Denna lilla vackra och skira stjärnmossa i släktet ”Mnium” växte rikligt utmed den lilla bäcken i norr. Dessa mossor är ofta svåra att artbestämma och kanske är detta en källstjärnmossa, ”Mnium cinclidioides”. Stjärnmossor är en grupp mossor och de är ett släkte som hör till klassen bladmossor.

Det finns cirka 20 arter av stjärnmossor i Sverige och de växer i fuktiga skogar och på myrar. De har stora, tunna blad med tandade, ojämna kanter. Stjärnmossor växer i hela Norden, men är vanligast i de södra och mellersta delarna. De har fått namnet stjärnmossor eftersom de ser ut som stjärnor när man tittar på dem uppifrån.

Mossor är en grupp växter som tycker om fukt och mossor finns i hela världen och kan se ut på olika sätt. Oftast är mossor små, kanske några centimeter höga och i regel är de gröna, mossgröna. Mossor har inga rötter utan suger upp vatten med bladen och stammen och att mossor inte har några rötter märker man om man lyfter på lite mossan på en sten. Mossor växer på liknande sätt som lavar, men de är så olika som något levande kan vara. Mossor är växter medan lavar är svampar och alger som lever tillsammans i en symbios.

I det djupa gamla diket som idag är gräns mellan den värdefulla örtrika granskogen och det stora hygget växer rikligt med ormbunken skogsbräken, ”Dryopteris carthusiana”. Skogsbräken är en medelstor ormbunke som oftast inte blir mer än en halvmeter hög, den växer i små och fåbladiga tuvor. Bladskaftet är ungefär lika långt som bladskivan och är nedtill klätt med elliptiska ljusbruna fjäll som saknar mörkare mittparti. Den utdraget trekantiga bladskivan, som är bredast vid basen, är tre gånger parflikad med plana småflikar som har tagglikt utdragna tänder. Varken bladskivan eller bladskaftet har körtelprickar.

Skogsbräken liknar mest arterna lundbräken och nordbräken, men dessa är större och har gula körtelprickar på blad och bladskaft, samt spetsiga fjäll med mörkt mittparti på bladskaften. Hybrider mellan arterna skogsbräken och lundbräken är kända, liksom hybrider mellan skogsbräken och granbräken. Skogsbräken är vanlig i nästan hela landet utom i fjälltrakterna. Den växer i friska och fuktiga barrskogar, på stubbar, vid bäckar, i rasbranter och vid stränder. Den första fynduppgiften publicerades år 1795 och artnamnet ”carthusiana” hedrar den tyske botanisten Johan Friedrich Cartheuser som levde mellan åren 1704–1777.

Det är så spännande och vackert att vandra omkring i fina skogsmiljöer och bitvis är detta området som en mall för en typisk örtrik granskog.

Den föränderliga tofsskivlingen, ”Pholiota mutabilis”, är en god matsvamp men se upp för den snarlika gifthättingen som är mycket giftig!

Hatten på den föränderliga tofsskivlingen är välvd till utbredd, slät, ofta med svag puckel och hygrofan, det vill säga klibbig i väta. I fuktig väderlek är den brun, annars brungul, bleknande från mitten, hattkant strimmig. Skivorna är vidväxta till nedlöpande, ljusbruna till kanelbruna och foten ovanför ringen är slät, blek medan den nedanför ringen är brunfjällig och mörknande i brunt ner emot fotbasen. Ringen är först blek, senare brunfärgad av nedfallande sporer.

Svampen växer oftast i täta klungor på stubbar av lövträd, men kan ibland även påträffas på barrträdsstubbar och på stambaser av levande lövträd. Det är endast hattarna som används i matlagningen då foten lätt blir seg och träig.

På en gammal granlåga växte dessa rosa små kulor som heter vargmjölk, ”Lycógala epidéndron”. Dessa är en art i gruppen slemsvampar och de förekommer allmänt under sommaren och hösten i hela Sverige på multnande ved, stubbar och liknande substrat. Svampen bildar centimeterstora, korallröda plasmodier. Sporangierna, som bildas senare, är nästan klotrunda och mellan 0,5 till 1 centimeter i diameter och först röda, senare gråbruna, de sitter ofta i grupper och deras porpulver är grårött.

Slemsvampar eller myxomyceter i familjen ”Mycetozóa” är en grupp som har oklar systematisk placering men som numera vanligen förs till understammen amöbor. Slemsvamparna omfattar cirka 600 arter, varav cirka 175 finns i Sverige.

När det finns god tillgång till näring och vätska bildar slemsvampen en enorm amöba-liknande form som innehåller tusentals kärnor. Denna form kallas plasmodium, se ovan, och har motiverat den första delen av namnet, det vill säga dessa är verkligen slemmiga.

Tillväxten sker både genom sammanslagning av flera zygoter (de celler som uppstår vid sammansmältningen av en honlig och en hanlig könscell, det vill säga i samband med befruktningen, och som sedan utvecklas till en individ) och genom kärndelning, mitos. Ett märkligt förhållande är att kärndelningen går i takt, så att alla kärnorna delar sig samtidigt.

I plasmodiet finns inga cellväggar eller ens cellmembran mellan kärnorna, utan hela plasmodiet utgör en enda märlig ”supercell” med ett gemensamt yttre membran. De flesta plasmodierna är några centimeter stora, men de allra största kan väga 25 gram och vara utspridda på en yta av ett par kvadratmeter. Många har intensiva, väl synliga, färger, till exempel gult, vitt eller brunt.

Plasmodierna lever i förnan, i multnande organiskt material och nästan alla slemsvampar är saprofyter och lever på huvudsakligen dött organiskt material. De kan också konsumera levande bakterier och svampar. De äter genom att innesluta födan, och lösa upp den. De kan också uppta näringsämnen som är lösta i vatten.

Plasmodierna, till exempel bildens vargmjölk, rör sig, sprider sig, normalt ungefär en millimeter per timme, men hastighetsrekordet är ungefär två centimeter per minut. I ytterkanten, rörelsefronten, är den mycket tunn och på utsidan av cellmembranet finns ett slemlager. Plasmodierna är lämpliga studieobjekt för forskningen om styrda flöden i cytoplasman eftersom de är så stora måste mekanismerna för att transportera material vara kraftfulla. De karaktäriseras bland annat av ett rytmiskt pulserande genom att flödesriktningen är omväxlande mot spridningsfronten och mot de äldre delarna.

Plasmodiernas rörelser styrs av yttre faktorer. Det har också visat sig att plasmodier kan finna vägen genom labyrinter genom att först sprida ut sig på många alternativa vägar och sedan välja den bästa. Detta är ett exempel på biologisk informationsbearbetning utan användning av ett nervsystem.

De snabba förflyttningarna inträffar när plasmodiet upplever brist på näring. Då uppsöker de ofta en annan plats, för att bilda fruktkroppen. Särskilt på hösten kommer slemsvamparna fram ur gamla stubbar, multnande blad och pinnar och liknande. I denna situation kan det hända att man ser hur den till exempel korsar en väg. Många arter delar inför fruktkroppsbildandet upp sig i mindre högar och varje sådan hög bildar sedan en egen fruktkropp.

Den har ofta skaft och består av en vägg, peridium, som omsluter sporerna. Hos ett fåtal slemsvampar bildas sporerna på utsidan av fruktkroppen. Ytligt sett liknar fruktkropparna svampar, vilket har motiverat den andra delen av namnet slemsvamp.

Före sporbildningen genomgår kärnorna flera celldelningar, så att det bildas ett stort antal kärnor. Kring varje sådan kärna växer sedan fram en kraftig cellvägg. Sporen genomgår sedan en meios, så att fyra haploida kärnor bildas. Tre av dessa tillbakabildas och upplöses, så att endast en haploid kärna återstår i sporen.

De parasitiska formerna, som åstadkommer ansvällningar på till exempel kålrötter och potatisknölar, bildar inte fruktkroppar.

Sklerotiumformen är en tunn och hård skorpa, till exempel på trädstammar. Den här formen kan man se ganska väl, för att den ofta är skarpt gul eller orange till färgen. Sklerotiumformen är särskilt viktig för överlevnaden i ökenområden.

De frilevande amöbiska gameterna kan tillfälligt bilda en mikrocyst, en form som är rundare, omgiven av en ganska tunn cellvägg och mycket mindre rörlig. Mikrocysten kan överleva en tillfällig period av torka.

Slemsvamparna är inte alls nära släkt med svamparna och som jämförelse kan nämnas att djuren är närmare släkt med svamparna än slemsvamparna är, trots sitt namn.

Traditionellt har slemsvamparna dock räknats till svamparna, ”Fungi”, och studerats av botaniker. I detta sammanhang används ofta namnet myxomyceter och man använder fortfarande i hög grad mykologisk terminologi i diskussioner om slemsvamparna.

Det är också vanligt att slemsvamparna klassificeras av zoologer och då betraktas de som klassen ”Mycetozóa” i stammen ”Amoebozoa”, det vill säga stammen amöbor.

Slemsvamparna får alltså olika rang beroende på om de betraktas av botaniker eller zoologer.

Slemsvamparna finns i stort sett i hela världen. De är vanligare i tempererade områden än i tropiska men eftersom de oftast är små är de ganska okända för allmänheten. Slemsvamparna innehåller ofta stora mängder kalciumkarbonat. Ämnet används bland annat som färgämne i livsmedel, och har då E-nummer E 170.

Denna vackert färgade och raggiga svamp som växte på en björklåga heter raggskinn,”Stereum hirsutum” och orsakar kraftig vitröta på det angripna virket eller på den angripna veden. Skinnsvampar är ett samlingsnamn på talrika arter huvudsakligen vednedbrytande basidiesvampar. Deras fruktkroppar är florstunna till skinnlika, med ett slätt till ojämnt hymenium. De växer mer eller mindre tryckta till underlaget på grenar, stammar och stubbar, ibland som skadegörare på virke.

Flera sällsynta arter är typiska för gammal skog och hotade i dagens skogsbruk. Nordens skinnsvampsflora är mycket väl undersökt och exempel på släkten är knotterskinn, ”Hyphodóntia”, tätskinn, ”Penióphora” och bildens raggskinn, ”Stéreum”.

Bilden visar två små narrkantareller eller falska kantareller som de också kallas. En förväxling med den ätliga gula kantarellen borde egentligen vara omöjligt då denne har åsar och ej skivor på undersidan medan narrkantarellen har skivor och ej åsar på undersidan. Glöm nu inte det!

Narrkantarellen är också ofta mer tunnköttig och starkare orange i färgen än kantarellen. Sällsynt kan dock narrkantarellen vara ganska kraftig, och snarlik kantarell även i färgen. Hattöversidan är dock alltid filtartad som ung hos narrkantarellen, medan hattöversidan hos kantarell är mer slät och glatt.

Narrkantarellen är inte giftig men kan ibland, enligt vissa svampböcker, orsaka ångestsymtom, så låt den vara!

Svampar, egentliga svampar, i riket ”Fungi”, är organismer med totalt cirka 100.000 beskrivna arter, varav cirka 12.500 arter i Sverige. Egentliga svampar består av enkla, grenade eller sammanvuxna celltrådar, så kallade hyfer och tillsammans bildar hyferna ett mycel, som kan baka ihop sig till fruktkroppar. Cirka 4.800 svenska arter, samtliga sporsäcksvampar eller basidiesvampar, har fruktkroppar som är större än 1 millimeter och kallas därför för storsvampar. Fruktkroppen är det som i dagligt tal kallas svamp men fruktkroppen utgör vanligtvis bara en till två procent av svampindividens totala vikt.

Svampar bryter ned organiska ämnen med hjälp av enzymer som utsöndras från hyferna, och absorberar sedan näringen i löst form. Många svampar lever på dött organiskt material och fungerar som viktiga nedbrytare i naturen. En stor grupp utgör, i symbios med grönalger och/eller cyanobakterier, den ena komponenten i lavar. Många basidiesvampar har samliv med kärlväxter, på vilkas rotspetsar de utvecklar mykorrhiza också kallat svamprot, cirka 80 % av kärlväxterna anses vara beroende av just mykorrhiza. Andra svampar orsakar svampsjukdomar hos djur och växter.