Flygakrobatiken är fantastisk och flyghastigheten likaså men det är klart, tornseglarna är bättre flygare, trots allt. Ladusvala, ”Hirundo rustica”, vilket betyder, ”lantlig svala”, är spridd över hela landet, från Skåne till Torne lappmark och den häckar allmänt i södra och mellersta Sverige, medan den finns mer sparsam i Norrland. Ingen fågel har väl blivit så beroende av mänsklig bebyggelse som just ladusvalan.

Boet placerar den helst på insidan av lador, logar eller garage och ibland kan man även hitta bon under någon brygga eller bro. Ladusvalan formar sitt bo till en öppen lerskål som förstärkts med växtdelar och som på insidan fodras med fjädrar. Namnet ladusvala har den fått, precis som man kan gissa, för sin vana att bygga sitt bo i lador. Den är förmodligen från början en bergsfågel som häckat i klippor och grottor men har sedan stenåldern följt människan och i dagens läge är det få arter som är så kraftigt beroende av närhet till människan och mänsklig bebyggelse som just ladusvalan.

I takt med att många små och mellanstora jordbruk har lagts ner har arten försvunnit från stora delar av skogsbygderna där den tidigare häckade allmänt. Förutom en mer långsiktig nedgång beroende på förändringar i det moderna jordbruket, drabbas ladusvalan med jämna mellanrum av olika katastrofer, oftast under flyttningen eller på övervintringsområderna och efter år med torka i södra Afrika blir antalet fåglar som återkommer till oss på våren allt färre.

Som regel lägger ladusvalan fyra eller fem ägg, men i enstaka fall kan det bli ända upp till åtta ägg, dessa är vita med rödbruna prickar och ruvas av honan i ungefär femton dygn. Efter tre veckor är ungarna flygfärdiga och föräldrarna börjar snart med sin andra kull. Ibland kan det till och med bli tre kullar beroende på väder och födotillgång. De utflugna ungarna sitter gärna uppradade på ledningstrådar och blir där matade av sina föräldrar.

På sensommaren blir dessa svalsällskap allt större och på kvällarna brukar ladusvalorna jaga i väldiga flockar över sjöarnas vassar, där de sedan slår sig ned för att övernatta.

Under 1600- och 1700-talen trodde man att när svalorna försvann på hösten så gick de i ide bland stenar och slam på sjöbottnarna och dök upp igen på våren när isarna smält och solen tinat upp dem. Långa avhandlingar har skrivits om detta felaktiga fenomen och först omkring år 1850 efter det att Vetenskapsakademin faktiskt utlyst ett pris på 30 riksdaler till den som bevisligen kunde fiska upp en övervintrande, levande svala ur en sjö, övergick man till att anta att de flyttade söderut i stället.

I september flyttar ladusvalan ner till mellersta och södra Afrika och under senare hälften av april eller början av maj återkommer de till Sverige och brukar då vara den tidigaste av våra återvändande svalor.

Varför är det så svårt att fotografera gult? Renfanans vackert mättade gula färg tenderar att ”alltid” bli överexponerat, åtminstone på mina bilder, men drar samtidigt effektivt till sig insekternas intresse. Renfana, ”Tanacetum vulgare”, blommar under högsommaren och hösten, från juli till september, blomkorgarna är talrika och sitter samlade i en ganska tät kvastlik ställning. Korgarna är små, mindre än en centimeter breda, och har endast rörlika gula diskblommor, av vilka de yttre är treflikiga medan de inre är femflikiga. Renfana är vanlig i hela landet utom i fjälltrakterna. Den växer på öppna marker, ofta i vägkanter och runt gårdar, men är också ett karaktäristiskt inslag på havsstränder.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Catalogus plantarum” år 1658, men arten är känd redan under medeltiden. Renfanan kan användas som färgväxt och ger en vackert grön färg och torkade blommor, ”flos Tanaceti”, har förr använts bland annat som maskmedel. Den odlade formen munkrenfana som också kallas gubbaskägg eller krusbladig renfana, är en gammaldags kryddväxt med en än starkare doft än den vanliga renfanan. Artnamnet ”vulgare” kommer av latinets ”vulgus” för hop, allmänhet och betyder vanlig. Det svenska namnet renfana anses vara en förvrängning av dess tyska namn som är ”Rainfarn”.

”Örten är inwärtes tagen magstärkande, drifwande och maskdödande: mogne frön ingifwas med nytta mot maskar: lägges med Mahlört i bränwin at stärka magen. Norrlands qwinnor intaga blommorne fint stötte, at drifwa rening och afslaget. I Elfdalen lägges örten omkring Lik, at hindra hastig förrutnelse.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

Nu lyckades det bättre med det gula, det kanadensiska gullriset gick faktiskt riktigt bra att fotografera trots mättat gul färg även här.

Kanadensiskt gullris, ”Solidago canadensis”, är en högväxt, flerårig ört som blir mer än en meter hög och som ofta är beståndsbildande. Blomkorgarna har korta gula strålblommor som är ungefär lika långa som de gula diskblommorna medan frukten har en smutsigt vit hårpensel. Kanadensiskt gullris är en odlad art som naturaliserats och som numera är vanlig på all slags kulturmark, som tomter, vägkanter, banvallar och liknande. Arten härstammar från Nordamerika och den första fynduppgiften som förvildad är från Skåne och publicerades år 1870. Arten har dock ofta förväxlats med höstgullris, ”Solidago gigantea”, och uppgiften räknas därför som osäker. Artnamnet ”canadensis” är en latinisering av Kanada och betyder ”från Kanada”.

Här blev det gula hos getväpplingen återigen mindre bra, tyvärr. Getväppling, ”Anthyllis vulneraria”, är en två- till flerårig, hårig ört som kan bli upp till tre decimeter hög. Stjälkarna är nedliggande eller uppstigande och bladen är parbladiga med minst tre par småblad och ett stort uddblad. Getväppling blommar i juni och juli med gula till röda blommor som sitter samlade i huvuden. Blomhuvudena har flikiga stödblad och sitter ensamma eller parvis i toppen av grenspetsarna. Blommorna är vanligen gula till orange, eller ibland vit- eller rödaktiga.

Arten är mångformig och brukar delas upp i flera arter/underarter och varieteter som skiljs på tämligen subtila egenskaper. De flesta har fått egna svenska namn, som liten getväppling, röd getväppling, stor getväppling, lapsk getväppling och strandgetväppling. Getväpplingen är ganska vanlig i södra Sverige upp till Uppland, men förekommer sparsamt ända upp i fjälltrakterna. Den växer på torr kalkrik mark, till exempel i vägkanter, på bangårdar, alvar och fjällsluttningar. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Getväppling, kokad med alun, kan enligt Retzius år 1806 användas för att färga ylle och linne gult. Artnamnet ”vulneraria” kommer av latinets ”vulnus” för sår och betyder sårläkande.

C. F. Nyman år 1868 konstaterar dock att ”anledningen till tron på de sårläkande egenskaperna är svår att finna. F. ö. är denna längesedan glömd och endast minnet deraf återstår i växtens artnamn”.

”Den wäxer allmänt i Skåne och Upland på torra ängar, ofta i rena sanden, mindre allmän i andra Rikets landskaper. På Gottland finner man den med hwita, och på Öland med röda blommor, annars äro deras naturliga färg den gula. Den blommande Örtens utseende gifwer den rättighet til en plats i Lustträgårdar och den pryder icke litet i sälskap med Medicago falcata, Echium vulgare & c. en del Skånska sandfält.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Hemska, otrevliga men ganska vackra och mycket nyttiga är de, brännässlorna, ”Urtica dioica”. Brännässlan är en flerårig meterhög ört som har underjordiska utlöpare och därför ofta växer i stora bestånd. Blad och stjälk har vanligen rikligt med brännhår som är fyllda med bland annat myrsyra. Bladen är motsatta och har äggformat spetsiga med sågad kant och hjärtlik till rundad bladbas.

Brännässlan har han- och honplantor, därav det latinska artnamnet ”dioica”, båda har små och oansenliga grönaktiga blommor som sitter i axlika blomställningar. Hanblomställningarna är upprätta och hanblommorna har likstora grågula hylleblad. Honblomställningarna är först upprätta, sedan hängande och honblommorna har två större och två mindre grågröna hylleblad.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Catalogus plantarum” år 1658, men arten var känd redan under medeltiden. Unga blad används till nässelsoppa och näringsinnehållet är högt. Nästan alla viktiga mineraler, inklusive järn, finns där, liksom vitamin A och C och stjälkarna kan efter rötning användas till spånad, framför allt under 1600- och 1700-talen framställdes tyg av nässelfibrer, så kallad nättelduk. Färsk rot kokad i vatten användes förr för att färga ägg till påsk, men kan också användas till växtfärgning om man tillsätter alun. Brännässla är numera dessutom utgångsmaterial för industriell utvinning av klorofyll. Artnamnet ”dioica” betyder tvåbyggare och kommer av grekiskans ”di-” för två och ”oikos” för hus vilket syftar på att hanblommor och honblommor återfinns på olika plantor. Svenska namnet nässla, nätla eller nälla är känt sedan medeltiden.

”Brän-nässla. w. wid hus och gärdesgårdar. All Nässla drifwer urin och renar bloden, i Lungsot och Skjörbjugg nyttig, hälst wårtiden, då intages utpressad saft af späda Nässlor i wasla: eller brukas Decokt af Nässle-rötter en näfwa til en kanna wattn något inkokt och drucket några glas om dagen. Med färska nässlor brännas lame och borttagne lemmar; äfwen fötter wid upstigen Podager. Om wåren ätas de til grönkål: torkade nyttjas de til boskapsfoder...
...Om stjelkarna på samma sätt skötas som lin och hampa, kunna de spinnas och kläder deraf wäfwas. Med decoct af rötterna färga bondhustrur Påskägg gule.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets” kännedom av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

Spiréor är lövfällande buskar, rikt grenade från basen och ofta rotskottsbildande. Kvistarna är kala eller håriga, blad strödda, skaftade eller oskaftade, enkla, med sågad eller tandad kant. Blommorna är tvåkönade, i kvast eller klase. Kromosomantalet varierar mellan arterna.
Spireor odlas allmänt som prydnadsbuskar och som häckväxter, både rena arter och hybrider förekommer i handeln. Många används också i offentliga planteringar, till exempel kvastspirea, rosenspirea, brudspirea och bukettspirea. Släktnamnet ”Spiraea” kommer av grekiskans ”speiraia”, ett växtnamn hos Theofrastos redan 300 före Kristus.

Släktet har omkring 100 arter men bara fem arter är naturaliserade och bofasta i Sverige, vanligast är häckspirean. Fyra konstanta och livskraftiga hybrider som förökar sig med rotskott och därigenom bildar stora bestånd är också bofasta, dessa är klasespirea som kanske är arten på bilden från Skillingaryds dämme, storspirea, torpspirea och blekspirea.

Ytterligare åtta arter och fyra hybrider har påträffats tillfälligt förvildade i vårt land.
Eftersom dessa arter är mycket svårbestämda nöjer jag med att säga att bildens spiréabestånd kanske är arten klasespiréa, ”S. x billiardii”.

Nästan som en bergskrabba, ”Globularia vulgaris”, lite lik en åkervädd,”Succisa pratensis” men faktiskt en klocka ur familjen ”Campanulaceae”, så kan man beskriva en monke eller en blåmunkar, ”Jasione montana”, på latin. Den är en tvåårig, ganska spenslig ört som kan bli omkring tre decimeter hög. Stjälkarna är upprätta, bladlösa upptill och vanligen grenade vid basen. Bladen sitter strödda och är avlånga, mer eller mindre håriga, med naggsågade kanter.

Blåmunkar blommar från juni till augusti med små blommor som sitter samlade i ett toppställt huvud. Blommorna är ljusblå eller sällan vita, djupt femflikade med ett långt utskjutande stift och fem ståndare vars ståndarknappar är sammanväxta nertill. Blåmunkar förekommer från Skåne till Uppland och växer på mager, ofta sandig mark och är ganska vanlig, särskilt i de sydligaste landskapen. Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades år 1732. Artnamnet ”montana” kommer av latinets ”mons” för berg och syftar på att den ofta växer på berg och torra backar. Det äldre svenska namnet monke omtalas redan av Carl von Linné.

Aldrig kommer jag ihåg skillnaden mellan toppdån och pipdån, alltid får jag slå upp i floran, så även denna gång, och svaret blev pipdån, ”Galeopsis tetrahit”. Pipdån är en oftast utspärrat grenig ört med motsatta, grovtandade blad och röda eller vita blommor. Stjälken är upp till sju decimeter hög, uppsvälld under lederna och styvt hårig.

Den blommar från juli till september och blommorna är tvåläppiga, rödaktiga eller sällan vita. Kronpipen är ungefär lika lång som fodret. Underläppens mittflik är tvär eller rundad, platt och nästan kvadratisk, och de mörkare röda mönstren på underläppen slutar långt upp. Pipdån är mycket lik toppdån, ”Galeopsis bifida”, som den också kan korsa sig med, toppdån har förr ibland bara betraktats som en underart av pipdån. Toppdån har vanligen något mindre blommor och underläppens mittflik är urnupen, konvex och mer långsmal. De mörkare röda mönstren på underläppen sträcker sig hos toppdån oftast ända ner till kanten. Pipdån är ett ogräs som är vanlig på alla typer av kulturpåverkad mark i hela landet, den förekommer dock mer sparsamt i fjälltrakterna.

Den första fynduppgiften publicerades år 1720 av Rudbeck som fann pipdån, liksom hampdån, ”Galeopsis speciosa”, under sin resa till Lappland. Artnamnet ”tetrahit” kommer av grekiskans ”tetra” för fyra och ”hitus” för omkrets, namnet kan eventuellt syfta på den fyrkantiga stjälken.

”Röddånet är en särdeles sällskaplig växt, uppträdande än ensam i talrika stånd, än med Harkål, Kardborrar o. a. ogräs på odlade ställen eller med Guldris m. fl. i skogskanter o. a. Dikas, vändes, eller plöjes en mark, hugges en skog, eller blottas myllan på något annat sätt, strax visa sig unga plantor av denna ört.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman år 1867

Vacker som en brinnande fackla är gullriset där det står utmed vägarna vid Skillingaryds dämme, inte kan man missa det under promenaden runt dammarna. Gullris, ”Solidago virgaurea”, är en flerårig ört med gula blommor. Stjälken är upprätt och blir en halv meter hög, den har strödda, brett lansettlika blad med grov nervatur och sågad kant. Gullris blommar från juli till september och blomkorgarna är sju till tio millimeter långa och sitter i mer eller mindre täta klaselika samlingar. Holkfjällen är tegellagda. Strålblommorna är tunglika och minst fyra millimeter långa, diskblommorna är rörlika. Gullris är vanligt i hela landet och växer i nästan alla miljöer som till exempel i ängar, skogar och på fjällhedar. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Te av gullris ansågs förr vara stärkande och användes bland annat mot njursjukdomar, enligt Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

Artnamnet ”virgaurea” kommer av latinets ”virga” för spö eller ris och ”aureus” för guldgul eller gyllene. Gullris omtalas redan av Carl von Linné som ett jämtländskt namn på arten.

”Gullris. i bergaktiga skogsängar a. Är stärkande och urindrifwande: beröms emot sår i Njurar eller andra inälfwor, at dricka som Thee eller decokt: Blommar i Rötmånaden.”

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

Lite skarpare konturer på det skaftade blomhuvudet med lite rödare rött, lite vitare vitt, tydligare nervatur på de något grönare och något smalare samt något spetsigare bladen och det finns inga vita ”vinklar” på bladen. Där har Ni de mest uppenbara artskillnaderna mellan bildens skogsklöver, ”Trifolium medium”, och den ibland till förväxling lika rödklövern, ”Trifolium pratense”.

Skogsklöver är flerårig och har utlöpare vilket gör att den ofta växer i stora bestånd. Stjälken kan bli upp till tre decimeter hög och är böjd vid bladfästena så att den ser krokig eller zigzag-formad ut, på engelska heter den just ”Zigzag Clover”, medan alla de andra rödblommiga klöverarterna har raka stjälkar. Bladen är trefingrade med ganska långsmala, oftast enfärgade småblad, stiplerna är lansettlika. Skogsklöver blommar från juni till augusti med röda blommor som sitter i runda kortskaftade huvuden. Skogsklöver är vanlig i södra och mellersta Sverige, men förekommer sällsynt ända upp till Norrbotten. Den växer som namnet antyder oftast i skogar, gärna i skogsbryn eller på skogsängar.

Den första fynduppgiften är från Uppsala och Jumkil i Uppland och publicerades år 1761. Artnamnet ”medium” betyder mittersta eller mellan och gavs av Carl von Linné då han ansåg den till utseendet vara mitt emellan rödklöver och alpklöver.

”Skogsklövern är en rätt täck växt och sällskapar gerna med Blåklockor, Darrgräs, Melampyra o. a., mot hvilka den särdeles väl bryter sig både genom sin trebladighet och sina blomklot.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman år 1868

OBS! Små knoppar av flugsvampar kan påminna om röksvampar och äggsvampar så var därför mycket uppmärksamma och försiktiga! Även denna bild visar en vårtig röksvamp som även den växte i grässvålen vid ”fågeltornet”.

Det ligger en oro i luften nere vid dämmet, en stund in i den blå timmen är Krumhals borta och jag hittar henne efter en stund simmande i ån. Hon har varit orolig de senaste dagarna och vandrat runt mellan dammarna och ån. Krumhals känner att hösten är på gång, det är dags att ge sig av och hon väntar på att sina artfränder ska samlas men Krumhals flyger sällan och när jag sett henne flyga har det varit kort och lågt över mark och vatten. Änderna, som varit hennes sällskap i sommar, flyger också oroligt runt och känner sig för inför den stundande flytten. Hösten är oåterkalleligen på gång och dagarna blir allt kortare, nätterna allt längre och mörkare och för Krumhals är detta första hösten som vuxen efter en sommar i ensamhet, undra på om hon är orolig.

Blå timmen, från franskans ”l'heure bleue”, är en poetisk beskrivning på svenska respektive franska av stämningen under skymningstiden mellan solens nedgång och nattens inträdande. Blå timmen är också ett vanligt begrepp inom färgfotografering beroende på att himlens färgtemperatur stiger över dagsljusets temperatur. Det svaga ljuset gör att fotograferna svårligen kan kompensera bort det kraftiga blå färgsticket via filter. Även vid svartvit fotografering påverkas bildresultatet, ibland dock i en fördelaktig riktning. Vår hjärna kompenserar bättre för färgstick än färgfilm vid gryning och skymning.

Fenomenet beror inte enbart på ljusspridning i troposfären och stratosfären utan vi ser faktiskt ända upp i mesosfären och undre delen av termosfären strax innan det blir helt nattsvart.
Uttrycket den ”Blå Timmen” användes också till sjöss och avsåg då den period vid gryning och skymning då det var lite för ljust för att se andra fartygs lanternor men samtidigt lite för mörkt för att se deras skrov.