I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 3, en naturkrönika i tio bilder om bland annat den fula ankungen och konsten i att landa på hal is.
Text och foto, Dan Damberg, i vinterns sista skälvande dagar, den 27 februari 2009.
Inlagt 28/2 2009
Hon är lite luggsliten och något tycks ha hänt henne på halsen för det saknas fjädrar framför allt på hennes högra sida. Kanske är det sångsvanarna som har gått illa åt henne under vinterns gemensamma vistelse i Skillingaryds dämme för det finns en inbyggd antagonism mellan dessa våra två svanarter. Hon är receptiv och läraktig samt utrustad med ett gott minne för hon möter mig alltid när jag kommer på besök av den enkla anledningen att jag för det mesta har med mig lite bröd till henne och hennes svankollegor. Hon är bara någon meter från mitt kameraobjektiv när jag tar denna bild såhär i vinterns sista skälvande dagar ety på söndag är det vår, i den bemärkelsen att det är den första mars och i och med detta starten på 2009-års första vårmånad. Vintern är i det närmaste slut och hon har med största sannolikhet klarat denna prövning tillsammans med forsärlan, gärdsmygen och sångsvanarna vilka jag har berättat om i mina tidigare naturkrönikor.
Under denna vinter har hennes unge så sakteliga gått från att ha varit den fula ankungen till att bli en vackert vit knölsvan. De bruna ungfågelfjädrarna blir allt färre som bilden visar och de vackert vita svanfjädrarna blir allt fler och till sommaren alternativt till hösten är fågeln helt vit. En relativt sällsynt varietet föds helt vit och kallas för polsk svan.
Det är inte helt lätt att landa om man är en stor och tung svan i synnerhet inte på hal is vilket dessa spår av knöl- eller sångsvan visar. Stoppsträckan är i det närmaste fyra meter men landningen tycks ha gått bra för av spåren att döma har fågeln vandrat därifrån med hedern i behåll men avståndet in till fotoplatsens något branta strandvall är inte mer än några meter och ett landningshaveri tycks inte ha varit långt borta. Kanske var det en ungfågel som lämnade dessa landningsmärken.

När jag ser dessa spår efter svanarna vid Skillingaryd dämme förstår jag bättre resonemanget om att fåglarna är de, för 66 miljoner år sedan, utdöda dinosauriernas direkta efterföljare. Dinosaurierna var en grupp kräldjur som levde för cirka 230 till 66 miljoner år sedan och då var de den dominerande djurgruppen på land. En del dinosaurier var mindre än en meter långa, men de flesta var stora eller jättestora. De största var ungefär 45 meter långa och de tyngsta vägde kanske upp mot 100 ton, i dag levande afrikanska elefanter väger upp till 6 ton.

Dinosaurier delas in i två stora grupper, fågelhöftade dinosaurier och ödlehöftade dinosaurier. Många arter åt växter och hade oftast ett ganska litet huvud men det fanns också rovdinosaurier, som jagade andra djur eller var asätare, och dessa rovdinosaurier gick alltid på två ben. Dinosaurierna dog, som sagt, plötsligt ut för ungefär 66 miljoner år sedan och troligen berodde det på att en meteorit från rymden slog ned på jorden. Men eftersom fåglarna har utvecklats från dinosaurier finns dinosaurierna på sätt och vis kvar än i dag som här vid Skillingaryds dämme. Ordet dinosaurie kommer från grekiskan och betyder ungefär ”förskräcklig ödla”.

Vid mitt besök vid dämmet konstaterade jag att tre för vintern nya ansikten hade behagat att rasta i de näringsrika dammarna. Till vänster på bilden ligger två kanadagäss vilka kanske är ett par inför den stundande häckningen och till höger om dem en ensam grågås. Gäss är näst intill omöjliga att komma nära inpå då de är kolossalt vaksamma och detta fick jag erfara idag för närmre än såhär gick inte att komma och då står jag ändå mer eller mindre gömd bakom buskar och vass.

Kanadagåsen, ”Branta canadensis”, fanns förr bara i norra Nordamerika men nu finns den även i Europa och på Nya Zeeland. I Sverige inplanterades den i omgångar med start under tjugotalet av zoologen Bengt Berg. Den är den största gåsen som häckar i Sverige och den finns i de södra delarna av landet och längs Norrlandkusten. Från början var den en stannfågel i Sverige, men nu flyttar många kanadagäss till Danmark, Tyskland eller Nederländerna på vintern. Bengt Berg, 1885–1967, var zoolog och författare. Han utbildade sig till konservator i Göteborg och arbetade 1909–13 vid zoologiska museet i Bonn. Han utgav en lång rad fågelskildringar, alla illustrerade med egna foton, till exempel ”Måseskär”, 1912, ”Tåkern”, 1913 och ”Stora Karlsö”, 1915. I boken ”Mina försök med vildgäss” från 1937, redogör han just för sitt arbete med inplanteringen av kanadagåsen i Sverige.

Grågåsen, ”Anser anser”, är en fågelart i familjen svanar och gäss. Fågeln är, som bilden visar, stor och kraftig och blir mellan 75 till 90 centimeter lång. Både honan och hanen är gråbruna och har orange eller rosa näbb samt ljusröda ben. Grågås finns i Europa och Asien och i Sverige finns den i södra delen av landet och längs Norrlandkusten. Den är en flyttfågel och flyger i oktober från Sverige till sydvästra Europa eller till Tunisien i norra Afrika. De första grågässen kommer tillbaka till Sverige redan i februari. Grågäss häckar vid kusten, vid sjöar eller myrar där det finns mycket vass. En hona håller ihop med samma hane i flera år och de gömmer ofta sitt bo i vassen och efter parningen lägger honan mellan 4 till 9 ägg. Det är bara honan som ruvar, men båda föräldrarna tar hand om ungarna och familjen håller ihop i ungefär ett halvår. De äter blad och skott av olika växter, men de tycker också om gräs, bär, alger och tång. När grågåsen ruggar på försommaren, alltså byter från vinterdräkt till sommardräkt, kan den inte flyga under några veckor.

Grågåsen delas upp i två underarter, det vill säga,
Västlig grågås, ”Anser anser anser”, som är nominatformen, och som häckar i Europa samt
Östlig grågås, ”Anser anser rubrirostris”, som häckar i Ryssland och Asien.
Grågåsen häckar idag i stora delar av södra Sverige och utmed norrlandskusten, företrädesvis utmed kusten och i yttre skärgården. I Sverige är den en sommargäst som mest ses mellan mars till oktober. Den svenska populationen övervintrar i sydvästra och södra Europa.
Grågåsens förekomst i Sverige har fluktuerat kraftigt genom historien. I Sven Nilssons fågelbok från 1850-talet beskrivs stammen vara god i exempelvis Småland och 1919 skrev Bengt Berg i boken ”Sällsynta fåglar: Skräntärnan, dvärgtärnan & grågåsen” att den var helt försvunnen i Småland och 1926 skrev Alfred Brehm att "grågåsen räknas numera till de sällsynta fåglarna i Sverige". Brehm beskriver senare hur den sista kolonin med grågäss i Sverige häckar på holmarna utanför Ronehamn och att den sista häckplatsen på västkusten var Hallands Väderö. Efter att ha varit ovanlig ökade populationen, främst på östkusten, senare västkusten och i inlandet och idag har populationen, tillsammans med kanadagåsen, ökat kraftigt och återfinns i olika biotoper i sin nuvarande utbredning.
När man ser denna, i vattnet, vackert landande grågås förstår man bättre landningsspåren på den snöklädda isen i naturkrönikans tredje bild. Knölsvanen i förgrunden är inte det minsta imponerad för han eller hon kan detta också, minst lika bra.
Jag tror minsann att sångsvanen på bilden börjar få vårkänslor, det verkar som det riktigt spritter av vad det nu är för något som spritter i kroppen på den. Vårkänsla är annars per definition en ”glad känsla som förknippas med vårens ankomst gärna i samband med förälskelse eller dylikt”. Är det möjligtvis föremålet för den glada känslan som finns i bakgrunden i så fall kan bara denna vackra uppvisning inte misslyckas. Lycka till!
Syns jag, tycks denna unga knölsvan tänka och jag måste medge att om jag inte sett den i rörelse en stund tidigare hade jag missat den, så fint smälter den ihop med bakgrundens färger av fjolårets kaveldun. Ordet kamouflage kommer från franskans ”camouflage”, som i sin tur kommer av ordet ”camoufler” för maskera eller förkläda vilket är ett ord som är upptaget ur parisiskt slangspråk där det från början hade betydelsen ”maskera ansiktet”. Hos djur innebär kamouflage en skyddande förklädnad som gör att dessa undgår att upptäckas. Genom kamouflage sammansmälter djurets färg och form med omgivningens. Kamouflagefärgning förekommer hos de flesta djur och kamouflaget kan förstärkas genom streckade eller fläckiga mönster som ögat förlänger och då får att smälta samman med bakgrundens strukturer, härigenom åstadkoms formupplösande eller så kallade somatolytiska effekter.

Låt mig så avslutningsvis få utbringa en skål för den stundande våren eller botten upp, som sångsvanen sa.
PS! Det går lika bra med alkoholfritt!