I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Det vildas spår
En naturkrönika om spår och spårsnö, 17 bilder, den 21 februari 2009.
Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd.

Inlagt 25/2 2009

Räven raskar över isen, närmare bestämt över Östersjöns is, några hundra meter öster om Östra lägret på Skillingaryds skjutfält. Det är en alldeles fantastisk vinterdag med strålande solsken och i det närmaste klarblå himmel samt med en hyfsad spårsnö. Det är fem minusgrader och luften känns ren och frisk, det blir inte många sådana dagar under en vinter i södra Sverige så jag tackar och tar vänligen emot.

Skogen är tyst och till synes öde endast några kungsfåglar piper uppe från granarna och en vacker varfågel sitter blixt stilla i den döda tallen på hygget ett stycke bort. Men tänk så fel man kan ha, skogen sjuder av liv, det ser man, inte minst, på den stora mängden spår som pryder den vackert kristallvita nysnön från de senaste dagarna. Något som för just den skull alltid fanns med i ryggsäcken under ungdomsårens vinterexkursioner, bortsett från te och smörgås förstås, var Karl Hennings lilla häfte ”Det vildas spår” med underbara teckningar av Harald Wiberg. I dag är den, tyvärr, utgången och kan möjligtvis hittas på antikvariat men ersatt av två fullvärdiga ersättare i ”Spårboken: Spår och spårtecken efter däggdjur och fåglar” av Preben Bang och ”Djurens Spår Och Konsten Att Spåra: En Fälthandbok” av Åke Aronson och Peter Eriksson.

Spårstämpeln hos en räv har en stor trampdyna längst bak med fyra mindre runt om framkanten. Avtrycket som är 50 till 60 millimeter långt liknar hundens, men rävens är mer utspärrat. En annan skillnad syns på de enskilda trampdynornas placering, om man drar en rak linje genom framkanten på ytteravtrycken så ligger mittentårnas avtryck fria, precis som på bilden, men hos en hund skär linjen igenom de bakre delarna av dessa.

Rådjuret är vårt minsta och mest vanliga hjortdjur. Den svenska stammen har ökat kraftigt de senaste årtiondena och finns numera över hela Sverige utom i fjällkedjan. Nuförtiden räknar man med en stam på mellan 600.000–800.000 djur i Sverige. Under sent 1700-tal, dock, när allmogens rätt att jaga släpptes fri av Gustav III efter att tidigare varit begränsad till adeln, utrotades i det närmaste rådjuret. Enligt gamla skriftliga källor anses arten räddad i Skandinavien endast tack vare fridlysningen på godset Övedskloster i Skåne.

Det tog nästan tjugo år innan arten fredades i hela Sverige, mycket tack vare det i dessa frågor aktiva och år 1830 nybildade Jägareförbundet. Efter fridlysningen och i samband med den utrotningskampanj som bedrevs mot de stora rovdjuren, framförallt varg och lodjur, hade rådjuret inom 60 år redan återetablerat sig i hela sitt tidigare utbredningsområde. År 1904 fanns arten spridd i hela Skandinavien förutom högfjällsområdena. Bildens spårstämpel är omisskännlig och mycket vanlig en sådan här dag när snön avslöjar var de vackra djuren har gått.

Spår av rådjur till vänster och av en fälthare till höger. Varför en fälthare, frågar sig vän av ordning? Inte alltid helt enkelt, måste jag erkänna, men de tydliga smala avtrycken tyder på fälthare ety vår skogshare har så här års betydligt tjockare päls på sina trampdynor vilket gör att spåren blir ganska mycket större och bredare samt otydligare just på grund av pälsen. Fältharen sjunker också, således, på grund av sina ”pälslösare” tassar, längre ner i snön. Jag kan ha fel så rätta mig gärna.
Även ekorren har blivit vanligare i våra trakter så numera ser man ganska ofta spår av denna lille gynnare. Ekorren finns i landets alla skogar dock varierar ekorrstammen starkt i storlek mellan olika år, beroende på hur mycket föda det finns. Dagens promenad gav bara detta enda ekorrspår. Ekorren förekommer i hela Sverige och övriga Europa samt österut genom Sibirien till norra Japan dock har den blivit sällsynt på Brittiska öarna i takt med att den grå ekorren, som inplanterats från Nordamerika, breder ut sig alltmer där.
Även skogens konung älgen har varit i farten på minst fyra olika ställen under min promenad.
Älgtjuren fäller, för övrigt, hornen i midvintertid varje år och redan efter någon månad börjar nya horn att växa ut. Aldrig har jag, trots många år i skog och mark, hittat ett så kallat fällehorn och den enklaste förklaringen på det är att dessa inte får ligga speciellt länge innan möss och sorkar har ätit upp dem ety de innehåller bland annat eftertraktat natrium och kalium. Inget ätbart får gå till spillo i naturens hårda vintervärld. För en kort tids sedan fick jag höra från en jägare att en flock om minst åtta älgar setts tillsammans på ett hygge i trakterna denna vinter.
Här har tre orrar gått fram en stund före mig och man ser tydligt hur buken och buksidorna släpat i snön. Orren räknades redan på medeltiden som den ekonomiskt mest betydelsefulla av Sveriges skogshöns och avbildas på bland annat på bildstenar och runstenar redan under 700- och 800-talen. Fåglarna sköts med båge och pil, när de satt i björkkronorna, eller fångades med snara eller håv under spelen. Orren räknades i folktron till "dårfåglarna", vilkas läte under vissa förutsättningar kunde vålla till exempel stumhet, tvinsot eller diarré hos människor.
Bilden visar en närbild på orrens spårstämpel. Under vintern är orrens huvudsakliga föda björkens hängen och knoppar. Det råder sällan brist på mat ens under stränga vintrar. I viss mån kan orren även äta tallens knoppar och barr, därtill även aspens hängen och även av enar. Men den föredrar att leta föda på marknivå och fortsätter med detta hela vintern om snödjupet så tillåter.
Så var det inte roligt att pulsa i snön längre eller så skrämde jag orren på vingarna utan att jag märkte det. Man kan se avtrycken av tre vingpennor i snön till höger på bilden. Ibland händer det att en orre parar sig med en tjäder och då blir resultatet en hybrid som kallas rackelhane.
De mycket små spåren till vänster på bilden tillhör, med största säkerhet, en liten näbbmus som egentligen inte alls är någon mus, gnagare, utan en insektsätare och är sålunda släkt med igelkott och mullvad. De större spåren tillhör, också de med största sannolikhet, en större skogsmus.
Bilden visar en närbild på ett spår av en art näbbmus. Näbbmössen, ”Soricidae”, är en familj i ordningen ”Soricomorpha”, tidigare ”Insectivora” och är ett däggdjur. De är närmast besläktade med mullvadsdjuren, ”Talpidae”, och igelkottar, ”Erinaceidae”, men har allt ända sedan eocen (en geologisk period som fanns för 57 till 35 miljoner år sedan) anpassat sig till ett mera likformigt levnadssätt och är därför också mycket likformigt byggda. Det finns 368 arter av näbbmöss i världen som är uppdelade på 23 släkten. Dessa brukar grupperas i tre underfamiljer, ”Crocidurinae”, ”Myosoricinae” och ”Soricinae”. Sex arter näbbmöss finns i Sverige, det vill säga, vanlig näbbmus, dvärgnäbbmus, mindre dvärgnäbbmus, vattennäbbmus, lappnäbbmus och taiganäbbmus.

”Än så går det hit, än så går det dit och än så går det ner i diket”, det känns lite så när man ser spåren efter denna troliga mindre skogsmus.

Skogsmus, åkersork eller ängssork, svårt att säga men hursomhelst, lägg märke till de tydliga spåren efter svansen och det vackra vintriga och låga släpljuset. Sorkar, ”Arvicolinae”, är en underfamilj till familjen ”Cricetidae” i ordningen gnagare. Det finns flera olika sorters sorkar, exempelvis ängssorkar och åkersorkar. Sorkarna är vanligtvis små och grå till bruna till färgen med mörkbruna ögon. Sorkarna är övervägande växtätare och föredrar bär, nötter, rötter och frukt. Flera sorkar tar dock även animalisk föda som insekter, maskar, mollusker/sniglar, och, för de större arterna, är även mindre ryggradsdjur på menyn.
Den större skogsmusens spår är inte helt olika små miniatyrer av ekorrspår. Större skogsmusen är framför allt aktiv på natten, den hoppar och klättrar skickligt och återfinns ofta uppe i träd. Den kan som den mindre skogsmusen gräva gångar i marken, där också bona är belägna, men kan också utnyttja befintliga håligheter som tomma djurbon och holkar med mera. Vintertid kan den ofta bege sig in i mänskliga byggnader. Den lever i en mångfald olika terrängtyper, inte minst i skog.
Bilden visar typiska mårddjursspårstämplar efter mink, iller eller skogsmård och dessa är klart mindre än utterns spårstämplar för att återknyta till min naturkrönika ”Spännande spår utmed en bäck”, att spåren tillhör ett mårddjur visar bland annat de fem tårna. Små skogsmårdar (36–56 cm), medelstora minkar (30–45 cm) och medelstora illrar (30–45 cm) tangerar varandra i storlek, det vill säga, de har en kroppsstorlek som kan vara runt 36 centimeter, vilket gör det svårt att ibland vara säker på arten endast via spårstämplarna. Illerns och minkens spårstämplar är i princip omöjliga att skilja åt medan skogsmårdens spårstämplar vintertid i snö ofta är otydliga på grund av den kraftiga pälsen på fötterna.

Minken har en stor och naturlig utbredning i Nordamerika och under 1920-talet infördes minken till pälsdjursfarmer i flera europeiska länder, däribland Sverige. Minkens närmaste släkting är flodillern, ibland kallad för just europeisk mink. Denna numera utrotningshotade art, har aldrig förekommit i Sverige, men väl i Finland. Minken får jagas året om i hela landet för att förebygga skador av vilt, så kallad skyddsjakt. Den huvudsakliga jakten sker med hjälp av slagfällor eller fällor för levandefångst. Över trettio olika typer av fällor är idag godkända för minkfångst. En del minkar skjuts även vid vakjakt eller vid jakt med hund.

Iller förekommer i låglänta, fuktiga skogsområden, i Sverige norrut till Värmland och Uppland, och vidare i stora delar av Europa österut till Uralbergen. Den finns ofta nära bebyggelse och kan slå sig ned i ladugårdar och uthus. Den lever ensam, är nattaktiv och livnär sig av små däggdjur, fåglar, grodor, daggmaskar och insekter. Arten har, tyvärr, gått tillbaka starkt som en följd av våtmarkernas krympande arealer.

Frett eller tamiller, namnet kommer från tyskans ”frett” som i sin tur kommer från franskans ”furet” för vessla och ursprungligen från medeltidslatinets ”fur” för tjuv, är en framodlad form av mårddjursarten iller, möjligen med inslag av stäppiller, vilken används vid bland annat kaninjakt. Den är lik illern bortsett från färgen då den oftast är albino, det vill säga, den är helt vit eller gulvit med röda ögon, men den kan också vara ljusbrun eller, hos förvildade djur, nästan så mörkbrun som hos vanlig vild iller.

Skogsmården är brun med stor orange till gulvit fläck på strupen och bröstet. Arten lever mest i skog och den rör sig mest på marken, även om den är skicklig trädklättrare. Skogsmården livnär sig av små däggdjur och fåglar och förekommer i nästan hela Europa och i västra Asien. Den har sedan slutet av 1980-talet ökat i antal i södra Sverige, möjligen på grund av rävens tillbakagång. Skogsmård jagas fortfarande, om än i liten omfattning, för skinnets skull och får i Sverige jagas från november till sista februari.

Avslutningsvis, en vacker naturbild som är tagen åt söder från norra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält i kombination med min högst personliga tolkning av dikten ”Barfrost” av Karin Boye från 1922 där jag påstår att dikten handlar om Moder Jord och den livgivande Solen. I den sista versen sjunger hon, dvs. allas vår Moder Jord, ”trotsigt den eviga livslustens sånger” om att aldrig ge upp och orden som säger ”slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger” stämmer, tyvärr, idag bättre än någonsin tidigare men om vi människor inser de ekologiska spelreglerna och lär oss att spela efter dessa så kommer en återhämtning på sikt att vara möjlig. Vi får dock inte vänta för länge!

Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden!
Glittrande kall är den vida gyllene världen.

Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga,
skrattande kylig som viljornas vässade klinga.

Leende trotsig den fram genom rymderna bryter,
strålgul och frostig kring ängar och gärden den flyter.

Hör, den får ljud, och det jublar i vidderna klara!
Hör, hur all världen får sjungande röst till att svara!

Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger
sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger.