Kungen av träd, kommer sist och går först. Lite vitsigt om asken som låter sina löv komma sent på våren samtidigt som de är mycket frostkänsliga och svartnar vid minsta lilla minusgrad medan de å andra sidan faller av tidigt på hösten. Enligt Anders Rapp kallas knopparna för ”Svarte Aske” och visst stämmer detta för världsträdet Yggdrasil.

Ask, ”Fraxinus excelsior”, är ett högväxt träd med stora sammansatta blad och stammen är slät och grågrön, men blir med tiden uppsprucken och grå. Grenspetsarna är grova och båglikt uppböjda vilket gör den lätt att känna igen även under vintern. De matt svartbruna vinterknopparna är ovala till kupolformade med en spetsknopp som oftast större än de motsatta sidoknopparna precis som bilden visar. Den lövas sist av alla våra träd, ofta så sent som i början av juni, och avlövas först av alla, ibland redan i september. Bladen är motsatta, upp till 25 centimeter långa med fyra till sju bladpar och ett uddblad.

Asken är vindpollinerad och blommar före lövsprickningen, men först när trädet blivit omkring 30 år gammalt. Blommorna sitter i mångblommiga knippen och de saknar vanligen kronblad och foderblad. Frukterna är vingade nötter, de är tre till fyra centimeter långa, utdraget elliptiska och sitter ofta kvar under vintern. Ask kan inte förväxlas med andra arter och bara ett fåtal andra träd eller större buskar har parbladiga blad, som rönn, svart fläder och röd druvfläder, men dessa har vitaktiga blommor och köttiga, bärlika frukter.

Den äldsta kända asken lär vara ett träd vid Rinkabäcks gård, Västergötland, som skall ha funnits där sedan 1300-talet och en av de största askarna fanns i Ekhammar, Västergötland och var 30 meter hög med en stamomkrets på 6,35 meter. Asken är ganska vanlig upp till Gästrikland, längre norrut är den mer sällsynt, den odlas ofta och förvildas lätt. Den första fynduppgiften är från medeltiden.

Asken värderades förr högt, virket är hårt och segt och användes till redskap och verktyg. Barken, ”Cortex Fraxini”, användes mot bland annat frossa och mask. Asken gav också kreatursfoder och i äldre tider hamlades, beskars, ofta askarna hårt för att få dem att skjuta rikligt med skott som användes som djurfoder. Ask odlas ibland som parkträd och flera olika namnsorter förekommer, till exempel hängask som har vackert hängande grenar.

Asken är det träd som förknippas med ”Yggdrasil, världsträdet”, då det i Eddan benämns ”askr”. Yggdrasil uppges dock vara evigt grön och flera författare påpekar att ”askr” också kan tolkas som arten idegran. Artnamnet ”excelsior” betyder högre och kommer av latinets ”celsus” för upprätt, reslig. Det svenska namnet ask, asker eller esk är känt sedan medeltiden, det ingår också ofta i ortsnamn, som Eskhult, Askaby och Askanäs.

”Ask blommar innan den får löf, hwilka åter ej utspricka, förän Wårfrostnätterna äro förbi: blekna och affalla äfwen wid första kalla Höstnätter; derföre tilsäger trädet Trädgårdsmästarne, at wid dess löfsprickning om wåren utflytta med ömtålige och orangerie-wäxter, och wid dess löfs bleknande och fall mot hösten, inflytta dem i winterhusen. Wid Asklöfwens utslående, blomma frukträden, Råg-axen utspricka, Wårblomstren pråla och sjelfwa wåren är då i sin lekande fägring.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

När askens knoppar heter ”svarte aske” så heter rönnens knoppar ”hårige rönn” och detta stämmer också mycket väl. ”Håret” skyddar knoppen väl från vinterns snö och kyla.

Rönn, ”Sorbus aucuparia”, är oftast ett ganska litet träd, den har parbladiga blad med uddblad liksom asken, men blommar med vita blommor och får röda frukter på hösten. Barken är slät och grå medan vinterknopparna, som bilden visar, är håriga, spetsiga och lite sneda. Bladen är parbladiga, har vanligen sex till åtta bladpar och ett uddblad. Småbladen är mörkgröna och vasst sågtandade, höstfärgen är ofta intensivt röd.

Rönnen blommar i maj och juni och blommorna sitter i klasar och har en tung kvalmig doft. Frukterna, rönnbären, är inte bär utan små röda äppelfrukter, dessa mognar under hösten och hänger ofta kvar till långt in på vintern. Rönn delas ibland i två underarter, vanlig rönn och nordrönn, den sistnämnda skiljs genom kal blomställning och avlånga frukter.

Rönn kan förväxlas med tre andra arter ur släktet ”Sorbus”, nämligen finnoxel, avarönn och fagerrönn, dessa har också parbladiga blad, men har ett uddblad som är tydligt större än de andra småbladen. Hos vår vanliga rönn är alla småbladen lika stora.

En rönn blir oftast inte ens 100 år gammal och, enligt Nyman år 1868, växer rönnen ”temligen fort till 20:de året, men stadnar sedan merendels i växten, torkar i toppen och blir sällan mer än 50 eller 60 år”.
Rönnen är vanlig i hela landet och växer på nästan alla typer av marker medan underarten nordrönn främst förekommer i fjälltrakterna. Den första fynduppgiften är redan från medeltiden.
Rönn odlas ofta i parker och trädgårdar och flera olika namnsorter förekommer, till exempel sötrönn och pelarrönn.
Det svenska namnet rönn är känt sedan medeltiden och ordet kan sammanhänga med röd, bli röd, rodna eller, som det också heter, rönna, och syfta på bären eller höstfärgen.

”Bären ätas 10 eller flera 1 eller 2 gånger om dagen i Stenplåga och urinsweda med lindring: br. i donor til kramsfågel-fångst: mogne wäl gäste gifwa wid bränning mycket bränwin: men frostbitne ännu mera. Af bärsaften tilredes både Cider och skön ättika: kan ock nyttjas til Pounsch, Cremer, m. m. Löfwen lagde bland säd i lador, säges fördrifwa Insekter. Trädarten har fast wirke til wagnmakare och annan slögd. Blommar wid rätta sommarens början och frugtträdens utblomstring.”

Ur ”Anwisning til Wäxtrikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år 1792.

Det finns naturligtvis en ickeromantisk förklaring till de estetiskt tilltalande och konstnärligt vackra höstfärgerna som inspirerar och har inspirerat människor i ”eviga tider” till diktning och annat konstnärligt skapande samt till sköna upplevelser i naturen.

Bladfärgämnen är ämnen som ger färg åt växtens blad. Dessa färgämnen förekommer dels i kloroplaster eller andra plastider, dels lösta i vakuolernas cellsaft. I kloroplasterna förekommer normalt klorofyll a, ger blågröna färger, och klorofyll b, ger gulgröna färger, samt karotenoider, ger gulröda färger. Kloroplasternas färgämnen är i det levande bladet bundna till membranproteiner, av vilka en del med speciella metoder kan bringas i vattenlösning. Skilda från proteinerna är de olösliga i vatten men lösliga i många organiska lösningsmedel, till exempel aceton. Deras biologiska funktion är i regel direkt eller indirekt förknippad med fotosyntesprocessen.

Fotosyntes kallas den process där växter, alger och fototrofa bakterier omvandlar ljus till kemiskt bunden energi. Fototrofa organismer utnyttjar solljus, ljus för att omvandla icke-organiska substanser till näring (socker och stärkelse) vilket är fotosyntes och ”nyckeln” heter bland annat klorofyll. Energirika kolhydrater, till exempel glukos (C6H12O6), bildas med kol (C) och syre (O) från koldioxid (CO2) samt väte (H) från vatten (H2O). Som restprodukt bildas syrgas (O2) och nästan allt syre i jordatmosfären har bildats genom just fotosyntesen.

Ljusenergin som fångas av klorofyllet används vid bildandet av ATP, adenosintrifosfat, som sedan är energikällan vid kolhydratsyntesen. Syrgasen och de organiska föreningarna som bildas vid fotosyntesprocessen är nödvändiga för livet på jorden. Genom att koldioxid avlägsnas ur atmosfären via fotosyntesen minskas växthuseffekten, och jordens temperatur blir mycket lägre än vad den annars skulle ha varit. Ur den bildade syrgasen (O2) uppstår även ozon (O3) i de övre luftlagren, stratosfären, vilket skyddar jorden från solens skadliga ultravioletta strålning.

ATP, adenosintrifosfat, är en kemisk förening som lagrar energi i levande celler. Föreningen bildas vid fotosyntesen hos växterna och vid ämnesomsättningen hos djur. ATP kan omvandlas till ADP, adenosindifosfat, varvid energi frigörs. Den frigjorda energin kan användas vid till exempel muskelsammandragningar och transport av olika kemiska ämnen. Omvandling av ATP till ADP och tillbaka igen sker hela tiden i levande organismer och på ett dygn omsätter en människa en mängd ungefär lika stor som den egna kroppsvikten.

Endast i en del blad förekommer färgämnen i cellsaften, och i de flesta fall hör de till ämnesgruppen flavonoider. De mest kända av dessa är röda eller blå antocyaniner, till exempel hos blodbok samt i många av våra växters kronblad. Inom familjen mållväxter förekommer dock istället betacyaniner, som också är röda eller blå. Färgskiftningen hos många växter om hösten från gröna till gula eller röda blad beror dels på att klorofyll a och b försvinner, medan karotenoider och antocyaniner blir kvar, dels i en del fall på att ytterligare antocyanin bildas eller på att färgen hos befintligt antocyanin förstärks genom förening med nedbrytningsprodukter vid bladets åldrande.

Ämnesomsättning, metabolism, är biokemiska reaktioner i levande organismer och omfattar katabolism, det vill säga, energirika kemiska föreningar bryts ned och energin görs tillgänglig, och anabolism, det vill säga, uppbyggnad av stora och komplicerade molekyler ur enkla föreningar. Många av ämnesomsättningens reaktioner är samma hos alla organismer, och de är kopplade till kretslopp eller kedjor länkade till varandra i ett mycket komplicerat nät. Grundläggande skillnader finns mellan å ena sidan gröna växter, alger och vissa bakterier, som genom fotosyntesen kan utnyttja solljusets energi och tillverka sin egen näring, och å andra sidan djur, svampar och många bakterier vilka enbart kan utvinna energi ur organiska ämnen, främst fetter, proteiner och kolhydrater. En tredje grupp är de bakterier som utvinner energi ur olika former av oorganiska ämnen.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer,
och det som stänger.

Ur Karin Boyes diktsamling ”För trädets skull”, 1935.