömstaren framme till vänster och sjöng för full hals vilket händer emellanåt så här mitt i vintern. Detta skådespel borde alla få chansen att uppleva!
Stora delar av promenadvägarna är redan anlagda av enduroåkare och fyrhjulingar och är följaktligen bara att ta över av promenerande Skillingarydsbor med flera. Motorcyklarna får vara vänliga att skaffa tillstånd för att köra lite längre ut på skjutfältets tallmoar.
Ett ljusare, vackrare och mera inbjudande närnaturområde får man leta efter med tallmon på ena sidan och ån på den andra sidan. På vintern får man sällskap av meståg med svartmes, talltita, talgoxe och blåmes, på våren och försommaren tillkommer taltrasten och dubbeltrastens mästertoner samt spillkråkans vemodiga rop, under sensommaren och hösten plockar man den goda rimskivlingen och mängder med härliga kremlor med tegelkremlan som min egen favorit. Kan närnaturen bli bättre?
Nu befinner vi oss rakt norr om Skillingaryds reningsverk som sedan slutet av sextiotalet befriat vår fina å från avloppens innehåll. För 37 år sedan stod jag som ung fältbiolog tillsammans med en kamrat på exakt motsatt sida ån och såg på ett häckande par av den mindre hackspetten som funnit sin boplats i en sedan länge försvunnen klibbal som växte på just den plats där jag nu står och tar denna bild 2009. De flög intensivt fram och tillbaka till och från bohålet med föda till de ständigt hungriga och skrikande ungarna och trots att 37 år har gått sedan dess minns jag det som det vore igår. Vart tog alla dessa år vägen?

När man går utmed ån är man ständigt iakttagen av vakande ögon från olika fåglar, ekorrar, rådjur och älg. I detta fall en mycket vaksam sångsvan som ljudlöst simmande följer varje rörelse jag tar.
Nu befinner vi oss alldeles öster om reningsverket och här skulle en försiktig årensning kunna genomföras.
I en av klibbalarna vid reningsverket hittar jag plötsligt den sällsynta Åbasilisken, flodens väktare, med den typiska mossgröna pälsen, den sällika kroppen, den långa kraftfulla halsen och det skräckinjagande dödskalleliknande ansiktet. På halsen växer fasansfulla och jättelika utväxter som visar att den lider svårt av vår mänskliga miljöförstöring.
Tro det om Ni vill eller vill Ni hellre att jag säger att det är en avbruten klibbalsgren med kraftig påväxt av mossan cypressfläta och dessutom med minst fyra klibbtickor som sakta bryter ner veden.
Klibbtickan växer dock sällan på just klibbal vilket gör fyndet lite anmärkningsvärt, den föredrar gran i 78 % av fallen och björk i 8 %, al i 6 %, tall i 6 %, asp i 1 % och bok i 1 %.
Nu fortsätter vi nerströms ett litet stycke utan att egentligen passera reningsverket och här tätnar granarna något medan alarna hänger vackert bågböjda över åns mörka och humusrika vatten. I bakgrunden till vänster ser vi en bit av den vackert orangefärgade och järnrika mosanden som den senaste inlandsisens väldiga vattenmassor, i sitt avsmältningsskede, avlagrade här i våra trakter för mellan 10.000 och 14.000 år sedan.
Bilden visar det gamla röret där fordom det renade vattnet från samhällets olika avloppssystem via reningsverket släpptes ut i Lagan. Problemet på den tiden, från slutet av 60-talet och framåt, var att mängderna med närsalter var på tok för höga i det renade vattnet och resultatet av detta blev en kraftig tillväxt av vegetation och alger i framför allt sjöar och hav samt därtill hörande syrebrist och fiskdöd med Laholmsbukten som ett riktigt skräckexempel. Idag är situationen en helt annan bland annat tack vare Skillingaryds dämme med flera liknande anläggningar även om problemen fortfarande inte är helt lösta.
Det kvillrar och porlar så rofyllt och vackert tack vare alla de små minivattenfallen som bildas genom på åbottnen liggande trädstammar och grenar. Slika ting skall ej självklart tas bort vid en eventuell och försiktig årensning. Kanske skulle man till och med ta till lite experthjälp från Sven Delblancs klassiska böcker och sedermera lika klassiska TV-serie om ”Hedebyborna” för att korrekt genomföra årensningen, för detta arbete kan inte vem som helst genomföra eller som Skomakar-Ludde så klokt uttryckte det, ”Det är vi som bestämmer vem som ska gå på flotten” och Svensson som väl visste vilket hårt arbete en årensning var kom då med sitt bevingade uttryck, ”Slit och släp, aldrig är det annat”.

Ännu en vackert spärrgrenig jättegran som fallit för tidens tand alldeles öster om reningsverket, se den som en yngelkammare för mängder av nytt liv som får skydd, näring och föda från och i dess ved.
”…i veden livet åter ber om lov att träda fram”, kan det visas bättre än så här där tre små granfrön grott till tre små nya granar på den gamla stubben och där dess rötter finner näring och fukt i den multnande veden.
Nu har vi passerat reningsverket och börjar så sakteliga att närma oss den mycket vackra åängen alldeles sydost om jaktskyttebanan där jag, för övrigt, för drygt tio år sedan avlade de slutliga praktiska skytteproven i min jägarexamen.
”Stilla flyter Lagan”, tillåt mig en lätt travesti på Michail Sjolochovs berömda roman ”Stilla flyter Don” för det är så det känns när man här betraktar Lagans vattenflöde, det vill säga rofyllt och stilla. De mossbelupna klibbalsstammarna som sträcker sina grenar ut mot betraktaren för tankarna till någon tropisk flod i något varmt och fuktigt ekvatorialområde och man kan nästan tyckas höra mäktiga regnskogsljud och skrik från nya världens vrålapor och gamla världens näshornsfåglar i bakgrunden.
Titta så vackert, den gamla enbuskbevuxna åängen alldeles sydost om jaktskyttebanan är en riktig pärla av närnatur dock måste man nogsamt kontrollera att ingen skjutning pågår på andra sidan ån. Om eller när en promenadväg blir verklighet söderut utmed ån är detta bara en mindre synkroniseringsdetalj att lösa med jaktskytteföreningen på samma sätt som militären under mer än ett århundrade har löst samma synkroniseringsdetaljer mellan artilleriskjutning och tillgänglighet på skjutfältet i stort.

Lagans mörka och hemlighetsfulla vatten ser djupare ut än vad det är, endast någon meter är vattendjupet som mest vid platsen för bilden men bättre fiskeplats får man leta efter.
Lagan är per definition en å i Småland och Halland och den rinner 244 kilometer från Småländska höglandet till Laholmsbukten i Kattegatt. Ån flyter först söderut och sedan västerut och på vägen passerar den bland annat Skillingaryd och sjön Vidöstern samt orterna Värnamo, Ljungby och Laholm.

Längs ån finns flera kraftverk som framställer el och många tycker att Lagan är ett av de bästa vattendragen i Sverige för bland annat laxfiske och där finns också havsöring och den utrotningshotade flodpärlmusslan. Lagan för dock, tyvärr, fortfarande med sig närsalter till Laholmsbukten vilket leder till algblomning och syrebrist även om detta blivit mycket bättre under de senaste åren. Namnet Lagan kommer från ett gammalt ord som betyder just ”vatten”.
Här har jag fått sällskap av dämmets sångsvansfamilj som sakta drar sig bort från mig i hopp om att jag inte ens har sett dem. Till vänster på bilden ser vi åter härliga strandhak, som gjorda för kungsfiskaren, och till höger ser vi jaktskyttebanan som för dagen var oanvänd och öde.
Lagans vattenhastighet och grävförmåga är som högst och störst i yttersvängar, därför bildas dessa fina strandhak och i förlängningen även ävjor och korvsjöar då ån äter sig igenom sedimenten och på så sätt rätar ut sig själv.

Vattnets erosion på flodbankar och stränder bidrar till flodernas transport och avlagring av sediment på bland annat flodbäddar, i deltan och på sjö- och havsbottnar. Till de områden i världen som drabbas värst av en sådan markförstöring hör till exempel Kinas lössjordsbälte med den mäktiga Gula floden, som är jordens största transportör av sediment med cirka 1.600 miljoner ton per år i genomsnitt.

Varje kubikmeter vatten i denna gula flod kan innehålla nästan 400 kilo gulbrunt slam och det är när detta slam sedan sjunker till flodens botten som dess floddelta byggs på. Idag omfattar Gula flodens delta nära 250.000 kvadratkilometer, vilket gör det till världens största. Detta område är större än halva konungariket Sverige som totalt omfattar 450.000 kvadratkilometer och vid denna jämförelse är vår lilla Lagan just bara väldigt liten.
Titta mycket noga efter skyltarna som sitter lite varstans i terrängen runt skyttebanan när Ni rör Er i området och som ni bland annat kan se på trädstammen i bakgrunden till höger. Dessa varnar för just skjutning så var mycket noga med att respektera detta budskap!
För övrigt kan jag tänka mig att storgäddan står och lurar i hålan till höger.

Den gamla krokiga träbron söder om skyttebanan håller fortfarande alldeles utmärkt att gå på, det har jag testat senast i lördags, läs den 17 januari 2009.

Näst sista bilden är tagen rakt söderut från nyss nämnda träbro och visar de sista hundra metrarna innan man är framme vid Tofterydsvägen och Skillingaryds dämme.
Sista bilden är tagen i princip rakt ner och även den från träbron vilket föranleder mig att ännu en gång tänka på en försiktig årensning och på att vår civilisation aldrig är långt borta, tyvärr.
Avslutningsvis, värna om vår närnatur ety det är i mötet med den, i vår vardagsnatur, som vi formar våra grundvärderingar om naturen och miljön i stort. Det är i detta möte som grunden till våra handlingsmönster läggs och som grunden till vår respekt för vår natur skapas, glöm aldrig detta är Ni snälla!