Äntligen fick jag några bilder på den skygga och svårsedda rörhönan, eller som Carl von Linné skulle ha sagt, den grönfotade sumphönan eller vasshönan. På latin heter den ”Gallinula chloropus” och artnamnet ”chloropus” betyder just grönfotad. Bilden visar en juvenil fågel vilket betyder att den inte ännu har fått den vackert rödgula näbben och röda pannplåten men den vita undergumpen syns tydligt på bilden.

Första gången som rörhönan observerades i Sverige var i Uppland och då så sent som 1784 men det dröjde sedan 100 år innan arten blev lite mer allmän. Eftersom rörhönan inte flyttar så långt söderut påverkas den av huruvida vintrarna är hårda eller milda och serier av kalla vintrar kan ge upphov till kraftiga nedgångar av beståndet, som det sedan tar flera år att bygga upp igen.

Till skillnad från sothönan, så har rörhönan inte lyckats kolonisera kusterna i samma utsträckning. Rörhönan är väldigt svårinventerad genom sin anknytning till småvatten, ibland totalt igenvuxna sådana och det svenska beståndet uppskattas i dag till 2.000–4.000 par.

När rörhönan simmar undan med typiskt nickande huvudrörelser lyser det vitt under stjärten. Hon simmar för övrigt riktigt bra och dyker inte speciellt illa heller, hon rör sig dessutom avgjort bättre på land än sothönan. Man ser henne ofta gå och plocka i gräset vid stranden och fordom kom hon till och med fram till hönsen när dessa utfodrades och i södra delarna av landet kan de nattetid födosöka på omkringliggande åkermark.

Rörhönan klättrar också rätt bra och i trånga ådalar, där översvämningar är vanliga, kan hon bygga sitt bo ganska högt upp i en sälg eller pil, oftast läggs dock boet bland vattenväxter eller i en buske och byggs av vass, kaveldun och starr vilket är fallet här vid Skillingaryds dämme. Före häckningens början byggs i regel flera boplattformar, av vilka en sedan förvandlas till bo och i områden med tät population förekommer häftiga revirstrider.

Här ser vi en stor dununge ur andra kullen för året, den vuxna fågeln, med den arttypiska vitstreckade linjen på kroppssidan skymtas delvis till höger.

De vanligen fem till tolv äggen är brunaktigt vitgrå med rödaktiga och askblå fläckar och läggs i april eller maj och ruvas av båda föräldrarna i 19–22 dygn.

Ungarna använder sedan plattformarna som sina nattkvarter och är beroende av sina föräldrar i cirka fem veckor. Rörhönan lägger ofta två kullar och man har iakttagit, liksom hos sothönan, att äldre ungar hjälper till med att mata de yngre.

Födan består till 75 % av vegetabilier, blad av vattenväxter, frön och bär, samt till 25 % av insekter, maskar, snäckor och sniglar.

Denna bild tog jag bara för att förklara vad det är som bildar den gröna soppan som dessa tre knipor simmar omkring i. Det är inga slemmiga grönalger utan en massförekomst av vanlig andmat, ”Lemna minor” på latin, andmat även på norska, liden andemad på danska, pikkulimaska på finska, common duckweed på engelska och kleine wasserlinse på tyska. Kanske skulle man kunna hitta de båda andra och ovanligare arterna i släktet ”Lemna”, det vill säga, korsandmat och kupandmat om man letade noga i ”den gröna gröten”.

Det finns dessutom en fjärde art andmat men i ett annat släkte. Den heter stor andmat, ”Spirodela polyrhiza” på latin och kanske finns även denna art vid Skillingaryds dämme, det är bara att leta i dammarna. En kul upplysning i fallet stor andmat är att den i USA ibland odlas som en ersättning för blålusern, ”Medicago sativa”, för att användas i djurfoder, det kanske vore något för oss i Sverige.

En något märklig närbild på en strimsporre, den är nämligen tagen på tio meters avstånd med 720 millimeters brännvidd på fri hand. Strimsporre, ”Linaria repens”, förekommer främst i södra och mellersta Sverige, men arten förekommer ända upp till Norrbotten. Den är ganska vanlig i vissa trakter, främst växer den på torr och grusig eller sandig kulturmark, till exempel på banvallar och i vägkanter. Den första fynduppgiften är från Gävle i Gästrikland och publicerades i Hartmans ”Handbok i Skandinaviens flora” så sent som år 1843. Artnamnet ”repens” kommer av latinets ”repere” för krypa och betyder just krypande. Det svenska namnet strimsporre syftar på den strimmiga blomkronan.

”Linaria repens Willd. bladen 4-5 i krans, blågröna glatta, blommorna hvitaktiga blåstrimmiga, med sporre knappt längre än foderbladen. Funnen af Blytt på ballastplatser i Norrige samt vid Gefle 1842 och 43.”

Ur ”Handbok i Skandinaviens flora” av C. J. Hartman år 1843.

På norska och danska heter den lite lustigt och fritt översatt ”randig torskmun”.

En nära släkting till strimsporren är gulsporren, ”Linaria vulgaris”, som kanske är den vackraste blomman vid Skillingaryds dämme just nu. På norska och danska heter den bara, och lika fritt översatt, torskmun. Gulsporre är vanlig i nästan hela landet, utom i fjälltrakterna där den är sällsynt. Den växer gärna på torr mark, till exempel i vägkanter och på banvallar och den första fynduppgiften publicerades på redan på 1600-talet.

Enligt Carl von Linné, år 1755, användes gulsporren blandad med mjölk för att döda flugor och den har därför på sina håll kallats flugblomster. Namnet flugblomster används dock numera bara om orkidén flugblomster, ”Ophrys insectifera”. Plockad före blomningen och kokad med alun uppges gulsporren färga gult.

Ibland förekommer blomklasar där en eller flera blommor är så kallat radiärsymmetriska med en märkligt tubformad blomkrona med fem ståndare och fem sporrar, en så kallad peloria. Radiärsymmetri innebär hos blommor och djur att det finns en huvudaxel genom vilken tre eller fler symmetriplan kan läggas och varje sådant plan delar blomman eller djuret i två hälfter som är varandras spegelbilder.

Denna missbildning hos gulsporren uppmärksammades redan av Carl von Linné på 1700-talet som skrev om fenomenet i ”Dissertatio botanica de Peloria” år 1744. Han beskriver där växten och ger den namnet Peloria som kommer av grekiskans ”pelor” för vidunder. Här snuddade faktiskt Carl von Linné vid evolutionstankar men dessa idéer lät vänta på sig ytterligare drygt hundra år och bröt igenom först i och med boken ”Om arternas uppkomst”, år 1859, av 200-års jubilerande Charles Darwin där boken för övrigt har 150-års jubileum. Gulsporrens artnamn ”vulgaris” kommer av latinets ”vulgus” för hop, allmänhet och betyder vanlig.

”Man finner denna Örten wid gärdesgårdar, jordwallar, åkerrenar, på trädesåkrar, hwilka ställen den med sina präcktiga blommor pryder; men sjelfwa Örten har en obehagelig lukt, och ätes derföre endast af Geten och ganska litet af Fåret. I Småland brukar man efter LINNE'S berättelse at lägga Örten i nymjölkad mjölk, för att döda flugor.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

De senaste åren har en annan vacker, och för våra trakter tidigare ovanlig, växt intagit Skillingaryds dämme, nämligen rosendunörten, ”Epilobium hirsutum”. Det är faktiskt bara mellan tio och femton år sedan man mötte denna vackra ört utmed motorvägarna först när man passerat gränsen till landskapet Skåne och då fanns den inte alls här uppe hos oss. Rosendunört är en storväxt, flerårig ört som kan bli upp till två meter hög, den har långa, tjocka, underjordiska utlöpare och bildar ofta stora bestånd.

Hela växten är klädd med långa mjuka hår och de runda stjälkarna är rikt greniga, med oskaftade, något stjälkomfattande blad. Bladen är brett lansettlika med skarpt sågtandad kant och den blommar från juli till september med stora mörkt rosa blommor. Blommorna är omkring tre centimeter breda och stiftet har ett fyrflikigt märke. Rosendunört är vanlig i Skåne men förekommer sparsamt upp till Gästrikland och Hälsingland och den växer i fuktiga miljöer på kulturmark, ofta i diken och dammar. Den första fynduppgiften är från Krageholm i Skåne, och publicerades av Johan Leche år 1744.

Leche är för övrigt en skånsk släkt ursprungligen från Danmark. Namnet synes ha stavats Lecche av släktmedlemmarna under 1600-talet. Ättens äldste kände stamfader var kyrkoheden i Tystrup på Själland Jens Pedersen Leche, död 1626. Johan Leche, 1704–1764, som blev professor i Åbo och ledamot av Vetenskapsakademien var en så kallad Linnélärljunge och botaniskt kunnig.

Rosendunörtens artnamn ”hirsutum” betyder långhårig och syftar på växtens behåring.

”Med sina stora rosenröda blommor och sin rika grönska är Luddunan en ganska vacker växt. Kronbladen äro gulaktiga vid basen, och från denna sträcka sig nästan genomskinliga ådror, under det bladets rodnad blir starkare uppåt. Hvar blomkrona varar dock endast en dag sedan den riktigt utslagit.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

En annan relativ nykomling till Skillingaryds dämme är den lilla och oansenliga kanadabinkan, ”Conyza canadensis”, för övrigt tidigare i samma släkte, ”Erigeron”, som den i en tidigare krönika avhandlade gråbinkan men numera är alltså kanadabinkan utbruten i ett eget släkte som heter ”Conyza”.

Kanadabinka blommar från juli till september och blomkorgarna är små, ofta bara ett par millimeter breda, och sitter i grupper i en sammansatt klaselik ställning. Den hör ursprungligen hemma i Nordamerika, men kom till Europa redan på 1700-talet och idag är arten ganska vanlig i Sydsverige och i delar av Mellansverige. Den växer vanligen på ruderatmark, i vägkanter och på banvallar, men kan också påträffas i åkrar och på sanddyner. Den första fynduppgiften publicerades år 1768 och artnamnet ”canadensis” betyder just ”kommer från Kanada”.

”E. canadense L., som härstammar från Canada och Virginien och för öfver 200 år sedan spriddes till Europa (der den nu mångenstädes är liksom inhemsk), upptages vanligen i våra floror, ehuru den hos oss är mycket obeständig. Den är ettårig och har små hvitgula blommor.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Trots de något deformerade kronbladen så är det ett exemplar av den vackra snårvindan,
”Calystegia sepium”, som vi ser på bilden som för övrigt är tagen vid gattet alldeles söder om ön i första dammen. Snårvinda är en flerårig, slingrande ört som bildar stora bestånd och stjälkarna kan bli upp till tre meter långa och har strödda skaftade blad med en pil-lik bladskiva. Bladen blir vanligen omkring en decimeter långa och har en spetsig eller rundad inskärning vid basen.

Snårvindan blommar i juli och augusti med stora, trattformade, vita eller rosa blommor som är fyra till fem centimeter breda. Blommorna sitter ensamma på långa skaft från bladvecken och under blomman sitter två stora, något kölade förblad som delvis täcker fodret vilket syns tydligt på bilden. Den spädare arten åkervinda, ”Convolvulus arvensis”, har betydligt mindre blommor och mycket små förblad som sitter en bit ned på blomskaftet. Snårvinda är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige och den växer på fuktig näringsrik jord.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet men tänk på att trots att snårvinda är en mycket vacker art är den mycket starkväxande och blir lätt ett besvärligt ogräs i trädgårdar. Artnamnet ”sepium” kommer av latinets ”sepes” för häck.

”Skogsvindan är visserligen prydlig med sina talrika blad och stora, vackra blommor, men kan också lätt bli ett svårt ogräs genom sina vidt krypande rötter, hvilka sprida sig värre än Åkervindans...
...Lätthet och täckhet, jemte mycken lifskraft, utmärka denna art, som icke sällan med Vildhumla o. a. bildar nästan ogenomträngliga massor eller blandar sina blad med de buskars, på hvilka den slingrar sig.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år1867.

På ett stort område vid bron mellan näst sista och sista, ännu icke vattenfyllda, dammarna växer dessa ganska kraftiga och gulblommande växter som jag tror, liten brasklapp dock, är sumpfräne, ”Rorippa palustris”, ety jag har ännu inte hunnit examinera mitt beläggsexemplar. Hursomhelst, i så fall återigen en nykomling till Skillingaryds dämmes dammar.

Sumpfräne är en vanligen ettårig ört med flikiga blad och gula blommor. Stjälkarna är greniga, nedliggande eller upprätta, upp till sex decimeter höga, ofta ihåliga och ganska saftiga. Bladen är djupt parflikiga, vanligen med fyra till sex par sågade bladflikar och en stor, vanligen trubbig, ändflik. Stjälkarna, blomskaften och foderbladen är ofta rödfärgade, vilket inte stämmer med bilden växt där de är rent gröna och tydligt fårade. Sumpfräne blommar hela sommaren, från juni till september och blommorna är små med gula kronblad som är ungefär lika långa som fodret.

Sumpfräne är allmän i hela landet och den växer på fuktig, näringsrik mark, till exempel vid stränder, diken, i nyanlagda rabatter samt på annan kulturmark.

Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades av Anders Celsius år 1732. Artnamnet ”palustris” kommer av latinets ”palus” för kärr och betyder just ”växer i kärr”.

I ”stenskravlet” alldeles i närheten av sumpfränarna växer några kraftfulla och vackra exemplar av strätta, ”Angelica sylvestris”. Strättan är en högväxt, flerårig ört som kan bli upp till två meter hög. Stjälken är ihålig och bladen är två till tre gånger pardelade med breda, ojämnt tandade bladsegment, de basala bladen har rännformiga bladskaft.

Strätta blommar i juli och augusti med små vita eller rödlätta blommor som sitter samlade i platta eller välvda flockar. Den andra arten i släktet heter kvanne, ”Angelica archangelica”, och skiljs från strättan genom nästan klotformade blomflockar, grönaktiga blommor, kala flockstrålar, samt trinda basala bladskaft. Strättan är vanlig i hela landet utom i de allra nordligaste delarna och den växer på fuktig mark, i skogar och ängar.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Enligt Nyman, år 1867, kan man färga ylle gult med strättans blommor. Artnamnet ”sylvestris” kommer av latinets ”sylva” för skog, och namnet syftar på att den ofta växer i skogsmark. Strätta är ett dialekt tal ord för spruta, skvätta och namnet kommer enligt Odhner, år 1963, av att barn använde de ihåliga stjälkarna som sprutor.

Avslutningsvis för denna gång en vacker närbild på strättans blomflock.

”Bland helt vanliga växter äro många ganska vackra, så att både detta och deras stora antal göra dem till väsentliga prydnader för eller utmärkande drag i vegetationen under kortare eller längre tid. En sådan är Skogspipan, som länge hvilar och först vid vårens slut eller sommarens början öppnar den stora svällande knopp, som på en gång innesluter både blad, stjelk och de många blommorna.

Först fram på sommaren har den resliga, till en del violetta eller brunaktiga, stjelken hunnit utväxa. Den utskickar icke sällan grenar. Då de talrika, i början slokande blomflockarna utvecklat sig, bilda de stora och kullriga samlingar, hvilka, upphöjda på nu raka skaft, erbjuda insekterna den ymniga honing, som deras många blomdiskar utsöndra.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.