Familjen trastar omfattar bland annat våra vanliga trastar, rödstjärtar, stenskvättor, bildens buskskvätta, näktergal, blåhake, rödhake, blåstjärt, stentrast och blåtrast.

Namnet enkelbeckasin, på latin ”Gallinago gallinago”, vilket betyder höna höna, nämns redan år 1785 och är från början en jaktterm. Enkel syftar på artens relativa storlek och i Sverige finns även, som redan nämnts, dubbelbeckasin samt dvärgbeckasin.
Enkelbeckasinen har även kallats för horsgök, mullsnäppa och vallsnäppa.

Under mitten av 1800-talet var slättbygderna i södra och mellersta Sverige betydligt fuktigare än vad de är idag och hävdade sidvallsängar, mader och kärrmarker utgjorde en mycket stor del av jordbrukslandskapet. Förutsättningarna för en rik förekomst av enkelbeckasin och andra våtmarksfåglar var då mycket goda. Redan från början av 1900-talet finns uppgifter om att enkelbeckasinen gått mycket kraftigt tillbaka i jordbruksbygderna. Minskningen har av allt att döma fortsatt under hela 1900-talet, om än i skiftande takt under olika perioder och i olika delar av landet.

Under slutet av 1980-talet uppskattades det svenska beståndet till cirka 150.000 par. Enkelbeckasinen anländer till vårt land tidigt på våren, ofta redan i slutet av mars. Strax efter ankomsten spelar den ofta om dagen men längre fram är spelet mer koncentrerat till skymningen och gryningen. Spelet börjar på marken med ett tickande läte som ökar i hastighet, plötsligt fladdrar beckasinen upp, och på lagom höjd störtar den sig nedåt, varvid luftströmmen sätter de yttre stjärtpennorna i dallring. Ljudet blir ett omisskännligt vibrerande genom snabba ändringar i lufttrycket orsakade av att också vingarna vibrerar samtidigt. Båda könen kan åstadkomma detta gnäggande läte, vanligtvis är det dock hanen man hör.

Den ganska djupa bobalen placeras ofta i en tuva och är fodrad med torra strån och ofta ruvar honan ensam de fyra brungröna äggen i 19 eller 20 dygn. Båda föräldrarna hjälps sedan åt med att ta hand om ungarna som kan flyga efter ytterligare 19–20 dygn och ibland läggs sedan även en andra kull.

Höststräcket börjar i slutet av juli och pågår till in i november men undantagsvis kan enkelbeckasinen övervintra i södra Sverige, men flertalet fortsätter mot västra eller södra Europa och ibland så långt ner som till norra Afrika. Vintern som gick, 2008/2009, övervintrade både en enkelbeckasin och en dvärgbeckasin vid Skillingaryds dämme till många besökares förtjusning.

”Snälla lilla mamma kan jag inte få gå på biioo?”, så tycks den säga den lilla lövsångaren, allt enligt ”Svenska folkets fågelramsor”, läs mer om detta på Sveriges ornitologiska förenings sida.

Namnet lövsångare, på latin ”Phylloscopus trochilus”, vilket betyder ungefär, snabblöpande lövskådare, nämns första gången år 1824. Varifrån ordet ”löv-” i lövsångare kommer är oklart och tidigare namn på fågeln är jordkrypa, tuvkrypare, jordsmyga eller lövsmyg på grund av dess sätt att söka sin föda bland löven liksom sitt sätt att krypa från sitt väl dolda bo då den överraskas, andra namn är lövlus, tummeliten och lillmamma.

Lövsångaren har sannolikt haft en ganska stabil population i landet. Den har historiskt sett alltid varit så vida spridd och så talrik att den inte ägnats något större intresse.

I april och under början av maj anländer lövsångaren från sina avlägsna vinterkvarter.
Det är en livlig, nästan rastlöst verksam lite fågel, som framför allt är upptagen med att stilla sin ganska framträdande aptit och den har mest öga för de lättätna sakerna inom insektsvärlden. Hans fina näbb med ett svagt litet hak i spetsen är ett gott redskap för att gripa de små kryp som han mest eftersträvar. Lövsångaren förekommer i ett mycket brett spektrum av miljöer så länge de innehåller träd eller buskar. I Skandinavien och Finland händer det till och med att den häckar i gräsbevuxna sluttningar på öar.

Honan bygger sitt bo på marken och lägger det gärna i skydd av någon tuva eller buske, men det kan lika ofta ligga helt fritt och öppet. Boet som alltid är försett med ett takvalv, har en ingång från sidan i markhöjd och består av gräs, mossa och löv samt innerst en riklig mängd med övervägande vita fjädrar.

De 6–7 äggen är vita med rödbruna prickar och läggs i mitten av maj eller början på juni och ruvas av honan i 13 dygn. Ungarna matas av båda föräldrarna och efter 13–14 dygn lämnar ungarna boet.

Lövsångaren är jämte bofinken Sveriges vanligaste fågel och utbredningsmässigt är den utan tvivel den mest spridda. Det svenska beståndet uppskattas till mellan 10 miljoner och ända upp till 16 miljoner par. Lövsångaren flyttar i augusti och september ner till tropiska och södra Afrika.

Så fick jag då äntligen några bilder på en adult rörhöna med sin vackert rödgula näbb och röda pannplåt, visserligen på långt håll men med en unge bredvid sig som bonus.

Plötsligt vänder den adulta rörhönan och lämnar unge nummer ett som fortsätter och simmar vidare mot den stora kaveldunsruggen, själv simmar den tillbaka ett stycke för att möta unge nummer två.

Rörhönan ligger kvar en bra stund som om den väntar på ytterligare ungar men det kommer inga fler och strax är den som uppslukad av det täta kaveldunsbeståndet.

Denna ståtliga kärleksört växte i sydöstra delen av första dammen och till skillnad från trädgårdens rosablommande kärleksört är den viltlevande gulvit. Kärleksört, ”Sedum telephium”, är en flerårig, något blågrön ört som kan bli upp till fem decimeter hög. Stjälken är upprätt och har köttiga blad som sitter strödda eller motsatta. Bladen är platta och breda med tandad kant. Kärleksört blommar i augusti och september och blommorna är gulvita eller något grönaktiga och har kronblad som är omkring fyra millimeter långa.

I Sverige förekommer dels bildens underart vanlig kärleksört, ”Sedum telephium maximum”, som har gulaktiga kronblad, dels den odlade och ibland förvildade underarten röd kärleksört, ”Sedum telephium telephium”, som har rosaröda kronblad. Kärleksörten kan knappast förväxlas med andra arter och den är vanlig i södra och mellersta Sverige, men förekommer även sällsynt längre norrut. Den växer oftast på berg eller steniga backar.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Kärleksörten användes enligt Retzius, år 1806, mot liktornar och brännsår, och han skriver också att ”Allmogen har med denna Örten hwarjehanda skrock”. Den ingick i farmakopén, som ”Telephii herba, radix”, men redan år 1868 skriver Nyman att den gått ur bruk, men han påpekar dock att krossade blad kan lindra svedan vid brännsår.

En så stor och mångblommig ört som kärleksörten har naturligtvis mängder med pollen och nektar att erbjuda vilket bildens små blomflugor inte är sena att utnyttja. Utklädda till farliga getingar och bin får de äta i lugn och ro, detta evolutionära trick kallas med ett finare ord för mimikry och är en lysande lösning på problemet med att slippa bli uppäten.

Kärleksörtens artnamnet ”telephium” ska syfta på Telefos, kung i Mysien, som då han sårats svårt av Akilles botade sig genom att lägga blad av kärleksört på såren. Det svenska namnet kärleksört har den, enligt Nyman år 1868, fått för att den ansågs kunna spå i kärleksfrågor.

”Och emedan växten mångenstädes på landet – olika i olika landsorter – begagnas till ett slags orakel i kärlekssaker, mest genom aktgifvande på den riktning i hvilken två under taket upphängda stånd växa, erhåller den det vackra namnet Kärleksört.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.