Räven raskar över isen, närmare bestämt över Östersjöns is, några hundra meter öster om Östra lägret på Skillingaryds skjutfält. Det är en alldeles fantastisk vinterdag med strålande solsken och i det närmaste klarblå himmel samt med en hyfsad spårsnö. Det är fem minusgrader och luften känns ren och frisk, det blir inte många sådana dagar under en vinter i södra Sverige så jag tackar och tar vänligen emot.

Skogen är tyst och till synes öde endast några kungsfåglar piper uppe från granarna och en vacker varfågel sitter blixt stilla i den döda tallen på hygget ett stycke bort. Men tänk så fel man kan ha, skogen sjuder av liv, det ser man, inte minst, på den stora mängden spår som pryder den vackert kristallvita nysnön från de senaste dagarna. Något som för just den skull alltid fanns med i ryggsäcken under ungdomsårens vinterexkursioner, bortsett från te och smörgås förstås, var Karl Hennings lilla häfte ”Det vildas spår” med underbara teckningar av Harald Wiberg. I dag är den, tyvärr, utgången och kan möjligtvis hittas på antikvariat men ersatt av två fullvärdiga ersättare i ”Spårboken: Spår och spårtecken efter däggdjur och fåglar” av Preben Bang och ”Djurens Spår Och Konsten Att Spåra: En Fälthandbok” av Åke Aronson och Peter Eriksson.

Rådjuret är vårt minsta och mest vanliga hjortdjur. Den svenska stammen har ökat kraftigt de senaste årtiondena och finns numera över hela Sverige utom i fjällkedjan. Nuförtiden räknar man med en stam på mellan 600.000–800.000 djur i Sverige. Under sent 1700-tal, dock, när allmogens rätt att jaga släpptes fri av Gustav III efter att tidigare varit begränsad till adeln, utrotades i det närmaste rådjuret. Enligt gamla skriftliga källor anses arten räddad i Skandinavien endast tack vare fridlysningen på godset Övedskloster i Skåne.

Det tog nästan tjugo år innan arten fredades i hela Sverige, mycket tack vare det i dessa frågor aktiva och år 1830 nybildade Jägareförbundet. Efter fridlysningen och i samband med den utrotningskampanj som bedrevs mot de stora rovdjuren, framförallt varg och lodjur, hade rådjuret inom 60 år redan återetablerat sig i hela sitt tidigare utbredningsområde. År 1904 fanns arten spridd i hela Skandinavien förutom högfjällsområdena. Bildens spårstämpel är omisskännlig och mycket vanlig en sådan här dag när snön avslöjar var de vackra djuren har gått.

”Än så går det hit, än så går det dit och än så går det ner i diket”, det känns lite så när man ser spåren efter denna troliga mindre skogsmus.

Minken har en stor och naturlig utbredning i Nordamerika och under 1920-talet infördes minken till pälsdjursfarmer i flera europeiska länder, däribland Sverige. Minkens närmaste släkting är flodillern, ibland kallad för just europeisk mink. Denna numera utrotningshotade art, har aldrig förekommit i Sverige, men väl i Finland. Minken får jagas året om i hela landet för att förebygga skador av vilt, så kallad skyddsjakt. Den huvudsakliga jakten sker med hjälp av slagfällor eller fällor för levandefångst. Över trettio olika typer av fällor är idag godkända för minkfångst. En del minkar skjuts även vid vakjakt eller vid jakt med hund.

Iller förekommer i låglänta, fuktiga skogsområden, i Sverige norrut till Värmland och Uppland, och vidare i stora delar av Europa österut till Uralbergen. Den finns ofta nära bebyggelse och kan slå sig ned i ladugårdar och uthus. Den lever ensam, är nattaktiv och livnär sig av små däggdjur, fåglar, grodor, daggmaskar och insekter. Arten har, tyvärr, gått tillbaka starkt som en följd av våtmarkernas krympande arealer.

Frett eller tamiller, namnet kommer från tyskans ”frett” som i sin tur kommer från franskans ”furet” för vessla och ursprungligen från medeltidslatinets ”fur” för tjuv, är en framodlad form av mårddjursarten iller, möjligen med inslag av stäppiller, vilken används vid bland annat kaninjakt. Den är lik illern bortsett från färgen då den oftast är albino, det vill säga, den är helt vit eller gulvit med röda ögon, men den kan också vara ljusbrun eller, hos förvildade djur, nästan så mörkbrun som hos vanlig vild iller.

Skogsmården är brun med stor orange till gulvit fläck på strupen och bröstet. Arten lever mest i skog och den rör sig mest på marken, även om den är skicklig trädklättrare. Skogsmården livnär sig av små däggdjur och fåglar och förekommer i nästan hela Europa och i västra Asien. Den har sedan slutet av 1980-talet ökat i antal i södra Sverige, möjligen på grund av rävens tillbakagång. Skogsmård jagas fortfarande, om än i liten omfattning, för skinnets skull och får i Sverige jagas från november till sista februari.

Avslutningsvis, en vacker naturbild som är tagen åt söder från norra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält i kombination med min högst personliga tolkning av dikten ”Barfrost” av Karin Boye från 1922 där jag påstår att dikten handlar om Moder Jord och den livgivande Solen. I den sista versen sjunger hon, dvs. allas vår Moder Jord, ”trotsigt den eviga livslustens sånger” om att aldrig ge upp och orden som säger ”slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger” stämmer, tyvärr, idag bättre än någonsin tidigare men om vi människor inser de ekologiska spelreglerna och lär oss att spela efter dessa så kommer en återhämtning på sikt att vara möjlig. Vi får dock inte vänta för länge!

Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden!
Glittrande kall är den vida gyllene världen.

Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga,
skrattande kylig som viljornas vässade klinga.

Leende trotsig den fram genom rymderna bryter,
strålgul och frostig kring ängar och gärden den flyter.

Hör, den får ljud, och det jublar i vidderna klara!
Hör, hur all världen får sjungande röst till att svara!

Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger
sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger.