Skillingaryds skjutfält är en mycket spännande miljö med en unik och rik biologisk mångfald. Sedan några år tillbaka finns det dock ett hot mot delar av denna fantastiska miljö, det vill säga, mot den fina naturskogen eller urskogen som man ibland lite felaktigt säger. En till storleken liten men för skogen svår skadegörare har utvecklat massförekomster på grund av den stora mängd stormfälld skog som blev resultatet av stormarna Gudrun och Per för några år sedan och denna lilla skadegörare heter granbarkborre och är en 4–5,5 millimeter stor, eller snarare liten, skalbagge.

Under stormen Gudrun 2005 föll, som redan sagts, stora mängder träd i den gamla skogen och dessa ligger kvar. I och på denna döda ved trivs stora mängder av olika arter svampar, lavar, insekter och fåglar, död ved är nämligen en förutsättning för många av dessa arter och död ved är som helhet en bristvara i våra skogar. Dessvärre trivs också den fruktade granbarkborren i ett inledningsskede i den stormfällda skogen och för att den inte ska ta död på för stora områden eller sprida sig till angränsande områden med växande skog genomför just nu Länsstyrelsen olika typer av bekämpningsåtgärder inom området.

På Skillingaryds skjutfält ligger också länets största ljunghed och på denna unika hed finns stora ytor med blottad sand och här finns kanske världens största population av det ovanliga silversandbiet, ”Andrena argentata”. Detta lilla sandbi är Vaggeryds kommuns absolut största zoologiska sevärdhet och vad det gäller antalet bin en riktig världssensation! I denna miljö kan vi även hitta den rara och hotade sandödlan, ”Lacérta ágilis”.

Delar av skjutfältet är tack vare denna unika natur sedan 1998 ett Natura 2000-område vilket är ett nätverk av de allra mest värdefulla naturområdena i den Europeiska Unionen, EU, och vars syfte är att hjälpa hotade arter och miljöer att överleva. Detta innebär att Skillingaryds skjutfält har ett formellt skydd mot åtgärder och verksamheter som kan vara skadliga för djur och växter inom området. Militärens ordinarie verksamheter på skjutfältet är dock inte till skada utan tvärt om en förutsättning för detta unika djur- och växtliv.

De skyltar som bilden visar finns nyligen uppsatta lite varstans utmed vägarna på och kring skjutfältet, som här på Bergets norra sida uppe vid Vaggeryds tätort.

Natura 2000-området Skillingaryds skjutfält har drabbats av omfattande barkborreangrepp. Här pågår nu ett samarbetsprojekt mellan Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen, skogsbruket och militären, det vill säga, Försvarsmakten och Fortifikationsverket, för att försöka begränsa att granbarkborren sprider sig ut från området.

Under 2008 dog över 10.000 träd i området av granbarkborrarnas framfart och nu genomförs olika åtgärder för att begränsa granbarkborrens spridning. För att locka till sig granbarkborrarna läggs stora mängder granstockar ut i området som så kallat fångstvirke. Det grantimmer som används som fångstvirke kommer från naturreservat där gran ska avvecklas till förmån för lövskog, framförallt från Brunnstorp i Värnamo kommun och Nyckelås i Mullsjö kommun. Fångstvirket kommer inte att besprutas med gift utan kommer i stället att tas bort efter barkborrarnas svärmning senare i vår. Utöver fångstvirke kommer dessutom cirka 600 barkborrefällor, så kallade feromonfällor, att sättas ut.

Med hjälp av falska doftsignaler lockar fällorna till sig granbarkborrarna. Dessa fick, som sagt, otroligt många ställen att föröka sig på efter de senaste årens stormar och virkesupplagring i närområdet. Granbarkborrarna angriper vanligtvis inte friska växande granar, men när en massförökning sker, blir barkborrarna så många att de också angriper de friska träden. I samtliga Natura 2000-områden lämnas alla döda träd kvar, eftersom de är en viktig del i den ständiga förändring som pågår i naturen och mängder av insekter, fåglar, svampar, lavar och mossor behöver de döda träden och den döda veden för sin existens.

Det är denna lilla men i massupplaga livsfarliga insekt som dödar granskogen, det vill säga granbarkborren eller åttatandad barkborre som den också kallas, på latin ”Ips typographus”.

Den är en art i skalbaggsfamiljen barkborrar och är 4–5,5 millimeter lång och mörkbrun till färgen. Täckvingarna har baktill en urgröpning, som på vardera sidan är kantad av fyra tänder. Larverna utvecklas mellan bark och splint, mestadels på försvagade eller nyavverkade granar, bara undantagsvis på tallar.

Hanen påbörjar gångsystemet och gnager ut parningskammaren och sänder sedan ut ett feromon som lockar till sig honor men även fler hannar. Gångsystemet består av två till fyra decimeterlånga modergångar och därifrån vinkelrätt utgående larvgångar. De i juli och augusti nykläckta skalbaggarna stannar under barken och äter av denna innan de gnager sig ut för att övervintra i förnan på marken. Följande vår kan de sedan fortsätta sitt näringsgnag i granbark med ytterligare döda granar som följd.

Granbarkborren svärmar i maj och juni och är allmän i hela Sverige och vissa år, i synnerhet efter torka, stormfällning (Gudrun och Per), snöbrott och skogsbrand, kan mycket stora populationer byggas upp, med betydande skadegörelse som följd. Arten vållar dessutom ytterligare skada genom att överföra en svamp som missfärgar timret blått. Skador undviks i första hand genom förebyggande åtgärder, till exempel genom att obarkat granvirke tas bort ur skogen före barkborrarnas kläckning och att träd med pågående angrepp avverkas och barkas. Svärmande skalbaggar kan, som redan sagts, även lockas till feromonfällor och därigenom förhindras att lägga ägg. Här på skjutfältet har man även beslutat att lägga ut granvirke som ska locka till sig granbarkborrarna i stället för att de ska angripa den växande skogen och när sedan äggläggningen är klar tar man helt sonika bort virket med de okläckta äggen i och upparbetar detta på annan plats.

När jag står i det härliga solskenet framför de utlagda granstockarna och lyssnar till vårens första sjungande trädpiplärka känner jag plötsligt att det kryper något på halsen. Jag för varsamt handen till halsen och fångar in ett litet kryp som visar sig vara den mycket vackra myrbaggen. Det är en skalbagge som lever på just granbarkborren och dess larver, med andra ord, biologisk bekämpning när den är som bäst.

Myrbaggar, ”Thanasimus formicarius”, är rovinsekter som redan tidigt på våren lockas till lukten av barrvirke. De anländer till virket redan i april och kryper patrullerande fram och tillbaka över virket på jakt efter bland annat granbarkborrar, ”Ips typographus”. En myrbagge kan döda och äta upp ett tiotal barkborrar per dag och myrbaggehonan letar dessutom upp ingångshålen av barkborrarna och lägger där sina ägg. Även myrbaggens larv är en viktig predator på till exempel märgborrelarver, märgborrepuppor och på unga skalbaggar.