Dovt kuttrande, nästan jämrande sitter den på antennfästet i Västra lägret på Skillingaryds skjutfält och jag måste bara få berätta för Er dess både älskade och hatade historia.
Tamduvan, på latin ”Colúmba lívia”, domest. (domest. för domesticerad det vill säga förtamad), har ett läte som stavas ”drruo-u” och som upprepas några gånger i rad ofta svagt ökande i styrka. Dessa fåglar är en form av klippduva, ”Colúmba lívia”, och numera nästan enbart använda för så kallad kappflygning. Tanken att brevduvorna kunde användas för kappflygningar blev i början av 1800-talet inledningen till ett mer målinriktat avelsarbete, främst i Belgien, där den första kappflygningen ägde rum år 1806. Redan år 1810 arrangerades en tävling på sträckan Paris till Liège, som för den tidens brevduvesport var en mycket lång distans.

Klippduvans utveckling till tamduva går mer än 5.000 år tillbaka i tiden, då olika duvraser började hållas för sina speciella egenskaper till exempel färg och teckning eller förmåga att på begränsade avstånd återvända till duvslaget. Duvan orienterar sig huvudsakligen med hjälp av jordens magnetfält men på kortare avstånd från duvslaget kan den använda luktsinnet. En erfaren duva orienterar sig också efter landmärken. I avelsarbetet eftersträvas att duvan skall vara snabb och uthållig samt ha en robust kroppsbyggnad, god orienteringsförmåga och stark vilja. Med hänsyn till olika intresseriktningar har även kort-, medel- och långdistansbrevduvor utvecklats. De belgiska uppfödarna betraktades under 1900-talet som de mest framgångsrika.

Tävlingar med brevduvor har i Sverige hållits sedan början av 1900-talet och Svenska Brevduveförbundet bildades år 1917 och är en sammanslutning av samtliga brevduveföreningar i Sverige med totalt cirka 500 medlemmar år 2005.

Tamduvor användes bland annat i Egypten som budduvor, med vilka depescher och meddelanden sändes. Tidigt kända raser av budduvor var flera tumlarraser, kråsduvor, horsemanduvor och carrier samt även några krävduveraser. Även i Grekland använde man sig tidigt av brevduvor för att förmedla skriftliga meddelanden. Det äldsta bevarade omnämnandet av duvpost härrör från Anakreon på 530-talet före Kristus och romarna Plinius och Aelianus berättar att brevduvor utnyttjats under mycket lång tid. Även i Kina fanns tidigt brevduvor och de skyddades mot rovfåglar genom att de var försedda med klockor eller bjällror.

Araberna var de första som genom medveten avel och dressyr försökte få fram effektiva brevduvor. Duvorna var snabbare än en ryttare och utsattes inte för samma risker för överfall och den enda nackdelen var att de inte kunde belastas med så mycket. I Syrien och Egypten tillverkades därför ett papper som var speciellt lätt, ett så kallat fågelpapper, och som i formatet 6×9 centimeter kunde medföras av duvan. Under 800-talet efter Kristus organiserade araberna en särskild brevduvepost där duvorna flög i stafett mellan olika brevduvestationer och vid varje station fästes brevet vid en annan duva som flög nästa sträcka.

Fossilfynd tyder på att klippduvan uppkom i södra Asien och skelettdelar som hittats i Israel bekräftar att arten funnits där i åtminstone trehundra tusen år. Uppskattningsvis finns det 17–28 miljoner individer bara i Europa och arten har tolv erkända underarter. De första tamduvorna kom till Europa under korstågstiden på 1200- och 1300-talen, men började inte användas som budduvor förrän under 1400-talet. Den första beskrivningen av hur de kunde utnyttjas skrevs på tyska redan år 1376. I flera länder var rätten att hålla duvor knuten till jordbesittning och i Frankrike, fram till revolutionen 1789, ett privilegium endast för adeln.

Napoleon hade brevduvor med sig under det egyptiska fälttåget åren 1789–1799 och även i Storbritannien började man använda dem, bland annat för meddelanden från fartyg till havs. Under det fransk-tyska kriget eller det fransk-preussiska kriget som det också kallades belägrades Paris åren 1870–1871 och då spelade brevduvor en stor roll för förmedling av nyheter och militära rapporter, vilket ökade intresset för duvor.

I många länder fick de alltså militär användning och under första världskriget förekom stora mängder brevduvor i bland annat den tyska armén. De krigförande staterna utnyttjade under andra världskriget brevduvor i stor skala och cirka 17.000 duvor, uppfödda i Storbritannien, släpptes ned i fallskärm till motståndsrörelserna i det ockuperade Europa. Endast cirka 2.000 av dessa duvor återvände dock med meddelanden. Till oss i Sverige kom de första brevduvorna i mitten av 1800-talet och år 1886 anlades ett militärt duvslag i Karlsborg och fram till 1949 ingick brevduvor i signaltruppernas utrustning. Under beredskapsåren 1939–1945 fanns brevduvor alltid med i fält.

Duvor, ”Colúmbidae”, är den enda nu levande familjen i ordningen duvfåglar med bortåt 300 olika arter, framför allt i tropikerna men också med flera arter i tempererade områden. Duvor är medelstora, kraftiga fåglar med spetsiga vingar och ofta med en ganska lång stjärt. De är 14–80 centimeter långa med litet huvud och relativt smal och kort näbb (den flygoförmögna och numera sedan år 1680 utdöda dronten var dock upp till en meter lång).

Bröstmuskulaturen hos duvor är kraftig och utgör en betydligt större del av kroppsvikten, cirka 38 %, än hos de flesta andra flygande fåglar där denna i genomsnitt bara utgör 17 % av kroppsvikten. När de flyger upp hörs ofta ett smattrande ljud genom att vingarna slås ihop och detta kan möjligen tolkas som en varningssignal till andra duvor.

Många arter söker huvudsakligen sin föda, som mest utgörs av frön och frukter, på marken. När duvor dricker doppar de ned näbben och suger upp vattnet, de behöver inte lyfta på huvudet för att svälja vattnet i klunkar som andra fåglar gör.

Fågelordningen duvfåglar med en enda nu levande familj, duvor, förekommer över hela världen utom i arktiska områden. Till ordningen räknas också två utdöda familjer, dronter och solitärer, som levde på ögruppen Maskarenerna, sydöst om Madagaskar, i Indiska oceanen, dessa saknade flygförmåga och var fullständigt orädda för bland annat människor. De flesta duvfåglar är annars starka flygare med löst sittande fjäderdräkt och som redan nämnts, litet huvud och liten näbb.

De matar sina ungar med en speciell så kallad duvmjölk som produceras i krävan. Duvmjölk eller krävmjölk är en speciell näringsrik vätska som produceras i krävan hos både han- och honduvor medan de föder upp ungarna. Den har fått sitt namn av att den är vit som däggdjursmjölk och den har också en kemisk sammansättning som påminner mycket om däggdjurens mjölk. Duvmjölk består av cirka 58 % protein, 35 % fett och 7 % mineral räknat på torrvikten och anmärkningsvärt är att den inte innehåller några kolhydrater.

Produktionen av duvmjölk sätts i gång genom en ökande koncentration av hormonet prolaktin, samma hormon som stimulerar mjölkproduktion hos däggdjur. Vävnaden i krävan förtjockas då och kan mer än tredubblas, på vissa ställen framträder samtidigt rödaktiga veck och från dessa avges celler som innehåller mjölk. Dessa celler utgör duvmjölken och stöts sedan upp till ungarna. Under de allra första dagarna är duvmjölk den enda föda som ungarna får men redan efter några dagar blandas den upp med fast föda. Medan de flesta andra fåglar matar sina ungar med insekter och annan proteinrik föda får duvungarna sitt protein bara från duvmjölken, en liknande typ av mjölk förekommer även hos flamingoer i släktet Phoenicopterus.

Trolleri med duvor, så kallad, duvmagi har förekommit sedan 1700-talet, men det första egentliga duvnumret utvecklades och presenterades år 1909 av amerikanen Karl Germain, 1878–1959. Under 1950-talet skapade amerikanen Channing Pollock en ny trend inom duvmagin då han till synes ur tomma intet trollade fram duvor.

Duvan betraktas som en symbol för fred, ofta försedd med ett olivlöv i näbben. Symbolen är modern men anspelar på den episod i Gamla Testamentet, 1 Mosebok, kapitel 8, verserna 8–12, då Noa släpper ut en duva ur Arken för att få veta om syndaflodens vatten torkat bort. Andra gången återvänder duvan med ett olivlöv, tecknet på att den gamla onda världen har förgått och en ny värld kommit i dess ställe.

Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit
undan från marken.

Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan återvände till
honom i arken, eftersom det stod vatten över hela jorden. Då
sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.

Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken
ännu en gång.

Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt
blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade
sjunkit undan från jorden.

Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan igen, och
nu kom den inte mer tillbaka till honom.