www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för naturI naturen med Dan Damberg www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur
Julens och vinterns fåglar – del 1 |
| Inlagt torsdag 24 december 2009 |
 |
Julens fågel nummer ett får väl betraktas vara domherren, ”Pyrrhula pyrrhula”, vilket betyder eldröd. Personligen tänker jag alltid på Jenny Nyströms vackra julteckningar och julbonader när jag ser en domherre. Jenny Nyström, gift Stoopendaal, var född i Kalmar den 13 juni 1854 och dog den 17 januari 1946. Hon var en konstnär och illustratör med en förkärlek för tomtar. Hon är känd för att ha gett jultomten ett ansikte i Sverige. I slutet av hennes utbildning på konstakademien delade hon förstaplats med Richard Hall i akademiens tävling och kunde därför söka stipendium för vidareutbildning. Hon var den första kvinna som vann tävlingen på konstakademien i Sverige. Jenny Nyström ligger begravd på Stavnäs kyrkogård i Värmland. På Kalmar läns museum finns en hel avdelning med tomtar och teckningar i Jenny Nyströms anda och hennes bilder reproduceras fortfarande i stor mängd, framför allt på julkort. Om Ni vill se ett antal av Jenny Nyströms fantastiska bilder, gå in på; http://www.samlaren.org/jennynystrom/ |
 |
| Domherren är 16–17centimeter lång och är en stor och kraftigt fink med kort grov näbb, svart hätta som når ned till strupen, svarta vingar med breda vita vingband samt har vit övergump. Den lever i barr- och blandskog i hela landet, ibland även i lummigare parker och trädgårdar. |
 |
| Domherren har för vana att uppsöka fågelbord vintertid, vilket gjort att den är en av de mest kända fågelarterna i Sverige. Hanen kan bli mycket upprörd om man härmar hans flöjtande vissling vid reviret. Han spänner då ut det röda bröstet, svänger huvudet med den svarta kalotten fram och tillbaka och kan också från sin utsiktsplats gång på gång flyga över den härmande för en mer noggrann inspektion. |
 |
| Vanligtvis är domherren en stannfågel, men en del flyttar i oktober till Danmark och Mellaneuropa och återkommer i mars. Vissa år flyttar ett stort antal ut ur landet; år 1961 noterades vid Falsterbo fågelstation en verklig ”massflytt”, då hela 10.000 domherrar under en dag begav sig över mot Danmark. På bilden ser vi en hona av domherre, med andra ord en ”domdam”. |
 |
| I Sverige uppskattas domherrens bestånd till 250.000–500.000 par. Under våren kan fågeln lokalt ställa till med en del skada i fruktträdgårdar, då de knipsar av knoppar och årsskott av framför allt päron- och plommonträd. |
 |
| Namnet domherre är troligen ett låneord från tyskans ”doemher” och syftar då på dess domarhögtidliga sätt. Enligt en gammal legend har domherren fått sin röda färg då han på Golgata försökte dra taggarna ur Kristi törnekrona. Blodet färgade då hans bröst och han har sedan dess fått behålla den blodröda färgen. Enligt småländsk folktro är det ett säkert tecken på snö inom tre dagar, när domherren på senhösten kommer till bebyggelse och äter av trädens knoppar. |
 |
| Förr hölls ofta domherren som burfågel på grund av sin goda förmåga att härma melodier. Detta var särskilt utbrett i Tyskland. Under 1700-talet skapades till och med specifika ”sångböcker” för domherrar som lärdes upp med flöjt eller visslingar. |
 |
| Varifrån namnet domherre härstammar är osäkert. Vissa hävdar att det kommer från att den röda färgen liknar färgen på de katolska domherrarnas, kanikerna, röda dräkt medan andra, som sagt, hävdar att det troligen är ett lånord från tyskans ”doemher”. Domherren beskrev taxonomiskt första gången år 1758 av vår egen Carl von Linné och den delas upp i ett tiotal olika underarter. Populationen på Azorerna behandlas dock av vissa auktoriteter som en egen art, Azorisk domherre, ”Pyrrhula murina”, medan andra bara behandlar den som en underart till domherren, ”Pyrrhula pyrhula”, då med det latinska namnet ”Pyrrhula pyrrhula murina”. |
 |
Det är väl så här man oftast ser sidensvansen, i ett träd högt upp i kronan samtidigt som man hör det karaktäristiskt ringande lätet. |
 |
| Sidensvans, ”Bombycilla garrulus”, vilket betyder, ”silkesfärgad som sladdrar” är en 18 centimeter stor fågel som ibland via siluetten är till förväxling lik staren. Den är dock lätt att känna igen på närmare håll med sin typiska tofs på huvudet och med sin brungråa dräkt. Sidensvansen har en vackert gul och röd teckning på vingarna samt gult på stjärtspetsen. På avstånd kan, som sagt, en flock flygande sidensvansar påminna mycket om flygande starar, men ofta ser man bara sidensvansarna på vintern när alla starar bör ha flyttat söderut, så inte fallet i år dock då starar observerats i dagarna i såväl Värnamo som vid Draven utanför Bredaryd. Dessutom kan man naturligtvis ganska lätt skilja sidensvansen från staren på lätet. |
 |
| Sidensvansen är en typisk norrländsk fågel som helst häckar i norra Norrlands skogsland. Under häckningstiden lever den till stor del av insekter, framför allt myggor och bäcksländor men under resten av året är den en utpräglad bär och fruktätare, speciellt då koncentrerad på rönnbär. |
 |
| Sidensvansens läte är ett typiskt dallrande metalliskt ringande ”sirrrr”. Ofta hör man detta läte från stora flockar, varvid ljudstyrkan varierar. Boet som består i huvudsak av lavar och mossa, placeras två till fyra meter upp i en gran eller tall och invändigt fodras boet med hår, dun och fjädrar. |
 |
| Namnet sidensvans nämns redan år 1577 men är säkert betydligt äldre än så och ”siden” syftar på artens mjuka fjäderdräkt. Namnelementet ”svans” är mer dunkelt, visserligen är artens stjärt iögonfallande med sin svarta och gula färg, men särskilt sidenlik är den inte. Möjligen kan namnet syfta på artens karaktäristiska hjässtofs som onekligen är sidenmjuk och som i någon mån påminner om en däggdjurssvans. Arten har även kallats det något märkliga namnet snötupp. |
 |
Denna vackert silverbrungråa fågel ser vi i södra och mellersta Sverige bara under hösten och vintern. Den kommer då ofta i stora flockar och plundrar rönnar och oxlar, och man anser att han förebådar kyla. Sidensvansen är sannerligen en märklig fågel och för hundra år sedan fanns det inget bevis för att han häckade i Norden och man funderade mycket över varifrån han härstammade. I Österrike trodde man att han kom från Böhmen, i Böhmen trodde man att han kom från Sachsen och i Sachsen pekade man ut Danmark. I början på 1800-talet satte en ung finländare igång med stora efterforskningar i nordligaste Lappland. Hela den fågelintresserade världen höll andan av spänning, men resultatet blev lika med noll. Först den 11 juni 1856 hittades ett sidensvans bo av en forskare i Lappland. Senare hittades flera bon i Lappland, mycket beroende på att det betalades upp till 700 kronor för en enda kull. Boet som byggs av honan, ligger på några meters höjd, oftast i en liten gran eller enbuske och består av kvistar och rottrådar. |
 |
| I gamla skrifter kallas sidensvansen för en ”omättlig” fågel och Brehm säger att ”han är en lat och trög sälle som åstadkommer något stort endast i ätandets konst”. Han äter dagligen lika mycket som han själv väger. Många gånger kan detta bli sidensvansens stora olycka då en del av rönnbären den äter, med tiden blivit jästa. Detta resulterar i onyktra fåglar som på vingliga vingar lätt förolyckas eller faller offer för hökar eller katter. Ibland kan man hitta hundratals fåglar med brutna nackar nedanför byggnader med stora reflekterande glasrutor som de flugit in i. |
 |
| Sidensvansen är en utpräglad invasionsfågel och ungefär vart tionde år kan flockar på tusentals fåglar dra ner över landet. Förr trodde man då att dessa vintrar skulle bli speciellt stränga. Dessa invasionsflockar kommer i huvudsak från norra Ryssland. Eftersom sidensvansen är en mycket tillbakadragen fågel och svår att inventera så blir antalet häckningar i Sverige svårbedömt. Särskilt som antalet häckande par varierar kraftigt år från år. Medan det vissa år kanske bara häckar 1.000 par så kan det andra år kanske bli upp till 50.000 par som häckar. Under september till oktober börjar flyttningen söderut och är tillgången på bär dåligt i södra Sverige kan den fortsätta ända ner till de södra delarna av Europa. Sidensvansen återkommer sedan till sina häckningsplatser tidigt, ofta innan snön och isen smält bort. |
 |
Låt mig såhär på årets största högtid, julen, få ge Er några fakta om dessa härliga dagar. Att högtidlighålla födelsedagar har inom kyrkan uppfattats som en hednisk och gudlös sedvänja, beskriven i Bibelns berättelser bland annat om Farao och Herodes och först vid 300-talets mitt började man i det kristna Rom att fira Jesu födelse. Tidpunkten för Jesu födelse anges dock inte i evangelierna men sannolikt inrättades denna högtid som en motvikt till firandet just den 25 december av solguden som romersk riksgudomlighet, ”dies natalis solis invicti”, på svenska ”den oövervinneliga solens födelsedag”, som för övrigt var en skapelse av soldatkejsaren Aurelianus, år 272 efter Kristus. Möjligen har också kalendariska spekulationer medverkat. Sol- och ljussymboliken kring Jesus Kristus har naturligtvis också underlättat den kristna omtolkningen. Norröver åtföljdes julen även av utomkristna folkliga bruk från romerska saturnalier, dyrkan av guden Saturnus, samt nyårsfester. Anknytningen till förkristen nordisk religion är svårare att göra då källorna är tysta eller flertydiga. Ordet ”jól” dyker upp första gången cirka år 900 efter Kristus i ett hyllningskväde till Harald Hårfager i formen att ”dricka jul”. Men tidpunkt och innehåll är ovissa, sannolikt handlade det snarare om en fruktbarhetsfest, ett alvablot, offer till ljus- och svartalver, på senhösten till ”god årsväxt och fred”, än om ett midvinterblot som i Snorre Sturlassons kungasagor. Till julfirandet hör, förutom juldagens huvudgudstjänst, julbön på julaftons eftermiddag, midnattsmässa på julnatten och julotta på juldagens morgon. Medan julottan tidigare hade en dominerande ställning har julbönen och på senare tid även midnattsmässan alltmer tagit över som folklig julgudstjänst. Särskilt inom katolska kyrkan har midnattsmässan en stark ställning, medan julottan där är sällsynt. Julgudstjänsterna har sina rötter i kyrkans historia och utöver juldagens huvudgudstjänst tillkom i Rom under 400- och 500-talen en mässa, först firad på efternatten mot juldagen, senare vid midnatt, och en mässa firad i gryningen, båda dessa mässor spreds under tidig medeltid. Julottan härrör från julnattens matutin, som står för tidig morgongudstjänst och den omformades relativt snart efter reformationen till en gudstjänst huvudsakligen bestående av predikan och psalmsång. Särskilt i germanska länder och i USA har julfirandet gett upphov till en mycket rikhaltig kyrkomusik. Annandag jul är ägnad Stefanos, den första martyren, och han firades den 26 december redan innan julen infördes. Som julens förelöpare var adventstiden föga uppmärksammad i folkseden, där i stället särskilt Anna-, Lucia- och Tomasdagarna, den 9, 13 respektive 21 december, spelade en roll som tidpunkter för olika stadier i julförberedelserna såsom lutfiskens blötläggning, julgrisslakten och julmarknader etcetera. Medeltidens spår i våra jultraditioner är kanske mest märkbara i julmaten, där bruket att äta fisk på julaftonen liksom namnet ”dopparedagen” kan härledas ur den romersk-katolska tidens julfasta, som möjligen även bidragit till Luciafirandets uppkomst. I vad mån julbocksupptåg, Staffansritt och stjärngossar har medeltida anor är en öppen fråga men det är ingalunda orimligt. Julen har av hävd räknats som årets största folkliga högtid i Norden. En teori om varför de nordiska folken utsträckt sitt julfirande ända till 13 januari, tjugondag Knut, är att kyrkan därmed ville låta den kristna helgen sträcka sig över tidpunkten för det hedniska midvinterblotet. Medan det egentliga äldre julfirandet i till exempel anglosaxiska länder är knutet till juldagen, utgör i Skandinavien julaftonen sedan gammalt den viktigaste festdagen. Enligt den kyrkliga kalendern och dygnsräkningen börjar ju helgerna klockan 18.00 på eftermiddagen dagen innan. Närheten till årsskiftet gjorde tidpunkten lämpad för tagandet av tydor, spå framtiden, om det kommande året, genom till exempel årsgång och iakttagelser av jultolften, så långt fram som på 1500-talet räknades nämligen juldagen som nyårsdag. Årsgång är en folklig spådomsmetod som innebar att den som var nyfiken på nästa års händelser på jul- eller nyårsafton skulle fastande och tigande vandra till tre eller sju kyrkor, runt vilka han gick tre varv baklänges. På hemväg från den tredje kyrkan skulle han sedan få skåda eller höra tecken som avslöjade vad som var att vänta, särskilt stundande bröllop, dödsfall, krig och oväder. I skärgårdarna uppsökte man på motsvarande sätt, i brist på kyrkor, till exempel tre båtlägen. Seden var spridd i södra Sverige och levde kvar ända in på 1900-talet ibland annat Blekinge och hos oss i Småland. Jultolften är de tolv dagarna från och med juldagen till och med trettondedagsafton. Genom att iaktta vädret under dessa dagar menade man sig förr kunna utläsa motsvarande månaders väder under det följande året. Julfirandet förbereddes i bondehemmen med städning och julbad. I södra Sverige pryddes hemmets väggar med vävnader och målade bonader med bibliska motiv. Julhalm ströddes ut, julkronor hängdes upp, tranlampor och torrvedsstickor ersattes av vaxljus. I Sydsverige hade man särskilda julljusstakar med äpplen uppträdda på pinnar, så kallade julträd. Till de mest framträdande inslagen i julfirandet hörde julmaten. Även sedan tjänstefolket till vardags börjat inta sina måltider för sig självt åt man julaftonsmålet tillsammans med husbondfolket, och länge fick var och en i familjen liksom bland tjänarna sin ”julhög” med bröd, korv med mera, att disponera efter eget gottfinnande. Måltiderna utgjorde stommen i den fasta ritual efter vilket hemmens julfirande försiggick, och överflödet i mat och dryck var påtagligt. De besuttna delade med sig därav både till kyrkans tjänare och till somliga av socknens funktionärer, såsom knektarna, och det var en regel att inte låta någon, till exempel en tiggare, gå ofägnad ur huset under julen. Åt traktens ungdomar delade man ut mat och dryck i samband med de insamlingar till julfester som var syftet med till exempel julbocksupptågen, och skolstädernas elever vandrade omkring på landsbygden som stjärngossar för att samla till sitt uppehälle under den stundande terminen. Sådana besök var uppskattade inslag i helgfirandet när väl den allvarliga juldagen var över. Till julens nöjen i äldre tid hörde vidare jullekar och de skämtsamma gåvor som föregick den moderna seden med julklappar. En central punkt i julfirandet blev med den nyevangeliska väckelsen vid 1800-talets mitt husandakten med läsning av julevangeliet. I städerna var julfridens högtidliga inblåsning ett speciellt inslag och julmarknaderna, föregångare till den nutida julkommersen, ett annat. Välgörenheten tog sig här även andra uttryck, från 1870-talet bland annat i form av jultomtesällskap. Nutidens julseder utgörs i stor utsträckning av lån, gjorda alltifrån 1700-talet, inte minst från Tyskland, sedermera även från de anglosaxiska länderna. Till lånen från tysk tradition hör bland annat julgran, Lucia, jultomten och julkrubbor och från den anglosaxiska traditionen misteln och vissa julrätter såsom kalkon. Med först radion, sedermera televisionen, har vi fått nya, starkt styrande faktorer i det familjära julfirandet. Medan julförberedelserna och julhandeln tidigare var förlagda till de sista veckorna före helgen börjar nu varuhusens och affärernas kommers redan i november, understödd av juldekorationer och julmusik, och samtidigt bjuder restaurangerna ut sina yppiga julbord, som kommer den hemlagade julmaten att förblekna. Med Lucia inleds julfirandet på arbetsplatser, i skolor och föreningsliv och julens starka centrering kring den egna familjen och släkten har samtidigt förvandlat den till en påfrestande högtid för alla ensamma. Mot slutet av 1960-talet började därför kyrkliga och ideella organisationer att anordna ”alternativt julfirande”. Även om det nutida julfirandet kan framstå som mycket materialistiskt finns där andra sidor som inte får förbises. Julen innebär bland annat en ”uppdatering” av släkt- och vänskapsband genom julkort, julpost, telefonkontakter och bjudningar. |
 |
Låt mig så få avsluta med Viktor Rydbergs kända dikt från år 1881, ”Tomten”, och samtidigt be att få önska Er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! Midvinternattens köld är hård, Står där så grå vid ladugårdsdörr, |
 |
För sin hand genom skägg och hår, Går till visthus och redskapshus, |
 |
Går till stängslet för lamm och får, |
 |
Tomten smyger sig sist att se |
 |
Så har han sett dem, far och son, |
 |
Tomten vandrar till ladans loft |
 |
Då har hon alltid att kvittra om |
 |
Tyst är skogen och nejden all, |
 |
Midvinternattens köld är hård, |