Buskskvättorna har haft ett bra år vid dämmet och fått fram åtminstone fem ungar som nu är utflugna och en av dem ser Ni på bilden.

Den lilla oansenliga ullörten växer ganska rikligt utmed vägarna vid Dämmet men det är lätt att förbise dem. Ullört, ”Logfia arvensis”, är en grått ullhårig, lågväxt, ettårig ört med oansenliga blommor som sitter samlade i små blomkorgar. Stjälken är upprätt, enkel eller oregelbundet grenig, och kan bli upp till fyra decimeter hög.

Bladen sitter strödda och är oskaftade och lansettlika med helbräddad kant. Ullörten blommar i juli och augusti. Den snarlika arten spenslig ullört, ”Logfía minima”, är spädare och har holkfjäll som är kala ända ute i spetsen.

Ullörten är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige, men den förekommer sällsynt också i de nordliga delarna av landet. Den växer på torr, sandig eller grusig mark och den första fynduppgiften är från Skåne och publicerades år 1744, men arten är omtalad redan under 1600-talet. Artnamnet ”arvensis” kommer av latinets ”arvum” för åker.

Liggande tätt utefter marken i kanterna av Dämmets grusvägar, gör den lilla nejlikväxten knytling, likt ljusgröna små öar mot det gråbruna gruset och sanden i bakgrunden.
Knytling, ”Herniaria glabra”, är en ett- till flerårig, vid marken horisontellt utbredd, gulgrön ört med oansenliga grönaktiga blommor.

Stjälkarna är nedliggande, greniga och korthåriga eller kala, de har motsatta blad men i övre delen är ofta det ena bladet reducerat. Bladen är smalt äggrunda och omkring fem millimeter långa och knytlingen blommar från juni till september. Blommorna är mycket små och sitter i huvudlika knippen i bladvecken. Kronbladen är vita, sylformade och betydligt mindre än foderbladen.

Knytlingen är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige där den växer på öppen, sandig eller grusig mark. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet och växten har förr använts som läkeväxt, bland annat mot bråck. Artnamnet ”glabra” kommer av latinets ”glaber” för kal, glatt.

”Knytlingen är visserligen både till blommor och blad högst oansenlig, men de små rosetter den bildar - icke sällan på bara sanden eller gruset - sakna icke en viss täckhet. Oaktadt sin obetydlighet var växten fordom icke utan anseende som läkeört; den berömdes såväl i vattsot (emedan den är starkt uretisk), som vid färska sår och bråck.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Likt mjuka hartassar eller bomullstoppar i grågrönt, rosa och ljusrött lyser den vackra harklövern upp vägkanterna vid Dämmet. Harklöver, ”Trifolium arvense”, är en ettårig, mjukt hårig ört med upprätt och vanligen rikt grenig stjälk som kan bli upp till tre decimeter hög. Bladen är trefingrade med avlånga småblad.

Harklöver blommar från juni till augusti och blomhuvudena är avlånga ludna och skaftade. Fodret är långhårigt och har långa foderflikar och kronan är rosa eller vit.

Harklöver är vanlig från Skåne till Uppland, längre norrut är den sällsynt. Den växer på berg, torrbackar och sandmarker och första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Artnamnet ”arvense” kommer av latinets ”arvum” för åker och syftar på att den ibland växer som åkerogräs. Det äldre svenska namnet harväppling har också använts på harsyra, som dock inte är en ärtväxt som harklövern utan hör till familjen harsyreväxter.

”Fältklövern kan väl icke räknas bland prydnadsväxterna, men dess fina och greniga stjelkar, små och stundom helt röda blad och köttröda, ludna blomax gifva den dock en viss täckhet. För de sistnämnde får växten icke sällan heta Harväpling, Harklöver, Hartassar...”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Det finns många olika prästkrageliknande växter i den svenska floran, det vill säga, blommor med vita strålblommor och gula diskblommor och denna art heter baldersbrå, ”Tripleurospermum perforatum”, fordom även kallad surkulla eller ogräsbaldersbrå.

Baldersbrå är en ettårig kal, doftlös ört med finflikiga dill-lika blad och prästkragelika blomkorgar. Stjälken kan bli upp till sex decimeter hög och är vanligen upprätt och bladflikarna är spetsiga och tunna. Baldersbrå blommar under sommaren och hösten, från juni till oktober och sätter rikligt med frukt, en planta producerar i genomsnitt omkring 35.000 frukter, men kan producera ända upp till 250.000 frukter.

Baldersbrå är vanlig och förekommer i nästan hela landet. Den växer på kulturpåverkad mark, till exempel i vägkanter, åkrar och trädgårdar och den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet.

Artnamnet ”perforatum” betyder genomborrad, perforerad. Namnet baldersbrå anses komma av strålblommornas kritvita färg som är lika vita som Balders ögonbryn, i Eddan omnämns nämligen ett gräs, det vitaste av alla, som var så vitt som Balders ”brár”, det vill säga, ögonhår eller ögonbryn. Isländskans baldersbrá syftar på brunbaldersbrå, en underart av kustbaldersbrå som inte förekommer i Sverige.

”Strålblommorna sänka sig mot natten och höja sig åter om dagen tills blomningen slutat, då deras rörlighet upphör. Blandad med Blåklinten och Vallmon, blir Baldersbrån ett temligen vackert åkerogräs.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

De vackert lila korgarna av honblommor tillhör åkertistelns honplanta som växer med kraftfulla bestånd i kanterna av dammarna och blommar just nu som allra mest intensivt. Den purpurröda hanblommans klotrunda korgar växer på hanplantor sida vid sida, dock ej i bild, vilket bevisar att åkertisteln ibland kan vara skildkönad, det vill säga, ha olika han- och honplantor.

Åkertiseln, ”Cirsium arvense”, har krypande och vitt förgrenade jordstammar som ofta utbreder sig horisontellt i våningar, ibland ända till två meters djup. Avbrutna bitar av jordstammen bildar lätt nya plantor och detta har gjort arten till ett svårutrotat ogräs. Den blommar från juli till september och blomkorgarna är ganska små och arten kan, som sagt, vara skildkönad.

Hanplantorna har nästan runda korgar med purpurröda blomkronor och honplantorna, på bilden, har mer långsträckta korgar med ljust violetta blomkronor. Arten är mycket variabel och delas ibland upp i flera olika varieteter.

Åkertisteln är vanlig i nästan hela landet, men är något mindre frekvent i Norrbotten och i fjälltrakterna. Den förekommer oftast som ogräs, i åkrar, ängar och betesmarker men växer också till exempel på havsstränder.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Carl von Linné skriver år 1749 att; ”Fröhus-dunet brukas af dem fattigom för fjäder i sängkläder” och han berättar också att den är ”af sit krypande rätt förhatelig i åkrarna”.
Artnamnet ”arvense” kommer av latinets ”arvum” för åker och syftar på att arten ofta växer i åkrar.

”...et ibland de elakaste och tillika allmännaste ogräs i Sädesåkrar, och äfwen i en del Trägårdar, där den fått innästla sig. Detta ogräs både kryper omkring eller widgar sig, och går på djupet med fine rötter, och som dess frö flyga, kunna de äfwen lätt transporteras inuti de bäst omgärdade ställen.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Den ståtliga krustisteln, ”Carduus crispus”, med en fond av ljust grön andmat som täcker hela vattenytan i en av dammarna vid Dämmet. Även denna tistelart är rikligt förekommande vid Skillingaryds dämme och uppvisar även den, likt åkertisteln, kraftfulla bestånd och fattas väl bara annat i det kväverika vattnet.

Krustisteln är en ganska högväxt, mjukt tornig ört som kan bli upp till en och en halv meter hög. Bladen har breda flikar och är långt nedlöpande vilket gör att stjälken och grenarna blir vingkantade. Bladöversidan är mattgrön och undersidan ofta filthårig. Krustisteln blommar från juli till långt in på hösten och blomkorgarna är nästan runda och sitter samlade i kortskaftade klasar i grenspetsarna. Blommorna är rörlika och mörkt rödvioletta och den är vanlig i hela landet.

Den återfinns främst på kulturmark, till exempel i vägrenar, betesmark samt på åkrar och första fynduppgiften är från Uppland och publicerades 1732 av Anders Celsius i ”Plantarum circa Upsalam sponte nascientium catalogus”. Artnamnet ”crispus” betyder krusig och syftar på den krusigt vingkantade stjälken.

Gråbo, ”Artemisia vulgaris”, detta allergigissel, har stora och kraftfulla bestånd utefter dammarna. Härifrån ”skjuts” mängder med gråbopollen ut i luften till stora problem för alla allergiker. Gråbo är en storvuxen flerårig ört med djupt flikiga blad och en stor grenig klase med massor av små blomkorgar.

Stjälken är upprätt, upp till en och en halv meter hög, och vanligen mörkt brunröd. Bladen är för det mesta kala på ovansidan och gråludna undertill, bladflikarna är platta och spetsiga. Gråbo blommar från juli till september och den liknar mest malört, men den senare har helt silvergrå blad, större blomkorgar med rent gula blommor och en kraftigare, mättat aromatisk doft. Gråbo är mycket vanlig på torr kulturmark kring gårdar och på ruderatmark och i vägkanter, men förekommer även på stränder.

Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Catalogus plantarum” år 1658. Gråbo har använts inom örtmedicinen mot flera olika åkommor, bland annat mot frossa och såldes på apoteken under namnet ”Fibrillae radicis Artemisiae”. Artnamnet ”vulgaris” kommer av latinets ”vulgus” för hop, allmänhet och betyder vanlig.

”Växten kallas vanligen Gråbo och är en bland våra allmännare; man ser den vid nästan alla vägar jemte tistlar o. d., eller kring våra odlingar och boningar på landet i sällskap med Nässlor och Målla.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Det ser nästan ut som en redan vissen blomma men så här ser gråbinkan ut när den står i full blom och det gör den lite varstans vid Skillingaryds dämme. Gråbinka, ”Erigeron acer”, är en vanligen ettårig, kal till hårig ört med upprätt, grenig stjälk och ganska små blomkorgar. Stjälken kan bli upp till fyra decimeter hög och bladen är lansettlika med hel eller glest och grunt tandad kant.

Gråbinka blommar från juli till september och blomkorgarna är omkring en halv centimeter breda och sitter i en enkel klaselik ställning. Blommorna är blekt rödlila och strålblommorna är korta, holkfjällen är vanligen gråhåriga och frukten har hårpensel. Gråbinkan är en mycket variabel art som delas i flera underarter och förutom huvudunderarten vanlig gråbinka, på bilden, förekommer också underarterna kalbinka och brunbinka i Sverige.

Gråbinka är vanlig i hela landet och den växer vanligen på torr, öppen mark. Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Catalogus plantarum” år 1658. och artnamnet ”acer” betyder skarp, bitande.

För många år sedan tog jag med mig en liten planta med bildens vackra hybrid, uppländsk vallört, ” Symphytum x uplandicum”, från naturen någonstans och planterade hemma i trädgården. Detta var något som jag efter några år bittert skulle ångra ety dessa vallörter spred sig med tjocka och djupt liggande jordstammar och tog snart över hela landet. Det tog mig mycket möda och stort besvär att utrota dem ur landet men det gick men tänk Er noga för så Ni inte gör samma misstag som jag gjorde.

Vallörter tillhör släktet ”Symphytum” som kommer av grekiskans ”symfyein” för att växa ihop, vilket syftar på dess användning som läkeväxt vid benbrott och dylikt. Det svenska namnet vallört kommer inte av svenskas vall utan från tyskans über-wallen som i sin tur är en översättning av det latinska släktnamnet.

Släktet har totalt 35 arter varav två, äkta vallört, ”Symphytum officinale” och fodervallört, ”Symphytum asperum”, förekommer i Sverige. Dessa två arter korsar sig med varandra och hybriden, uppländsk vallört uppkommer, denna art är numera vanligare än föräldraarterna.

Mängder av mörk jordhumla, ”Bombus terrestris”, tar tacksamt för sig av pollen från kaveldunets hanblommor redan innan de hunnit ut ur ”knoppen”.

”TYPHA, som här kallas Dynema, och i Bohus ej olämpeligen Krutläskare, är af Auctores gjord til 3 eller flere species, utan at de utstakat gränsorne emellan slagen. På Commendants-ängen hade wi tilfälle at se 2ne slag, och deraf utleta åtskilnaden dem emellan, hwaraf slöts, at Typha palustris minor C. B. 20. är all den Typha, som wäxer up i landet, men Typha palustris major C. B. wäxer mäst här nedre i Skåne; åtskilnaden emellan desse twå består förnämligast deruti, at den större har gemenligen blad, så breda som Iris (Fl. 33), men det mindre slaget har smala blader lika som Scirpus lacustris (Fl. 40) wore klyfwen midt i tu. Dessutom äro axen på den större tjocka, som den aldratjockaste manstumme, och hänga han-axen ihop med hon-axen; deremot äro axen på det mindre slaget föga tjockare än en Swan-penna, och han-axen äro skilde ifrån hon-axen, til et twärfingers bredd, få at dessa twå kunna med alt skäl skiljas till åtskilde species.”

Ur ”Carl Linnaei Skånska Resa 1749” av Carl von Linné år 1751.

Det ser ur som rödklöver nedtill och vitklöver upptill och gör det så är det alsikeklöver, ”Trifolium hybridum”, där ”hybridum” står för det faktum att Carl von Linné, som namngav den, trodde att det var just en korsning mellan röd- och vitklöver. Alsikeklöver har, för övrigt, odlats som vallväxt sedan slutet av 1700-talet.

Alsikeklöver är vanlig i hela landet utom i fjälltrakterna. Den växer oftast på kulturpåverkad mark och den första fynduppgiften publicerades av Carl von Linné i artikeln ”Swenskt Höfrö” i ”Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens handlingar 1742” där han skriver att den ”Wäxer ock på få ställen i Swerige wild, såsom på någre ställen emellan Upsala och Stockholm, besynnerligen wid Alsieke jämte landswägen, endast i bästa Jordemon”.

”Alsikeklövern är en rätt prydlig art, både genom sina breda och vackra, för ljuset ganska känsliga, småblad och sina talrika och, såsom vi nyss omtalat, olika blommor, hvarigenom dess blomklot ha liksom två olika våningar, en nedre, som dagligen tilltager, nästan rosenröd och en öfre, som i samma mån minskas, hvit...
...Denna Klöverart är en ganska god både betes- och foderväxt och passar väl att så tillsammans med Timotej eller Knylhafre.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Den lilla oansenliga korgblommiga arten gatkamomill, ”Matricaria matricarioides”, trivs ypperligt bra utmed vägkanterna vid Skillingaryds dämme. Den har inga strålblommor och följaktligen bara gula diskblommor. Hela växten doftar aromatiskt liksom den andra arten i släktet, kamomill. Stjälken är upprätt, rikt grenig och har mörkgröna finflikiga blad.

Gatkamomill blommar från juli till september och blomkorgarna är kortskaftade och omkring en halv centimeter breda. Gatkamomill kommer ursprungligen från Nordamerika, men är numera vanlig i hela landet på kulturpåverkad mark.

Den växer ofta vid gårdar, vägar och stigar och den första fynduppgiften är från mitten på 1800-talet då den hittades vid Uppsala. Man anser att den kommit med jord från Botaniska trädgården och sedan spridit sig. Artnamnet ”matricarioides” betyder ”Matricaria”-liknande och syftar på släktet kamomiller, ”Matricaria”, där arten numera hör hemma. Den fördes ursprungligen till släktet kotulor i släktet ”Cotula”.

”Lifligt erinrar jag mig, då jag som skolgosse 1848 på en gård här i staden [Uppsala] anträffade några få exemplar af densamma, och det var ej svårt att uppvisa, att den kommit med planteringsjord från botaniska trädgården. För hvarje år, som gick, visade den sig på nya ställen, och sedan den i den stora sandgropen söder om staden funnit en förträfflig växtplats, fördes dess frön med till väglagning hämtade grus- och sandlass åt alla håll, så att man snart längs vägkanterna fick flerstädes se en smal garnering af gatkamill. Från ångbåtshamnen och järnbanans godsstation, där den äfven slagit sig ned, fördes den vida omkring till andra orter...”

Th. M. Fries enligt S. Birger ur ”Om förekomsten i Sverige af Elodea canadensis L. C. Rich. och Matricaria discoidea DC.,”, Arkiv för Botanik Bd. 9. No. 7 år 1910.

Det numera förhatliga så kallade ogräset kers, qualler, skvallerkål eller kirskål, ”Aegopodium podagraria”, trivs alldeles utmärkt vid Skillingaryds dämme ety den är kvävegynnad eller kväveberoende. Kirskålen blommar från juni till augusti med små vita blommor som sitter samlade i flockar.

Växten är vanlig på alla typer av kulturmark i hela landet, utom i fjälltrakterna där den förekommer mera sällsynt. Den anses vara ursprunglig i näringsrika ängsskogar och tillsammans med bland annat knölklocka är kirskål ett av våra mest svårutrotade trädgårdsogräs. Den har jordstammar med rik skottbildning där varje enskild bit växer upp till nya plantor om de bryts eller grävs av.

Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades av Celsius år 1732, arten är dock omnämnd av Franck redan under 1600-talet. Späda blad kan användas som spenat och former med vitbrokiga blad odlas ibland som marktäckare. Artnamnet ”podagraria” kommer av grekiskans ”podagra” för fotgikt och syftar på att den förr ansågs bota podager. Namnet användes om kirskål redan år 1576 av den holländske botanisten Matthias Lobelius, 1538-1616.

”Quallern uppträder gerna sällskapligt och dess rotbildning är sådan, att växten vanligen täcker hela ställen med sina stora, vackra blad. Rotskotten utveckla nemligen under två, tre år mest endast blad. Liksom många andra Umbellater, blommar också Quallern länge emedan blomflockarne icke utslå samtidigt, utan äro till en del nästan mogna under det kamraterna ännu ha blommor.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Ytterligare ett fruktat ogräs är kvickrot, ”Elytrigia repens”, som även detta växer rikligt vid dämmet. Här ser vi ett vackert blommande exemplar. Kvickrot är ett flerårigt beståndsbildande gräs med lång, krypande, underjordisk jordstam. Stråna är upprätta och kan bli drygt en meter höga och bland de gräs som har småaxen ordnade i ax, känns kvickrot lättast igen på att småaxen sitter ett vid varje nod med bredsidan vänd mot strået, vilket tydligt syns på bilden.

Kvickrot är mycket vanlig på allehanda kulturpåverkad mark i hela landet. Den växer bland annat i vägkanter, åkrar, trädgårdsland och på stränder. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Artnamnet ”repens” kommer av latinets ”repere” för krypa och betyder krypande och namnet syftar på jordstammen.

Avslutningsvis för denna gång från Skillingaryds dämme en bild på en liten vassrugge som inte alls är en vassrugge utan en rugge av ett helt annat av våra stora och kraftfulla gräs nämligen rörflen, ”Phalaris arundinacea”.

Rörflen är ett storväxt, upp till en och en halv meter högt, flerårigt gräs med en krypande jordstam och bildar stora bestånd som blommar i juni och juli. Bladen är breda och vasslika, grågröna och ganska styva, bladslidorna är snäva och snärpet brett och hinnlikt. Den odlade formen randgräs av varianten ”Picta” har vackert grön- och vitrandiga blad som gärna planteras i trädgårdar som prydnadsgräs.

Rörflen är ett av våra största gräs och bladen är förvillande lika dem hos vass men vass har inte något hinnlikt snärp, utan bara ett antal fina hår vid basen av bladskivan. Vassblad har dessutom ett karaktäristiskt så kallat ”bettmärke” på mitten, vilket blad av rörflen saknar. Rörflen är mycket vanlig på fuktiga ställen i hela landet.

Den växer på sjö- och havsstränder, i diken, fuktängar och liknande miljöer och den första fynduppgiften publicerades år 1745. Enligt Retzius år 1806 var rörflen vida bättre än halm till taktäckning, då stråna var segare och varade längre. Artnamnet ”arundinacea” betyder ”som liknar vass” och kommer av ”Arundo” som är ett äldre vetenskapligt släktnamn på vass.