Från söder mot norr, över Skillingaryds dämme, kom den flygande på ganska hög höjd och så här i inlandet i allmänhet och i Vaggeryds kommun i synnerhet väcker ålakråkan fortfarande lite känsla av raritet. Få fåglar i den svenska faunan väcker annars så mycket debatt och åsikter som just storskarven, som den numera heter.

I slutet av 60-talet var den så ovanlig i landet att min ungdoms Ölandsresor med Skillingaryds fältbiologer stannade till lite extra vid Kalmarsund för att just titta efter de ovanliga mellanskarvarna vilket var den ras som bebodde Östersjön. Skarvens latinska namn är ”Phalacrocorax carbo carbo” och dessa fåglar finns framförallt på svenska och norska västkusten medan rasen ”Phalacrocorac carbo sinensis”, mellanskarven finns i Östersjön och vidare bortåt öster och sydost.

Fyra honor och sex hanar av vår vanligaste and, gräsanden, bildar tillsammans med ytterligare ett sjuttiotal artfränder en relativt stabil flock som tillbringar vintern vid gamla åbron vid Östra lägret och Östanå. De får betraktas som mycket välgödda då många snälla Skillingarydsbor förser dem med bröd och annat ätbart under hela vintersäsongen.

Gräsanden finns för övrigt i hela den gamla och nya världens norra delar och brukar delas upp i tre olika underarter, enligt följande:
”Anas platyrhynchos platyrhynchos” som är nominatformen vilken merparten av världens gräsänder tillhör, så även de vid åbron.
”Anas platyrhunchos conboschas” som häckar på Grönland.
Anas plathyrhynchos diazi” som häckar mellan de absoluta sydligaste delarna av Nordamerika, såsom Arizona, New Mexico och Texas till Puebla i centrala Mexiko.
Vissa taxonomer delar också in gräsanden i en fjärde underart;
”Anas platyrhynchos maculosa” som häckar längs med gulfkusten i södra USA, från Texas till södra Florida.

Denna stora trestammade klibbal står utmed Lagans gamla åfåra söder om Fågelforsdammen och något har fullständigt gröpt ur den grova högstubben så till den milda grad att den numera är alldeles ihålig. Anledningen till detta växer tegellagt på stammens högra sida och heter alticka, ”Inonotus radiatus”. Dessa typer av svampar orsakar brun-, vit- och/eller mjukröta vilket får veden att fullständigt falla samman.

Vill Ni läsa mer om dessa fenomen kan jag rekommendera ett arbete från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) skrivet av docent Stig L. Bardage och adressen dit finns här.

De djupa och branta sidorna som finns utmed gamla åfårans östra sida gör att biotopen håller en hög luftfuktighet samt skyddas från solen vilket i sin tur gör att området är ett eldorado för svampar, det bekräftades bland annat för ett antal år sedan då jag hittade den ovanliga trådtickan, ”Climacocystis borealis”, på en granstubbe alldeles till vänster om den fallna granen på bilden, tickan var dessutom angripen av snyltsvampen rödnopping vilket gjorde fyndet alltmer märkvärdigt, enligt Johan Nitare på Skogsvårdsstyrelsen. Den gamla åfåran borde snarast få ett biotopskydd!

I granskogsjättars dova sus
i trädens skugga med ett brus
hörs skogens väsen ila kring
vid å, vid stammar, vid allting
kring lågor, ved av ålder tyngd

På bädd av mossa rastar jag
vid vattnet likt en sarkofag
en jätte, gammal fallit ner
i veden livet åter ber
om lov att träda fram

En plats som denna vila ger
som mången trött och vilsen ser
som lis för både kropp och själ
ett sätt för oss att få må väl
och framtid orka möta

Så vaken ”opp”
båd själ och kropp
ej tid att vila
ty livets bila
driver hårt och skoningslöst

Notera de mycket tydliga och vackra alrötterna som med tiden och vattnets nötande kommer att bilda ännu vackrare alsocklar, detta är något av Nordens mangroveskogar, inte dåligt det!

Klibbalen, ”Álnus glutinósa” är en art i familjen björkväxter och är ett upp till 20 meter högt träd som har rak stam med mörk, sprucken bark, ibland växer den till och med som en låg buske. Bladen är breda, mörkgröna, glatta och i spetsen rundade eller inbuktade samt som unga klibbiga, därav namnet klibbal. Bladen faller av gröna om hösten och blommorna är enkönade med hon- och hanblommor på samma individ, blommorna sitter i hängen. De korta, rödbruna honhängena mognar till kottelika bildningar, så kallade alkottar, med hårda fjäll, vilka på senvintern släpper ut frukterna, som är nötter. Hanhängena är rödbruna och 4 till 8 centimeter långa. Blomningen sker på bar kvist tidigt om våren.

Arten, som växer i kärrmarker och på stränder, hör hemma i Europa och Asien. Den invandrade till Skandinavien för cirka 8.500 kol-14-år sedan och i Sverige är den allmän norrut till Gästrikland samt tämligen allmän längs kusten norr därom upp till Norrbotten. Klibbalskogarna kallas oftast alkärr och har en mycket rik biologisk mångfald. Träslaget kallas al och träet från rötter och stamansvällningar kallas alrot.

Alrot, som har en flammig teckning med starka kontraster, användes i Sverige som möbelfaner under 1700-talet och tidigare delen av 1800-talet. Döderhultarn, Axel Petersson, snidade sina berömda figurer i just alträ. Alveden är direkt efter avverkning ljust gulröd men färgen ändras vid luftkontakt till ljust rödbrun, ibland även mörkare nyanser, utan tydlig skillnad mellan splint- och kärnved. Alved är ett mjukt och relativt lätt träslag med måttliga fuktrörelser och är lätt att bearbeta till släta ytor. Det har god beständighet under vatten, och har därför använts till undervattenskonstruktioner, till exempel dammluckor. Däremot är rötbeständigheten i markkontakt dålig. ”Aleträ” har även varit det traditionella träslaget i träskor.

Den knäckta storgranen förlorade kampen mot stormarna Gudrun och Per som dessutom hade god hjälp av den lilla svampen nedtill på stubben. Svampen heter klibbticka och är en svår skadegörare på skogen, lite som Davids kamp mot Goliat, som även i detta fall vanns av David.

Svampangripen ved får oftast annorlunda färger, färgskiftningar och struktur vilket kan vara en hjälp vid bestämning av typ av svampangrepp. Det vanligaste är så kallad anilinved, som uppträder hos granar angripna av rotticka. Veden blir då först grå, sedan alltmer violett och så småningom brunaktig och man talar då om brunröta. Brunfärgad ved hos gran kan också orsakas av bildens klibbticka, medan många lövträds vitröta, då veden antar en mer vit ton, orsakas av bland annat den i våra trakter vanliga fnösketickan. Blånad, då veden blir mer eller mindre blå, orsakas av ett flertal svampar medan starkt ärggrön ved orsakas av svampar av släktet grönskålar och dessa har jag berättat om tidigare i min krönika ”Skjutfältet – sportlovet 2008”. Det finns även svampar som kan färga ved röd eller svart.

Det är inte svårt att se spåren av ekorren under den stora granen då marken är alldeles täckt med små grankvisttoppar som den har bitit av för att komma åt de näringsrika knopparna.

Ekorren utgör inget direkt hot mot människan och i modern tid uppfattas den som gullig och sympatisk. I äldre tid har den dock ibland betecknats som falsk eller opålitlig och vissa arkeologiska fynd är gjorda där den till och med tillskrivs magisk karaktär. Ratatosk är i nordisk mytologi namnet på en mytisk ekorre som kilar upp och ner för stammen av asken Yggdrasil med olika meddelanden.

Internationellt ges ekorrens vana att gömma undan mat en något större vikt än i svenska sammanhang, på engelska används ibland själva ordet för ekorre, squirrel, i ombildningar för att beteckna ungefär det som på svenska kallas hamstring. I gammal folktro fanns det diverse uppfattningar om ekorrar till exempel att man riskerade att få epilepsi om man åt ekorrkött och att pulvriserad ekorrhjärna var ett medel mot svindel medan ekorrtänder användes som spådomsredskap. Ordet ekorre har ett svårtytt ursprung och det är inte entydigt att namnet har samband med ek, förleden kan i stället komma av ett äldre ord för ”rörlig” eller eventuellt vara ljudhärmande. Dialektala namn på ekorren är bland annat granoxe, gråskinn, kurre och furufnatt.