I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Grönsippor, ”Anemone nemorosa mutabilis”, en naturkrönika i 9 bilder om en muterad skönhet mitt i Skillingaryd.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i maj 2009
Inlagt 7/6 2009

Vem kan väl ana vad som döljer sig i det höga gräset mitt i Skillingaryd, förmodligen inte många. Det är väl ungefär 30 år sedan de fick hjälp att överleva första gången genom att några av den tidens natur- och miljökämpar flyttade dem från en plats några hundra meter ifrån nuvarande växtplats på grund av ett vägarbete. De klarade detta och lever fortfarande, dock tyvärr, med en något tynande existens, på grund av att platsen numera håller på att växa igen.

Jag räknade i år till nio blommor och förra året var det tolv, om denna minskningstakt håller i sig är de borta runt år 2011, tyvärr. Här skulle sålunda behövas slåtter, området är inte stort, endast tio gånger tio meter, så arbetsinsatsen är inte oöverstiglig för att rädda denna ovanliga ”Anemone nemorosa mutabilis”, det är nämligen så jag har valt att kalla denna märkliga botaniska pärla på latin, i folkmun från 70-talet döptes de till grönsippor.

Låt oss höra vad C.A.M Lindman har att säga om vitsippan i ”Nordens flora” från tidigt 1900-tal.
”Denna sippart är allmännare och ymnigare än föregående (blåsippa) och går även längre mot norr, upp i Lappland och Finnmarken. Den växer på något skuggig och fuktig mark i skogar, lundar och hagar, oftast massvis, och dess blomning är därför ett av de vackraste dragen i det nordiska vårlandskapet. Långt nedanför blomman sitta tre kretsställda svepeblad, vart och ett 3- till 5-delat eller 3- till 5-fingrat med vasst inskjutna flikar. Blomkalken består ej sällan av sex blad, tre i en yttre och tre i en inre krets, men antalet växlar dock betydligt.

Efter blomningen lutar stängelns spets innan kalkbladen avfalla, antaga de på utsidan rödviolett färg och sluta sig omkring fruktanlagen, medan dessa mogna. Frukterna falla slutligen till marken, och liksom hos blåsippan finnes här intet annat spridningsmedel, än att de av myror stundom släpas bort från den plats, där de blivit liggande.”

”Anmärkningsvärd är vitsippans jordstam för sin skarpa begränsning gent emot växtens ovanjordiska, florala del. Den är en djupliggande horisontalstam, försedd med fjällika lågblad, och växer alltjämt horisontellt, till slutligen dess yttersta spets kröka sig uppåt och alstra en ensam blomma, vilken som knopp övervintrar till nästa vår.

Samtidigt med blomningen uppstår i maj bredvid stängelns bas en kort sidogren, så kallad biaxel, som först alstrar ett enda ovanjordiskt örtblad därpå alstrar denna sidogren endast fjäll och framtränger i jorden som en skenbar frösättning på jordstammens första stycke från föregående år, till dess även den i sin tur skall blomma och kröker sig uppåt för att övergå i en stängel.

Den underjordiska horisontalstammen, som är brun, slät, cylindrisk, tämligen rak och ungefär en decimeter lång, är sålunda i själva verket hopfogad av flera från varandra utgående sidoaxlar eller årsskott, som tillhopa sägas bilda en skottkedja eller ett sympodium.”

”Vitsippan innehåller liksom ranunklarna en skarp och frätande saft, som någon gång vållat förgiftning med dödlig utgång.”, allt enligt C.A.M Lindman, ”Nordens flora”.

De vanligtvis sex styck vita kronbladen är här ombildade till 40–50 styck grönvita kronblad.
Om man tittar noga på fröanlagen i blommans mitt så ser man att de är färre än normalt.
Men håll med mig om att det är en mycket vacker och annorlunda skönhet, denna Grönsippa, ”Anemone nemorosa mutabilis”.
Sippor i släktet ”Anemone” verkar ha en vana att mutera och förändra sig, hemma i vår trädgård har vi sedan många år tillbaka några bestånd med tovsippor, ”Anemone sylvestris”, som i normala fall ska se ut som på bilden, det vill säga som en stor vitsippa, men härom året visade sig något helt annat i ett av bestånden.

Detta är faktiskt en tovsippa men det är inte helt enkelt att se på blomman, dock är bladen som vanligt. Tovsippan finns bara på Öland och Gotland, men den är vanlig i odling och finns förvildad även på andra platser. Arten växer ofta på torra och steniga ställen, i skogar och backar på kalkrik jord, ofta i stora bestånd.

Den första fynduppgiften är från Husvalla på Öland och publicerades av Linné i ”Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar”, år 1741 och arten upptäcktes av Linné den 11 juni samma år under hans öländska och gotländska resa. Tovsippan odlas ofta som rabattväxt, speciellt namnsorten ”Elise Fellman” som har dubbla blommor och kanske är det just denna variant som vi kan se på bilden.

Artnamnet ”sylvestris” kommer av latinets ”sylva” för skog och tovsippa anges som svenskt namn på arten redan av Linné, namnet syftar troligen på de tovigt ullhåriga nötterna.

”Anemone seminibus hirsutis, som aldrig tillförna i Sverige blivit sedd, funno vi växa emellan stenarna jämte åkren vid Husvalla, strax förrän vi kommo fram till själva gården, och det i myckenhet. Denna angenäma och stora blomma borde allmänt planteras i trädgårdarna, helst emedan hon långa tiden skjuter fram sina blommor.”
Ur ”Carl Linnæi öländska och gotländska resa år 1741” av Carl von Linné, år 1745.