I och kring den gamla starholken har det som vanligt varit slagsmål om vem som ska få vara hyresgäst. Som vanligt varje år under de senaste åren har familjen Blåmes flyttat in i början av april och lika "som vanligt" har vi undrat om de ska få häcka klart i år. Men som vanligt, igen, kommer den "lille tetige" svartvita flugsnapparen i slutet av april och stirrar rakt in i blåmesholken. Efter en stund brakar det löst och kampen om holken är igång så fjädrarna yr, och lika "som vanligt" vinner den svartvita flugsnapparen och tar helt sonika över holken.

Några dagar senare hittade jag två halvvuxna, döda blåmesungar på gräsmattan i närheten och jag förstod att blåmestragedin hade återupprepat sig i år också. Utanför holken fyra meter upp i björken sitter samtidigt den svartvita flugsnapparen och sjunger som vanligt och som om inget har hänt; ”kiwi kiwi chips kiwi kiwi chips kiwi kiwi”.

Häckningen för de svartvita flugsnapparna gick bra och var över några veckor senare och holken stod tom och öde några veckor men så kom han (eller hon) som ett yrväder en juliafton dock hade den inte ett höganäskrus i en svångrem om halsen, men ändå. Hon (jag väljer att kalla ekorren för hon) var först mycket ”om sig och kring sig” och spanade åt alla håll samt verkade mycket nervös men vart efter tiden gick lugnade hon ner sig och vi trodde att hon kanske skulle till att bygga sig ett bo ety i en annan starholk i närheten för drygt 20 år sedan hade detta hänt men då försvann hon plötsligt efter någon vecka och förblev borta.

Senare på hösten när jag städade holken hittade jag tre döda små ungar i en mycket välbyggd bobale i holken. I princip var holken då full av mjukt och torrt gräs samt mossa ända upp till ingångshålet och själva bobalen fanns i mitten av detta mjuka.

Efter mycket snurrande ut och in i holken började hon att gnaga upp hålets storlek framför allt upptill och när detta tycktes vara klart la hon sig tillrätta precis som bilden visar, det hade då gått precis en timma sedan hon först anlände till vår holk.

Ekorre, eller röd ekorre, heter på latin, ”Sciúrus vulgáris”, och är en art i gnagarfamiljen ekorrar. Den blir 20–25 centimeter lång och har en yvig, 15–20 centimeter lång svans och åtminstone under vintern tydliga örontofsar. Under sommaren är den i norra Europa vanligen varmt rödbrun med vit undersida, precis som på bilden, men en mörkare gråbrun form förekommer sällsynt. I Centraleuropa och österut är arten oftare mörkbrun och den röda formen sällsyntare. Under vintern blir den gråare, i norra Sverige rent ljusgrå, utom på svansen som är rödbrun eller svart.

Ekorre förekommer i alla typer av skogar men är mest allmän i barrskog. Den bygger ett eller flera klotformiga bon eller tar över gamla fågelbon. Honan föder i sitt bo 1–2 kullar, vardera oftast med 4–5 ungar, under våren och sommaren.

Ekorren livnär sig av frön, framför allt från barrträd, men äter också mycket bokollon och hasselnötter samt knoppar, rötter och svamp. Under sommaren tar den också insekter, fågelägg och fågelungar. På hösten samlar den in och hamstrar föda, som den sedan letar upp och konsumerar under vintermånaderna.

Ekorren förekommer i hela Sverige och övriga Europa samt österut genom Sibirien till norra Japan. Den har blivit sällsynt på Brittiska öarna i takt med att grå ekorre, ”Sciúrus carolinénsis”, som inplanterats från Nordamerika, breder ut sig alltmer där.

Hon brydde sig inte ett dugg om oss även om hon följde oss noga med ögonen och att jag och min son gick alldeles under trädet och fotograferade henne hade hon ingenting emot, tycktes det. Timmarna förflöt och hon låg alldeles stilla.

Ekorren har som alla vet en stor, yvig och karakteristisk svans, vars syfte tros vara att hjälpa till att hålla balansen när den hoppar mellan grenar och kan hålla ekorren varm när den sover. Frambenen är kortare än bakbenen och har rudimentär tumme. Den har långa, vassa, krökta klor som hjälper den att klättra i träd och ögonen är stora och utstående. Lätet är smattrande eller tjattrande, men även andra ljud förekommer och varningsropet är ett metalliskt ”tjiuck”.

På marken rör sig ekorren uteslutande genom språng och spåren som den efterlämnar sig har de större bakfötterna först och de mindre framfötterna bakom, båda sida vid sida. Avtrycken består av fem spretande tår i bakfotsspåret och fyra i framfotsspåret, se min krönika ”Det vildas spår” från den 21 februari 2009.

Ekorren är vanligen aktiv på morgonen och sent på kvällen men mitt på dagen vilar den ofta i sitt på bo för att undvika värme och rovfåglar, på vintern är dagsvilan dock kortare. Vid dåligt väder kan ekorren stanna i boet i flera dagar i sträck. Ekorrar kan simma, men det går väldigt sakta. De lever ensamma och delar helst inte mat med andra ekorrar men utanför parningssäsongen och på vintern kan flera ekorrar dock dela bo för att hålla värmen. Ekorren är ganska oskygg för människor, därför är det ett av de skogsdjur vi oftast ser.

Ekorrar bygger eget bo av ris eller kvistar eller övertar andras, ofta större övergivna fågelbon. Nästan vad som helst i ett träd duger men den föredrar håligheter mest till exempel gamla hackspettbon, holkar som i detta fall eller hål i trädstammar. Dräktighetstiden är 32–40 dygn och ekorren är polygam och har individuellt varierande parningsrytm, varför nyfödda ungar kan påträffas hela våren och sommaren.

Antalet ungar kan vara 1–7 i varje kull men är oftast, som redan sagts, 4–5 och honan får 2–3 kullar per år, den första redan i februari eller mars. De blinda ungarna öppnar ögonen efter omkring 14 dagar och lämnar boet efter 5–6 veckor men blir kvar i födelseområdet till hösten. Ungarna diar i 10 veckor och börjar äta fast föda vid 7 veckors ålder och vid 12 månaders ålder är ekorren könsmogen.

Livslängden i det vilda är normalt cirka 3 år, men vissa individer blir ända upp till 6–7 år gamla, och i fångenskap faktiskt ännu äldre.

Skymningen sänker sig över det lilla samhället och kvällen övergår så sakta i natt och framåt 23-tiden går jag för sista gången ut och tittar till henne och ser till min glädje att hon sitter kvar lika lugnt och stilla som tidigare, en sista bild, utan blixt, i det likaledes sista skymningsljuset blir vad jag får se av henne för på morgonen var hon borta.

Ekorrar har ett mycket fint skinn som tidigare var värdefullt och jakt på ekorrar var därför tidigare vanligt men numera har skinnet obetydligt värde. Den heraldiska termen ”vair” syftar på ekorrskinn eller gråverk, som även på engelska heter just ”vair”, och betecknar pälsverk gjorda av ekorrens vinterpäls.

Gråverk som fodermaterial var mycket populärt under medeltiden, och handeln med ekorrskinn var en av grundvalarna till Gotlands goda ekonomi under tiden innan 1300-talet. Ekorrarna i fråga var blågrå på ryggen och vita på magen, och bildade ett karakteristiskt mönster när skinnen syddes ihop, med alternerande ”koppliknade” mönsterbitar av rygg- och magskinn i blågrått och gråvitt. Det fanns naturligtvis flera varianter på gråverk, där det var mer eftertraktat men också dyrare som hade en högre andel av de ljusa magskinnen. I konsten syns detta mönster ofta avmålat i blått och vitt.

Över 40 underarter av ekorre har beskrivits genom åren men efter en stor studie 1971 reducerar dessa till 16 underarter som numera utgör grunden för allt arbete om arten. Dessa är enligt följande:

Nominatrasen ”Sciurus vulgaris vulgaris”, namngiven av vår egen Carl von Linné år 1758, ”S. v. altaicus”, “S. v. anadyrensis”, “S. v. argenteus”, “S. v. balcanicus”, “S. v. bashkiricus”, “S. v. fuscoater”, “S. v. fusconigricans”, “S. v. infuscatus”, “S. v. italicus”, “S. v. jacutensis”, “S. v. jenissejensis”, ”S. v. leucourus”, ”S. v. mantchuricus”, ”S. v. meridionalis” och avslutningsvis, ”S. v. rupestris”.

Ratatosk är i nordisk mytologi en mytisk ekorre som kilar upp och ner för stammen av Yggdrasil med meddelanden. I gammal folktro fanns det diverse uppfattningar om ekorrar, att man riskerade att få epilepsi om man åt ekorrkött och att pulvriserad ekorrhjärna var ett medel mot svindel. Ekorrtänderna användes också som spådomsredskap.
Ordet ekorre har en svårtydd etymologi eller ursprung och det är inte entydigt att namnet har samband med ek, förleden kan komma av ett äldre ord för ”rörlig” eller möjligtvis vara ljudhärmande ”tek tek tek”. Dialektala namn på ekorren är bland annat granoxe, gråskinn, kurre och furufnatt. Under antiken antogs att ekorren hade sin långa svans för att ge sig själv skugga, därför kallades djuret på grekiska för ”skiuros”, översatt till svenska blir detta ”skuggsvans”.