Det är inte lätt att fotografera tornseglare och resultatet blir därefter ety de har en mycket hög hastighet när de flyger och att försöka hinna med i svängarna med kameran är minsann inte lätt. Den raka, stela vingsiluetten är en av anledningarna till seglarnas fantastiska flyg- och manövreringsförmåga.

Tornseglare, ”Apus apus”, vilket faktiskt betyder ”utan fot, utan fot” och syftar på de mycket korta och klena benen, är en fågel inom familjen seglare och den enda representanten för familjen i norra Europa. Till formen påminner seglarna om svalorna, men de är inte närmare besläktade med dessa. De är extremt anpassade till ett liv i luften och efter att de kläckts befinner sig många individer i luften från det att de lämnar boet tills de häckar första gången vilket sker först efter två till tre år. Utanför häckningstiden uppehåller de sig i luften under flera månader ofta utan avbrott och på högsommaren är de sociala fåglarna mycket påfallande i luftrummet över samhällena med sina gälla skrik.

Vid sina flygmanövrer kan de i störtdykningar uppnå hastigheter på över 200 kilometer per timma och jag kan tänka mig att fågeln på bilden är på väg upp emot dessa hastigheter för den har just inlett en dykning. I Sverige sträcker sig tornseglarens utbredningsområde över hela landet, till strax norr om polcirkeln, och den återfinns främst i anslutning till mänsklig bebyggelse. Den är ovanlig i fjällen, fjällbjörkskogen och i ytterskärgården. Tornseglaren anländer till Sverige först i maj och flyttar söderut redan i slutet av augusti och början av september, till vinterkvarter i tropiska Afrika.

En sista bild innan det blir för mörkt för att fotografera visar en tornseglare som kommer rakt emot mig i en hiskelig fart och passerar mig med sitt typiska skri bara på någon meters avstånd vilket gjorde att jag rent instinktivt duckade och kände vinddraget.

Häckfågeltaxering av tornseglare har pågått sedan 1975 och den visar att arten med säkerhet minskat med mellan 30 till 49 % de senaste 30 åren. Tittar man bara på de senaste 10 åren så är minskningen något mindre och då talar man om mellan 20 till 29 %. Den allra största minskningen har skett i norra Sverige och anledningen till minskningen är inte känd men den kan det bero på att tornseglaren får svårt att hitta boplatser som en följd av ändrad takläggningsteknik eller av en ökad giftanvändning i Afrika. Den svenska populationen uppskattas till mellan 200 000 och 400 000 par, vilket antagligen ändå är en underskattning.

Bland folkliga namn återfinns regnspira från Västerbotten och ringsvala från Östergötland medan andra folkliga namn har varit regnsvala, kyrksvala, skogssvala, långvinge, djävulsfågel och nattsvala. Även lärda författare använde olika trivialnamn på tornseglaren såsom Anders Jahan Retzius som kallade den för just ringsvala i sin upplaga av Fauna Svecia från år 1800, medan Olof Rudbeck den yngre kallade den spirsvala i Rudbecks fågelbok från år1693. Sven Nilsson använder dock namnet tornsvala men med alternativnamnet ringsvala i sin Skandinavisk Fauna från år 1824.

Trots att tornseglare häckar i närheten av människan har de inte fått någon särskild folklig uppmärksamhet. Det finns förhållandevis få antydningar om mytologiska egenskaper för denna fågel, dock kan detta bero på att seglare i många texter blandats samman med svalor eller att äldre texter där seglare faktiskt omnämnts senare har blivit felöversatta. Ett sådant exempel är från gamla testamentet i bibeln, Jesaja 38:14, som i 1917 års svenska översättning löd:

”Jag klagade såsom en svala, såsom en trana, jag suckade såsom en duva; matta blickade mina ögon mot höjden: ’HERRE, jag lider nöd; tag dig an min sak.”

I den ursprungliga bibeltexten används ordet ”cuc” vilket både på hebreiska och arabiska betyder just ”seglare”.

I vissa områden i England hade tornseglare rykte om att vara ”djävulsfåglar” eller ”devil birds” eller ”screech devils”. Deras plötsliga uppträdande vid början av sommaren, tillsammans med den svarta fjäderdräkten och det högljudda skriet, tycktes kusligt för människorna. I motsats till detta värderade tyrolarna tornseglarna positivt. Där sågs de som lyckobringare och antog samma roll som ladusvalor och hussvalor tillskrevs i Tyskland.

Från Plinius är även en nyttoanvändning från folkmedicinen bevarad, nämligen att buksmärtor skulle kunna behandlas med tornseglare som inlagts i vin. Inom heraldiken används en fotlös, och ibland även näbblös fågel vilken kallas merlett, vilken kan härstamma från tornseglaren men härleds oftast till svalorna.

Låt oss nu backa en stund i tiden då ljuset fortfarande stod mig bi och bilden Ni ser visar de nyklippta kanterna i andra dammen och jag bara undrar varför man klipper kanterna. Kantvegetationen stod i sin fagraste blomning och häckningstiden för fåglarna var inte över då bilden togs onsdagen den 22 juli 2009.

Min högst personliga åsikt är att man med fördel kan låta bli att klippa kanterna i dammarna dock kan man senare på året klippa en bård precis bredvid vägen inför nästa häckningssäsong, bland annat för mindre strandpipare och tofsvipa. Dessutom borde man plantera till exempel vresros, ”Rosa rugosa”, som ljuddämpare och insynsskydd mot motorvägen längs ner i söder. Vresrosen är dessutom bra för diverse småfåglar både som mat, nyponen, och skydd samt ganska vacker att skåda.

Den lyfte från den nedre delen av den första dammen när jag kom gående och jag såg genast att något inte var som det skulle. Dels flög den rakt emot mig och bara fem meter framför mig slog den i den nedre av de två ståltrådarna, ”snubblade” och touchade i grusvägen men fick ny luft under vingarna ett ögonblick innan den gick in för en riktig kraschlandning strax innan viltstängslet, fem meter till höger om mig. Två rejäla kullerbyttor och slutligen in i stängslet, den kom dock snabbt på fötter men såg verkligen chockad ut, bröstet hävde som en blåsbälg och, den unga knipan, som detta är, såg verkligen ynklig ut där den stod och förmodligen begrundade hur svårt flygandets ädla konst är trots att man är en fågel.

Evolutionen har under livets långa historia frambringat aktiv flygförmåga, ej glidflykt, minst fyra gånger med start hos flygödlorna via insekterna, fåglarna och däggdjuren. Däggdjuren kan dock eventuellt ha utvecklat flygförmågan två gånger dels via fladdermössen och dels via de flygande hundarna, vilket i så fall innebär totalt fem gånger, men härom tvistar ännu de lärde. Det finns nämligen forskare som hävdar att fladdermöss och flygande hundar inte har någon gemensam anfader.

Väl dold bland rosendunörten samt, tyvärr, redan överblommad står ängshaverroten, ”Tragopogon pratensis”, likt en jättelik fröställd maskros. Ängshaverroten är en tvåårig ört som kan bli upp till åtta decimeter hög och som har vit mjölksaft. Hela örten är blå- till grågrön och kal, unga exemplar kan dock ibland vara sparsamt spindelvävshåriga. Stjälken är enkel eller fågrenig med en ensam blomkorg i toppen av varje gren. Bladen är långsmala, spetsiga och grågröna och ängshaverroten blommar i juni och juli. Blommorna är gula och tunglika, men blomkorgarna är bara utslagna under förmiddagen och vid fint väder. Då frukterna mognat öppnar sig korgen och bildar en stor boll, lik en maskros.

Ängshaverrot är vanlig i södra och mellersta Sverige, men saknas helt norrut. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet och C. F. Nyman uppger år 1867 att roten kan användas till mat och att späda skott kan användas som sparris, ”Asparagus officinalis”. Artnamnet ”pratensis” kommer av latinets ”pratum” för äng och syftar på växtplatsen.

”Bland våra vanligare Tungblomstriga växter utmärker sig denna strax med sina långa och smala blad och svafvelgula blommor. Den reser sig gerna på ängen mellan lägre gräs, Smörblommor och andra örter, men visar sina blommor, såsom vi nyss nämnt, endast under dagens tidigare timmar. Om vädret är klart, ser man då det mot solen vända blomstret utbreda sina kronor i utom hvarandra ordnade, inåt mindre och mindre, kretsar och åter sluta dem vid middagen. Detta upprepas under några dagar tills befruktningen försiggått; då öppnas blomstret icke mera. Men så snart fröen hunnit mogna, breder den hittills slutna blomholken åter ut sina blad. Man ser då de långa frukterna liksom endast vänta på torrt och vackert väder för att lossna och, uppburna af den stora och då skärmlikt utbredda, underbart lätta fjäderkronan, bortsegla med vinden.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Har Ni huvudvärk eller feber kan Ni tugga på älgörten eller älggräset vilken innehåller ämnet salicylsyra. Älggräs, ”Filipendula ulmaria”, är en storväxt ört som kan bli upp till en och en halv meter hög och som ofta växer i stora bestånd på fuktiga marker precis som utmed Lagan vid Skillingaryds dämme. Stjälken är upprätt och mångbladig medan bladen är parbladiga med små bladflikar mellan de fåtaliga småbladen, uddbladet är ofta stort och tre- eller femflikat och bladskaften är vackert rödfärgade. Småbladen är stora, veckade, tandade och oftast gråvita på undersidan. Älggräset blommar från juni till augusti med gräddvita, starkt doftande blommor som sitter i yviga samlingar. Blommorna har fem kronblad och frukterna är kala och spiralvridna, de är luftfyllda vilket gör att de kan hålla sig flytande i vatten och öka chanserna till spridning.

Älggräset är vanlig i hela landet och det växer på alla typer av fuktig mark. Den första fynduppgiften publicerades av Rudbeck i ”Catalogus plantarum” redan år1658. Carl von Linné omtalar att man strör ut älggräs på golvet vid högtider, en sed som fortsätter långt in på 1800-talet och C. F. Nyman skriver år 1868 att;

”Numera användes växten nästan endast, men mycket allmänt, isynnerhet på landet midsommartiden och andra helgdagar, att för sin goda lukt och friska grönska strö på golfvet eller uppsätta på väggar o. d.”.

Såväl blad som blommor har använts inom farmakologin bland annat som svettdrivade medel, den innehåller salicylsyra ett ämne som är smärtstillande och febernedsättande och som också återfinns hos viden i släktet ”Salix”. Förr användes den för att krydda öl och mjöd och man brukade då gnida in kärlen med älggräs för att ge drycken en god smak. Blommor eller blad kan också användas till örtte. Artnamnet ”ulmaria” kommer av ”Ulmus” som är det latinska namnet på släktet almar, namnet betyder sålunda alm-liknande och syftar på småbladens form. Trots sitt svenska namn, älggräs, hör arten inte till familjen gräs i släktet ”Poaceae” utan till familjen rosväxter i släktet ”Rosaceae”.

”Lukten af denna växt är den allra mest intensiva. Till följe häraf är det i Sverige ett bruk bland bönderna att på helgdagar och vid gästabud strö friska blad af densamma på golfvet, på det att lukten däraf må fylla hela huset, och denna blir ofta så stark, att den knappt kan uthärdas. Om vintern däremot strör man på liknande sätt grankvistar på golfvet. Se där ett medel till beredande af trefnad i hemmet, som naturen själf bekostar!”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år 1905.

En annan växt som präglar Skillingaryds dämme är den vackert blåvioletta kråkvickern,
”Vicia cracca”, som slingrar sig i strandvegetationen och kan där med stöd bli mer än meterhöga. Kråkvicker är en flerårig ört med en vek, tilltryckt hårig stjälk som kan bli mer än en meter lång. Bladen är parbladiga med många småblad och ett grenigt klänge, småbladen är lansettlika och otydligt ådrade medan stiplerna är hela.

Kråkvickern blommar från juni till augusti med blåvioletta blommor som sitter i rikblommiga långskaftade klasar från bladvecken. Kronan är ganska smal och har kort segel som är liklånga med skaftet medan fruktbaljorna är mörkbruna. Kråkvickern är vanlig i hela landet utom i fjälltrakterna och den växer på alla typer av mark men förekommer främst på öppna soliga ställen, som backar, skogsbryn, åkrar, vägkanter och vid Skillingaryds dämme. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden. Artnamnet ”cracca” är ett latinskt namn som användes redan av Plinius om ett ogräs.

”Kråkvickern är en bland våra vanligaste Fjärilsblommor och gör, särdeles der den kan uppklänga på buskar eller andra stöd, en ganska god verkan med sina ljusblå blomklasar och mångpariga blad.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

”Hon” har blivit lite av dämmets maskot och jag, och många med mig, följer hennes kamp för överlevnad och som Ni ser så hänger hon fortfarande med.

”Hon” står numera ofta på vägen i södra delen av området ner emot ”svalekullen” och man kan komma henne ganska nära innan hon lite motvilligt går ner i vattnet och simmar iväg.

Snart lämnar den oss denna hona eller unga hane av årsmodell 2009 av arten törnsångare för en ”månghundramilafärd” över land och vatten till vinterkvarteren i tropiska Afrika. En fantastisk prestation av denna lilla fågel vilket gör att den måste äta ordenligt innan den ger sig av, här sitter den på stängseltråden öster om den första dammen och spanar efter insekter.
Namnet törnsångare nämns första gången redan år 1871 och syftar förmodligen på att arten ofta håller till i taggiga buskar och buskage. Åren 1969–1974 minskade antalet törnsångare kraftigt i Sverige. Detta tros bero på en långvarig torka i övervintringsområdena i tropiska Afrika. Efter år 1974 har dock arten successivt ökat igen och den svenska populationen uppskattas idag till 500.000–1.000.000 par.

I mitten av maj anländer törnsångarna till Sverige och hanarna som kommer före honorna, är mycket hemortstrogna. Hanen etablerar först sitt revir och börjar sedan bygga en eller flera ”lekbon”. Dessa liknar det ordinarie boet men är inte lika fint fodrade på insidan. Honan väljer sedan ut ett av hanens lekbo och med hans hjälp slutförs byggandet.

Hanens mest typiska beteende under häckningstiden är flyktsången, varunder han sjungande stiger till några meters höjd alldeles lodrätt, ofta med resta hjässfjädrar och med utspänd stjärt. Sångflykten avslutas med att hanen dyker ned i bågar mot honan. Dessa störtdykningar mot honan kan ibland bli ganska våldsamma så honan sitter beredd med vingar och stjärt utbredda och hoppar upp mot hanen liksom för att parera en attack.

Boet byggs vanligen i risiga snår eller tät örtvegetation och det ligger nästan aldrig mer än på en och en halv meters höjd över marken, ibland ligger det till och med på marken. Bomaterialet utgörs vanligtvis av gräs och rötter. Invändigt fodras boet med finare växtdelar såsom spindelväv och hår. Honan dekorerar dessutom ofta balen med dun och ull. De fyra till sex äggen ruvas av båda könen i elva dagar och ungarna matas av båda föräldrarna och efter ytterligare elva eller tolv dagar lämnar ungarna boet.

Det händer att en törnsångarhane har två honor på två olika revir. Då hjälper hanen bara till med matningen i det första boet, medan den andra honan ensam får stå för all matning, ofta brukar detta gå ganska bra. De gånger som en hane blir ensam om matningen av en kull ungar så går detta inte alltid lika bra dock. I augusti och september flyttar, som redan sagts, törnsångaren till tropiska Afrika och arten är regelbunden vintergäst ända ner i Zimbabwe och Sydafrika.

I den fjärde dammen parallellt med Lagan växer den oansenliga pilörten i ganska stora mängder. Pilört, ”Persicaria lapathifolia”, är en medelstor, ettårig ört som kan bli upp till sex decimeter hög. Stjälkarna är nedliggande eller upprätta som på bilden, sparsamt greniga och ibland uppsvällda vid noderna eller knäna som man ibland också säger. Bladen är lansettlika med avsmalnande bas och har ofta en mörk fläck på ovansidan, bladundersidan är mer eller mindre tätt klädd med små gula körtlar.

Pilörten blommar nästan hela sommaren och hösten, blommorna är små med grönaktigt, grönvitt eller rödaktigt hylle och sitter samlade i täta skaftade ax i stjälktoppen och från bladvecken. Den är mycket vanlig och förekommer i nästan hela landet utom i fjällen. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet.

Artnamnet ”lapathifolia” betyder ”med blad som hos en skräppa”. Namnet kommer av ”lapathon”, som var ett grekiskt namn på en skräppa, och folium för blad. Det svenska namnet pilört har förr också använts som namn på arten pilblad, ”Sagittaria sagittifolia”.

”Rödknäan är en mycket sällskaplig växt, som icke sällan uppträder så talrikt och växer så yppigt, att den med sina röda, greniga stjelkar bildar liksom små skogar, hvilka ibland kunna bli besvärliga nog att genomtränga. Den utbildas hastigt, men blomningen räcker länge, emedan både blommorna utslå småningom och nya ax utvecklas ur bladvecken under det de gamla blommornas kalkar bibehålla sig och endast bli mörkare; sålunda blir växten, så länge som årstiden tillåter, ständigt blomklädd.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Kärrtisteln förekommer allmänt i hela landet, men är något ovanligare i fjälltrakterna och i Norrbotten. Den växer på alla slags fuktiga marker och den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Förr ansågs kärrtisteln visa kommande vinters snömängd, något som omtalas redan av Carl von Linné, se nedan. Artnamnet ”palustre” kommer av latinets ”palus” för kärr och betyder ”som växer i kärr”.

”Under sin Vestgöta-resa hörde LINNÉ densamma omtalas såsom en slags spåman om nästkommande vinters snörikhet (prognosticon hyemis), så att ju högre Kärrtisteln växte under sommaren, desto mera snö skulle komma under vintern, och DYBECK säger att densamma är i Dalsland och Bohuslän ”almänt känd såsom ett snömärke för den blifvande vintern”. Den växer icke sällan med Kärrspiror, Ängsull, Starr o. d. och blir lätt bemärkt såsom vanligen höjande sig öfver alla kringstående örter.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Jag har nog sagt det förut men jag säger det igen, det är inte bara det storvulna och jättelika som är vackert och mäktigt för visst är väl denna, några centimeter höga, vitknavel i familjen nejlikväxter också vacker och på sitt eget lilla sätt mäktig. Vitknavel, ”Scleranthus perennis”, är en lågväxt, flerårig, blågrön ört som kan bli drygt en decimeter hög. Stjälken är grenig, uppstigande, ibland med något vedartad bas. Bladen är motsatta och sylformade och stipler saknas.

Vitknaveln blommar från juni till augusti med blommor som sitter i täta kvastlika knippen. Blommorna är oansenliga, saknar kronblad, och har vanligen tio ståndare. Fodret har fem trubbiga foderflikar med breda vita hinnkanter vilket gör att blomman ser ut att vara vit. Frukten är en liten nöt som sitter innesluten i fodret och som vid mognaden har inböjda foderflikar. Växten är vanlig i södra Sverige men förekommer sparsamt upp till Uppland. Den växer på öppen, torr, gärna sandig mark, i backar och torra ängar så Skillingaryds dämme passar den som ”hand i handske”. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet och artnamnet ”perennis” betyder just flerårig eller perenn.

”Hvitknavelns egendomligt blåaktigt gröna tuvor pryda icke illa barare backar och bryta sig väl mot Hällknoppens rödaktiga och Fetknoppens grönare tuvor, eller mot den sednares gula blommor.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Bara något hundratal meter söder om Skillingaryds dämme ligger den gamla soptippen och likt jättelika portstolpar växer dessa vackra vitpilar, ”Salix alba”, och ramar in vägen till det som idag bara är stora sandhögar, det vill säga på ytan. Vitpil är ett stort till medelstort träd med talrika grenar, gråaktig bark och tunna vidjelika och ofta hängande grenar. Arten blommar i maj och juni, ungefär samtidigt med dess lövsprickning och den förekommer förvildad och naturaliserad i södra Sverige och växer i vägkanter, tomter, vid dammar och på ruderatmark såsom här på en gammal soptipp.

Endast huvudvarieteten vanlig vitpil, ”Salix alba alba”, är naturaliserad och bofast i vårt land. Arten härstammar ursprungligen från Syd- och Centraleuropa, Nordafrika och Mellanöstern. Den första fynduppgiften som förvildad är troligen en uppgift som publicerades år 1779. Flera varieteter och förädlade namnsorter av vitpil odlas som prydnadsträd i parker och vid dammar, till exempel silverpil, ”Salix alba sericea”, hos vilken båda bladsidorna är silverglänsande. Artnamnet ”alba” är latinets ord för vit och syftar på de silvervita bladundersidorna.

”Hvitpilen blir i allmänhet den största eller åtminstone den högsta bland våra Pilarter. Med sitt rika, på en gång både gröna och hvita, bladverk på för vinden svigtande grenar, är den en ganska vacker art och gör genom sin gråaktiga grönska en behaglig brytning i ett landskaps trädsceneri.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Vitpilen känns lätt igen på bladens silvervita undersida och den liknar mest arten knäckepil, ”Salix fragilis”, som dock har kala blad som är gröna på båda sidorna, samt har bräckliga kvistar. Pilar och sälgar är andra namn som ofta används på arter i släktet som har omkring 400 arter totalt, som huvudsakligen förekommer i tempererade områden på Norra halvklotet. I Sverige finns 24 arter där de flesta hör hemma i norra Sverige. Arterna sälg, gråvide och knäckepil hör till de mer välkända. Flera av de odlade arterna har naturaliserats, till exempel bildens vitpil, rödvide och korgvide.

Släktnamnet ”Salix” är mycket gammalt och användes redan av Cato den äldre som egentligen hette Marcus Porcius Cato maior. Han föddes år 234 före Kristus och dog år 149 före Kristus och var författare och romersk statsman samt romersk senator. Cato d.ä förföljde Roms gamla fiende Karthago med så stort hat och han lär ha avslutat alla sina senatstal, oavsett talets innehåll, med orden ”Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam”, vilket översatt till svenska blir, ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”. Han hade stor del i att Romerska riket åter förklarade Karthago krig år 149 före Kristus i det tredje, så kallade, puniska kriget. Detta krig totalraserade Karthago och staden förstördes så fullständigt av romarna att, enligt legenden, de till och med spred ut salt på de omkringliggande åkrarna, allt för att göra området obeboeligt. Detta är dock omstritt, då salt var en mycket dyrbar vara på den tiden och området i sig var mycket stort och omfattande vilket i så fall borde ha inneburit att enorma mängder salt behövt användas.

Den gamla tippen, eller med ett modernare ord, deponin, hyser ganska rikligt med svinmålla, ”Chenopodium album”, som är en ettårig ört som i gynnsamma lägen kan bli upp till en meter hög. Stjälken är upprätt, ofta ganska hård och mer eller mindre rödstrimmig. Bladen är variabla i formen, men är vanligen trekantiga med glesa tänder och kil-lik bas, de har dessutom oftast två något större basflikar.

I färgen varierar bladen från ljusgrönt till mörkt grågrönt, men de är alltid vitmjöliga på undersidan, liksom skottspetsarna. Svinmållan blommar från juli till september och blomgyttringarna är ganska täta och har få blad. Blommorna har något kölade hylleblad och fröerna är svartbruna och släta med kölad kant. Denna målla är den i särklass vanligaste arten i släktet men också den mest variabla då bladform, bladfärg, bladtandning och växtsätt varierar kraftigt. Svinmållan skiljs från den snarlika svenskmållan, ”Chenopodium suecicum”, på mjukare stjälk, glesare blomgyttringar, vasst kölade hylleblad, samt frön med rundad kant och något fårad yta.

Svinmålla förekommer allmänt från Skåne till Norrbotten och den växer i snart sagt alla slags kulturpåverkade miljöer, som i åkrar och trädgårdsland, vid gödselstackar, i nyanlagda rabatter, men även på havsstränder. Den första fynduppgiften publicerades av Olof Bromelius i ”Chloris gothica” år 1694. Växten är näringsrik och tillagad som släktingen spenat, ”Spinacia oleracea”, går den alldeles utmärkt att äta. Även fröna användes förr och maldes under nödår till mjöl. Artnamnet ”album” betyder vit och syftar på de vitmjöliga bladen och skottspetsarna.

Olof Bromelius föddes den 24 maj 1639 i Örebro och dog den 5 februari 1707 i Göteborg. Han var läkare och botanist. Efter skolstudier vid Strängnäs gymnasium, började han sina medicinska studier vid Uppsala år 1657 och blev medicine doktor vid Leidens universitet år 1673. År 1667 blev han privatpraktiserande läkare i Stockholm samt förordnades år 1668 till ”herborist” och uppsyningsman över stadens apotek. Åren 1672–1674 var han ambassadläkare i England, Holland och Tyskland.

Tillbaka i Sverige blev han år 1675 medlem av ”Collegium medicum” samt år 1691 stadsläkare ”Ordinarius Stadz Physicus” samt dessutom provinsialläkare i Göteborg samma år. Från år 1676 var Bromelius ledamot i kommissionen över ”trolldomsväsendet”, det vill säga häxprocesserna. Hans botaniska intresse blommade i Göteborg och det är här böckerna ”Lupn-logia” år 1687 och, redan nämnda, ”Chloris gothica”, år 1694, som för övrigt är den första svenska provinsfloran, kom till. Till hans ära uppkallade Carl von Linné år 1737 ett tropiskt växtsläkte, detta fick namnet ”Bromelia” efter hans efternamn Bromelius. Hans botaniska bibliotek ansågs vara det största i landet och efter hans död fick hans son Magnus ärva samlingarna av herbarier, myntkabinett samt biblioteket.

”Flera Mållväxter äro allmänna ogräs kring våra boningar och på våra odlingar, men Mjölmållan är kanske den allmännaste bland dem. Som den växer fort, utsuger jorden och ökar sig mycket, bör den i tid uppryckas. Den är likväl icke utan nytta. Alla husdjur utom hästen äta densamma. Den kan också, trots sin icke ovanliga benämning av Svinmålla, Svingräs, ganska väl tillagas och användas som spenat, vilket Palmstruch bestyrkt.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Angående spenat så skriver C. E. Hagdahl i sin bok ”Kok-konsten som vetenskap och konst” från år 1896 följande:

”Antages hafva haft sitt hemland mellan Kaukasus och Persiska viken och var redan vid romarnes tid odlad både i Persien och Arabien under det persiska namnet ”Ispani”; kom med saracenerna till Spanien och var på 1300-talet en spis för munkarne under fastan...
...Man har skämtat på spenatens, denna anspråkslösa plantas bekostnad, som ändock alltid är så välkommen med våren och den första lärkan. Man har förebrått henne att vara utan näringsvärde, utan nytta, endast en barlast i magen. Mot detta förtal protesterar hon emellertid med hela kraften af sin lättsmälthet, hvilken gör henne till en nyttig säkerhetsventil för hvarje öfverlastad mage.”

Avslutningsvis för denna gång en annan växt från den gamla tippen nämligen rockentrav som är så lätt att känna igen tack vare att fröskidorna är tilltryckta mot stjälken.

Rockentrav, ”Arabis glabra”, är en 2-årig ört i familjen korsblommiga växter där det svenska namnet nämns första gången i ett tillägg till Carl von Linnés ”Flora Suecia” år 1745. Första publicerade fynduppgiften i Sverige är från år 1658 och gjord av Olof Rudbeck d.ä.

Namnet kommer sannolikt från tyskans ”Raucke” och holländskans ”rokette”, vilka båda betyder senapskål eller ruccola. Bladen på rockentrav och senapskål är ganska lika varandra och ordet ”trav” syftar på fröskidan, som innehåller 260–400 frön. Det latinska namnet ”Arabis” syftar på Arabien, varifrån växten ursprungligen kommer, och ”glabra” på att den är glänsande, tack vare ett glatt vaxskikt.

Örten är 50–120 centimeter hög och har oftast en ogrenad stjälk och flera gulvita blommor som är 3–6 millimeter långa och vilka sitter i toppen. Vid basen har rockentraven en bladrosett, vilken består av håriga, parflika blad. Stjälkbladen är helbräddade, kala och blågröna till färgen. Fröskidorna sitter längs med stjälken och ser ut att vara tryckta mot denna. Rockentrav har tidigare gått under namn som spetsört, skiechtegräs och stillfrö och år 1638 kallade Johannis Franckenius örten för tornört vilket var ett ganska passande namn på denna höga och styva växt.