I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Kung Bore, en allt sällsyntare gäst i södra Sverige, en krönika om kyla och om att överleva natten. Text och foto, Dan Damberg, den 4 januari 2009.
Inlagt 7/1 2009
Kung Bore har slagit till med full kraft och nattemperaturer ner emot tjugo minusgrader gör livet svårt för naturens vilda invånare. Det är hög tid att hjälpa till med frön och annat ätbart. Bilden är tagen vid Viltvattnet alldeles sydost om Boglösasjön på norra delen av Skillingaryds skjutfält och dagstemperaturen vid tillfället var minus fem grader medan natten som var uppvisade minus fjorton grader. Kung Bore eller Kung Vinter är en sentida personifikation av vintern och nordanvinden. Det är en litterär figur som till exempel förekommer i konstsagor och har troligen inget samband med Bure i nordisk mytologi, men har förknippats med boreal för skog. Bure var ett urtidsväsen i nordisk mytologi som far till Burr och farfar till gudarna Oden, Vile och Ve kan han räknas som asarnas stamfader. Bure skapades genom att urtidskon Audhumbla slickade fram honom ur en sten. Namnet Bure betyder ”fager att skåda, stor och väldig”.
Vintern har krävt ett sångsvansoffer och räv och/eller korp har redan varit framme och tillgodogjort sig de bästa bitarna, inget får gå till spillo. Bilden är en närbild från förra bilden och är följaktligen också tagen på Viltvattnets is.
Som ett vykort, i det gulröda, vackra låga vinterljuset ter sig det gamla sädesmagasinet i Holma som en vacker målning och visst är detta historiska monument väl värt att bevara åt eftervärlden!
På min väg hemåt från Viltvattnet tar jag vägen om Fågelforsdammen och cyklar på den vackra promenad- och cykelvägen utmed Lagan och rakt öster om Movalla inser jag att skogens konung också använder denna väg. Spårstämpeln är inte stor så min gissning blir att det är en älg av årsmodell 2008. Rätta mig om jag har fel!
Innan jag fortsätter ut till Skillingaryds dämme stannar jag till en stund hemmavid och trädgårdsmarodören nummer ett, kvarterets stora och välväxta fälthare, eller om ni så vill tyskhare, har återvänt till oss. Den är svår mot mina ginst- och harrisbuskar och hur jag än gör för att skydda dem så överlistar den mig år efter år. Men jag förlåter den gärna för harar har också rätt att överleva vintern.
Mellan 50 till 80 svanar tillbringar dessa kölddagar och köldnätter vid Skillingaryds dämme och många människor tar tillfället i akt att beskåda skådespelet. Somliga har även med sig bröd och annat ätbart till fåglarna vilket tacksamt emottages.
Dämmets egen sångsvansfamilj, två adulta fåglar med sina tre juvenila fjolårsungar, på bilden syns dock bara två av ungarna men den tredje finns lite längre bort.
Här ser Ni hela sångsvansfamiljen samlad för ett gruppfotografi och som Ni ser vinkar de och hälsar så gott till Er alla.
Här ser Ni en adult knölsvan tillsammans med sju gästande sångsvanar i den första dammen. Alldeles vid utloppet fryser vattnet sällan till vilket är en välsignelse för dämmets fåglar, här finns dessutom mycket ätbart.
Här ser vi de två unga knölsvanarna som med stor säkerhet tillhör den adulta knölsvanen på förra bilden. Följaktligen saknas en vuxen fågel, kanske den som häromdagen orsakade trafikstopp på motorvägen vid Götaströms golfbana när den helt sonika ställt sig mitt i södergående körfält, skadad eller utmattad.
Några timmar efter att jag först hört nyheten om svanen på motorvägen cyklade jag en runda runt Götaström och döm om min förvåning när jag möter en gående knölsvan mitt på den lilla skogsvägen strax öster om golfklubbens flaggstänger på norr. Vi stannar båda två och betraktar varandra på mindre än tio meters avstånd, plötsligt vänder den och springer, ivrigt flaxande med vingarna bort ifrån mig. Knölsvanen verkar inte kunna lyfta utan drar sig ner emot bäckravinen där den lägger sig i vattenkanten och det är där bilden är tagen. Den verkar inte vara skadad men något är, hur som helst, inte som det ska vara. Vi kan väl hoppas att den återförenas med övriga familjen vid dämmet, om de nu hör ihop.
Inte är de riktigt lika graciösa på ”land” som i vatten, sångsvanarna vid Skillingaryds dämme.
Detta är samma sångsvan som på bilden innan men nu i sitt rätta element.
En ensam gräsandshona bland sångsvanarna vid dämmet, resten av gräsänderna, mellan 80-100 exemplar, ligger vid ”åbron”, norr om Östanå.

En ny gäst vid dämmet sedan några dagar är denna honfärgade kricka, leta en stund så hittar Ni den säkert.
En flock om nio stjärtmesar letade föda bland vinterståndarna på isen i nordöstra dammen och visade för ovanlighetens skull upp sig både nära och länge.
Även forsärlan verkar klara kölden bra och sitter sin vana trogen alldeles invid utloppsröret.
Forsärlan ilar energiskt fram och tillbaka bland kaveldun och veketåg och tycks hela tiden hitta något ätbart som den snabbt stoppar i sig.
Plötsligt får forsärlan syn på mig och det verkar nästan som om den försöker gömma sig bakom den smala kaveldunsstjälken. En kort kurragömmalek uppstår innan den åter fortsätter sitt födosök ety den har inte råd att vila för ”midvinternattens köld är hård” och meteorologerna har hotat med ner emot tjugo grader minus och för att då överleva natten måste den lilla forsärlekroppen vara fullastad med föda för annars räcker inte den inre värmen till morgonen och risken att frysa ihjäl under natten är då mycket stor. Jag håller mina tummar för att det går bra för dig, Forsärla!