I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Hornborgasjön, natur och kultur i skön förening, en natur- och kulturkrönika i 39 bilder från Västergötland, påsken 2009.
Text och foto, Dan och Daniel Damberg, Skillingaryd

Inlagt 11/4 2009
Glad Påsk till Er alla vill jag önska med en natur- och kulturkrönika från trakterna kring Hornborgasjön i Västergötland. Bilden visar några av de 10 421 tranor som var dagens officiella siffra. Jag står vid Trandansen tillsammans med familjen och hundratals andra besökare och med det fina Naturum som finns där i bakgrunden och blickar ut över fälten med Stora Bjurums kyrka i bakgrunden till höger.
Som en grå massa ter sig tranorna där de dansar och födosöker en stund innan de drar vidare ut i Sveriges långa land.

Hornborgasjön ligger alldeles till vänster utanför bilden och för ganska precis nio dagar sedan slogs tranrekordet här med drygt 18 000 tranor!
Även tranor måste dricka vatten.
De pickar ivrigt i sig den utlagda krossade säden som duger precis lika bra som potatis.
En hel del sångsvanar finns också bland tranorna och de äter också av den utlagda säden.
Ganska ofta kommer de flygande väldigt nära och det är så man får huka sig, men visst är det vackert.

Nu har vi förflyttat oss till sjöns östra sida och tillika sjöns utlopp och på promenadvallen upp emot fågeltornet och dammfästet växter tusentals tussilago.

Visst är de som små solar i gräset. Hästhov eller tussilago är en av de första vårblommorna, som kan blomma redan i februari, oftast infaller dock blomningstiden i april och maj. Den gula blomkorgen, som sitter ensam på en kort köttig och fjällig stjälk, kommer fram långt innan bladen börjat utvecklas. Blomstjälken växer till efter blomningen och är i regel ett par decimeter lång när frukterna är mogna. Hästhov kan knappast förväxlas med andra arter, utblommade stjälkar kan dock ibland misstas för maskrosor, men de senare har alltid ihålig och helt bladlös stjälk med mjölksaft.

Hästhov är vanlig i södra och mellersta Sverige men förekommer också längre norrut. Den växer ofta på fuktig, grusig eller lerig mark. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Bladen, ”Folia Tussilaginis”, såldes förr på apoteken och användes som dekokt mot hosta. Enligt Linné år 1755 användes bladen som tobak, en metod mot hosta och astma som hade omtalats redan av Plinius. Hästhovens blomknoppar anläggs redan under hösten och kan därför slå ut så fort snön smälter undan. Artnamnet ”farfara” kommer från det toskanska namnet på växten, Farfara. Namnet hästhov kan syfta på de något hästskoformade bladen, eller det kan vara en förvrängning av hosthäva, från latinets tussilago, ört som häver hosta. Namnet tussilago är egentligen det vetenskapliga namnet på släktet hästhovar, det vill säga, just ”Tussilago”.

”Vi gingo ut en dag just denna vår.
Tussilagon med sin gula uppåtvända sugarfot
och solen stodo motpols”.

Ur ”Ur minnenas tåg” av Harry Martinson.
En ensam tofsvipa står alldeles nedanför tornet och den är inte det minsta rädd.
Många etymologer menar att ordet vipa kan härledas ur ord som anspelar på vipans tofs. Den kallades helt enkelt för tofsen. Dess vetenskapliga namn ”Vanellus vanellus” kommer från det senlatinska ordet ”vannus” som var en sorts skyffel som man använde för att skilja agnar från kornen. Tofsvipan har ett flertal svenska dialektala namn. På olika håll i Sverige kallas tofsvipan ibland för ”tivitta”. I Västergötland har den kallats ”bälghandske” och på Gotland förekommer ”bläcka”, vilket kan härledas från det fornnordiska ”blakkr” med betydelsen ”svartaktig”.
Det är inte så många dagar sedan som sävsparvarna anlände till södra Sverige men nu finns de lite överallt, inte minst i vassarna runt Hornborgasjön där de låter höra sin ganska enahanda men ändå vackra sång som är ett monotont upprepat ”zripp zripp zryy”.
Sävsparven, ”Emberiza schoeniclus”, är främst en sommargäst i Sverige men kan också ses på vintern. Den anländer i mars och april och flyttar till Medelhavsländerna i oktober och november. Arten finns i hela landet, även om det är glest mellan bestånden. Orsaken är att sävsparven är knuten till specifika miljöer, främst våtmarker av olika slag, som på många platser bara förekommer som fragment i landskapet. De tätaste populationerna finns i fjällen, där de häckar i fjällbjörkskogen och i den lågalpina zonens videbälten. Lokalt finns mycket täta bestånd även vid slättsjöarna i södra och mellersta delarna av landet som till exempel här vid Hornborgasjön i Västergötland, där de kan leva så tätt intill varandra att det ibland kan upplevas som en gles kolonibildning.
Del 2
Inlagt 12/4 2009
En av Hornborgasjöns specialiteter är den vackra och ovanliga gråhakedoppingen.
Vi hittade minst tre par gråhakedoppingar, ”Podiceps grisegena”, utmed promenadvägen till och från tornet vid sjöns utlopp. I Sverige förekommer fågeln som häckfågel bland annat i Skåne och på Öland, vid Hornborgasjön i Västergötland och vid sjön Tåkern i Östergötland.
Den skandinaviska populationen flyttar i augusti till oktober mot Medelhavs- och Nordsjökusterna och återvänder till de sydliga häckningsplatserna i mars och april och når sina nordligaste häckningsplatser i maj.

Det är svårt att fotografera mot en ljus himmel men jag vill ändå visa Er denna ståtliga och ryttlande fiskgjuse, ”Pandion haliaetus”.

Efter ett ögonblick av ryttlande dyker den blixtsnabbt ner emot ett upptäckt byte i vattnet och jag följer den hela tiden med kameran.
Fiskgjusen gör ett riktigt plask i vattnet och kommer sekunden senare upp med en fisk i klorna, vad det är för art kan jag tyvärr inte se. Fiskgjusen är Södermanlands landskapsdjur samt officiell symbol för Nova Scotia i Kanada och finns avbildad på Kanadas tiodollarsedel från 1986. Det äldsta fossila fyndet man funnit av fiskgjuse är hela 15 miljoner år gammalt
Den vackra skäggdoppingen finns ännu i stora antal vid Hornborgasjön.
Skäggdoppingen, ”Podiceps cristatus”, häckar idag ganska allmänt i vassrika sjöar från norra Uppland och söderut. Den häckar också i vegetationsrika vikar längs med hela Östersjökusten, ända upp till Bottenviken, vilket är skäggdoppingens absolut nordligaste häckningsområde i hela världen.
Skäggdoppingens utbredning i Sverige har flukturerat och år 1858 skrev Sven Nilsson att den främst förekom i södra Sverige och att den förekom sällsynt i mellersta Sverige bara så långt norr ut som till Östergötland. Alfred Brehm skrev år 1926 att ”skäggdoppingens utbredning i Sverige har under de senaste femtio åren avsevärt utvidgats” och han skriver att den vid denna tid häckade så långt norr ut som i Gästrikland. Einar Lönnberg spekulerade i början av 1900-talet om att denna ökning i Sverige och i andra västeuropeiska länder berodde på att det under åren 1860 till 1880 torrlades ett stort antal sjöar i södra Sibirien och Turkestan. Idag minskar dock populationen av skäggdopping igen i Sverige.
Sothönsen, ”Fulica atra”, dominerar sjön så här års och man kan höra deras metalliska läten överallt, vissa tycker att det låter som man tappar en glödlampa mot en sten. De livnär sig av både växtdelar, vattenväxter och alger när den dyker, gräs på land, och smådjur, insekter och musslor. Den söker föda både i och under vattnet, i strandområdet och, dock mer sällan, på land.

Knölsvanen har redan lagt ägg och ligger och ruvar alldeles bredvid promenadvägen. Det ser ut som den har en stor knöl vid näbbroten vilket gör den till en trolig hanne.
Några fiskare står invid utloppet och har fått en stor sutare på kroken, den behandlades varsamt och återbördades till vattnet efter några sekunder.
Sutare, ”Tinca tinca”, är en art i familjen karpfiskar. Den äter mygglarver, musslor, snäckor och annat som finns i bottenslammet. Sutaren kan bli upp emot 70 centimeter lång och har ett tjockt lager slem på kroppen. Den är väldigt försiktig och ljusskygg och håller sig därför nära botten och är en uppskattad sportfisk för mete, speciellt bottenmete, eftersom den är svår att fånga samt att den bjuder stort motstånd. Sutaren anses av många vara en delikatess, det kommersiella värdet är dock litet. Köttet är fast och fint och har inte mycket ben. Det svenska sportfiskerekordet är på 5,460 kilo och sutaren på bilden vägde knappt tre kilo, enligt uppgift från fångstmännen.

Nu har vi åter förflyttat oss, denna gång till den publika sidan med den stora ståtliga Naturum Hornborgasjön, det vill säga sjöns östra sida vid Fågeludden.

Detta är det alldeles nybyggda fågeltornet vid Fågeludden, en påkostad och vacker ”byggnad” dock cirka tvåhundra meter längre från sjön än det gamla svajiga tornet.

Vad vore väl en vår utan videkissar och nu i april stämmer inte längre texten i Alice Tegnérs gamla visa.

Sov, du lilla videung, än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står.
Sov du lilla vide, än så är det vinter.

Solskensöga ser på dig, solskensfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig, och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön, vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig, solskensfamn dig vaggar.

Det kostar på att bygga bo, man får inte vara rädd för att blöta huvudet. Han hämtar växter och grönalger från bottnen och lägger mekaniskt bakom sig på något som förhoppningsvis med tiden kommer att bli en bobale.
Del 3
Inlagt 13/4 2009
Även skäggdoppingarna vid Naturum Hornborgasjön, har fullt upp med att bygga bo.
Ett trettiotal par med snatteränder gick att hitta vid Fågeludden, på bilden ligger hannen till vänster och honan till höger. Snatteranden, ”Anas strepera”, lever i Europa, norra Asien och Nordamerika. Den föredrar grunda sjöar med en stor yta av växter, precis som här i Hornborgasjön. Europeiska och asiatiska snatteränder övervintrar vid Medelhavet. Deras föda består av olika växtdelar och mera sällan tar de insekter, maskar, blötdjur och små fiskar.
Inne i Naturum Hornborgasjön, finns naturtrogna och intressanta montrar som bland annat berättar om Hornborgasjöns tidiga historia.
Här får vi också veta sambandet mellan sjöns fiskar, sjöns fiskare och sjöns biologiska mångfald. Allt hör ihop!

Vad vore väl Hornborgasjön och dess strandängar utan världens bästa naturvårdare nötkreaturen? Det är en upplevelse att få vandra genom mulens marker.
Några kilometer nordost om Fågeludden ligger denna lilla pärla dit vi alltid återvänder för att bland annat se på svarthakedoppingen, lyssna på det öronbedövande grodspelet, leta efter smånunneörten, svalörten, vårlöken och gullvivan eller bara sätta sig ner under en gammal ek och njuta en kopp kaffe.

Den hade kommit i år också den lilla vackra svarthakedoppingen, den är verkligen inte lätt att komma nära men med lite tålamod kan det som synes gå.
Svarthakedopping, ”Podiceps auritus”, finns i stora delar av landet från Blekinge i söder till Lappland i norr, förekomsten är dock ojämn. I Västergötland har den i första hand en östlig utbredning i ett stråk från trakten av Tranemo till Tibro med en tyngdpunkt inom triangeln Falköping, Tidaholm och Skövde. Tyngdpunkten i den svenska utbredningen utgörs dock för närvarande av östra Svealand. De häckade bland annat under 1980-talet i anslutning till Kävsjöns skrattmåskoloni men är numera bara en sällsynt gäst inom detta område. Tillgången på nyanlagda dammar liksom andra vatten utan fisk kan dock gynna arten. Svarthakedoppingen tycks dock vara extra känslig för förekomst av gädda i ett häckningsvatten.

I ekbackarna är det inte svårt att hitta den lilla vackra och tidiga smånunneörten, bara några centimeter hög. Smånunneört, ”Corydalis intermedia”, är en lågväxt, flerårig ört med solid knölformad jordstam. Stjälken har ett fjäll som sitter under marken vid stjälkens bas. Bladen är få, grågröna, och två till tre gånger flikiga med rundade flikar. Smånunneörten blommar i april och maj med rödlila blommor som sitter i ganska fåblommiga, nedböjda klasar.

Blommorna har korta skaft och sitter i vecket av äggrunda, hela stödblad. Sporren är rak eller något böjd i spetsen. Arten växer på mullrik mark, som lundar, lövskogar och trädgårdar, men kan i norra Sverige också växa i ängsbjörkskogar och varma sydvända branter. Den första fynduppgiften publicerades i Bromelius ”Chloris gothica” år 1694. Artnamnet ”intermedia” kommer av latinets ”inter” för mellan och ”medium” för mitt, namnet betyder med andra ord intermediär, mellanstående.
Det var inte lätt att hitta någon blommande gullviva men trägen vinner och här står ett litet exemplar. Om några veckor kommer dock ekbackarna runt den lilla gölen att vara alldeles gula av blommande gullvivor, det gäller att komma rätt i tiden.

Vårlök, ”Gagea lutea”, är en flerårig ört som kan bli drygt två decimeter hög. Den har bara ett ganska brett, ofta något grågrönt, lite köttigt basalblad som är platt eller något rännformigt och ihopväxt i spetsen, bladbasen är blek medan stjälkbladen oftast är två. Vårlöken blommar redan i april och maj. Blomstjälkarna är kala och blommorna sitter samlade i ett flock- eller kvastlikt knippe. Blomman har gula trubbiga kalkblad och frukten är en kapsel. Fröna har ett oljerikt bihang och sprids med myror, likt blåsippornas frön. Efter blomning och fruktsättning vissnar hela växten bort. Löken har bara en ny sidolök som sitter innanför det gråbruna lökskalet. Enligt Hoffberg, år 1792, kunde torkade och malda lökar användas till nödbröd. Artnamnet ”lutea” betyder gul.

”Wåfferdags-lök, w. i kåltäppor. a. Dess lökar kunna kokas och ätas: äfwen torkas och malas til mjöl under misswäxt, hwaraf med litet tilsats af annat mjöl, bröd bakas”.

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

Var man än vänder sig i trakterna runt Hornborgasjön, eller i hela Västergötland för den delen, träffar man på spår av gammal mänsklig historia och spår av gammal mänsklig kultur. Bara någon kilometer söder om Ekornavallen hittar man denna informationsskylt om en gånggrift. Ekornavallen är ett av Västergötlands märkligaste fornminnesområden beläget i Falköpings kommun mellan Gudhem och Varnhem, inte långt från Hornborgasjön.

På Ekornavallen finns fem stenkammargravar från bondestenåldern bestående av fyra gånggrifter och en hällkista, vidare två gravrösen från bronsåldern, samt sjutton stensättningar, en treudd, två domarringar och åtta resta stenar, alla från järnåldern. På stenkammargravarnas takblock och på de resta stenarna finns tretton skålgropsförekomster med sammanlagt närmare 300 skålgropar. I området finns även spår av fossil åkermark i form av ryggade åkrar från järnåldern. Ekornavallen har med andra ord varit i bruk som kultplats i minst 4000 år. ”Häftigt vá!”

Gånggriften är en megalitgrav som består av stenblock, vilka är lagda så att de bildar en gravkammare och en gång in till kammaren. Sedda uppifrån bildar kammaren och gången ett ”T” och gravkammaren omges ofta av en hög. Gånggrifterna byggdes för 5.000–5.500 år sedan, men fynd har visat att gravkamrarna ofta använts ända fram till stenålderns slut. I Sverige och de andra nordiska länderna började stenåldern vid den senaste istidens slut, för drygt 10.000 år sedan, och tog slut först för omkring 4.000 år sedan. Därefter har man sporadiskt gjort begravningar i högar till en del gånggrifter ända fram till järnåldern. Förenklat kan man säga att järnåldern i Europa varade från ungefär 1000-talet före Kristus till 500-talet efter Kristus.

Man har hittat både skelettdelar och andra brända och obrända rester i gravarna. De största gånggrifterna i Sverige ligger just i Falbygden, se bilden, ett område mellan Vänern och Vättern, runt Falköping. Den största, Ravare hög i Karleby i Falköpings kommun, har en 17 meter lång kammare och en 13 meter lång gång. Många gånggrifter i Falbygden har en kammare som är runt 10 meter lång. Den största gånggriften utanför Falbygden finns i Snöstorp vid Halmstad i södra Halland och den har en kammarlängd på knappt 7 meter. I Falbygden finns omkring 270 gånggrifter, vilket betyder att de utgör cirka 75 % av alla gånggrifter i Sverige. De övriga ligger i Halland, Bohuslän, Östergötland, Skåne och på Öland.