I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Castor vid Bäverbäcken, en naturkrönika om 4 vassa tänder i 12 bilder från den 20 februari 2009.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd.

Inlagt 8/3 2009
Det var länge sedan som denna sälg fälldes av kommunens då enda bäver, nu har veden mörknat och inga nya spår finns längre av Castor inom området. Någon gång i slutet av 80-talet visades jag platsen av en bekant och då fanns bävern här som en exotisk nykomling men det var få som fick se annat än spåren av den. Jag fick det, tyvärr, inte men en lärarkollega från Gröndalsskolan på paddling utmed ån med en hel klass hade turen att en vacker majdag få se detta märkliga djur. Grattis!
Denna kalla vinterdag, drygt tjugo år senare, var platsen öde och tyst, ån var helt igenfrusen och jag var tvungen att rensa sälgen från mellan 10 till 15 centimeter nysnö för att kunna fotografera spåren efter de mäktiga och vassa tänderna. Det är verkligen ett imponerande arbete detta relativt sett lilla djur kan utföra med bara fyra sylvassa tänder och en enorm envishet.
Denna närbild avslöjar hur stämjärnsvassa bävertänderna är och hur många gånger den måste mejsla för att sakta men säkert, bit för bit, få sälgen att falla. Jag var här när sälgen var nästan nyfälld för drygt två decennier sedan och samlade då på mig ett antal gnagspån samt en något grövre sälggren med tydliga märken efter bäverns tänder. Detta tog jag sedan med mig tillbaka till Fågelforsskolans biologisamlingar för att kunna visa för elever och lärare.
För en tid sedan berättade en bekant till mig att han sett bäverspår någon mil söder om denna plats och att det kanske till och med är den gamle bävern Castor som flyttat på sig. Det må vara som det vill med det, jag åkte i alla fall dit och letade. Som Ni kanske förstår av bilden och bilderna som kommer så var det inte speciellt svårt att hitta platsen för den ”nya” bävern då gnagmärkena lyste som gulröda lyktor mot den vita snön. Castor hade bytt bostadsort, den saken var helt klar eller så hade vi helt enkelt fått besök av ett nytt djur!
Bävern, på latin ”Castor fiber”, har bara en fläckvis förekomst i Europa och Asien. På grund av sitt värdefulla skinn och sitt gäll jagades bävern tidigare intensivt i hela Europa. Vid slutet av 1800-talet, närmare bestämt runt 1870, var den utrotad i många länder, så även här i Sverige. År 1922, drygt 50 år senare, återinplanterades bävern i vårt land med djur från Norge. Inplantering lyckades och vid en inventering år 1977, 55 år efter denna inplantering, visade det sig att cirka 40 000 bävrar fanns i landet och för närvarande skattas den svenska stammen till omkring 100 000 djur. Denna ökar fortfarande och nya områden tas ständigt i besittning, precis som här. När man ser de tätt stående björkarna och deras lutningsvinkel ut mot ån är det lätt att förstå hur denna bäver tänker och samtidigt med ett litet leende undra om den verkligen på fullaste allvar försöker dämma upp hela denna stora å. Vill man då göra sig lustig på Castors bekostnad kan man undra om han drabbats av storhetsvansinne.

Bävern är en art i gnagarfamiljen bävrar. Den är Europas största gnagare, med en längd av mellan 75 till 100 centimeter och därtill en svans på mellan 30 till 40 centimeter. Pälsen är mörkbrun och svansen är kal samt mycket bred och platt och kan slås mot vattenytan som en ljudlig varningssignal. Bävrarna lever i familjegrupper vid sjöar och vattendrag med lövskog på stränderna. Tillsammans konstruerar de dammar genom att dämma upp vattendragen med trädgrenar. I dammen bygger de också hyddor som kan höja sig upp till 2 meter över vattenytan. Under vintern stannar bävrarna huvudsakligen i hyddan, särskilt i kalla områden, och livnär sig då av bark från grenar och småträd som samlats in under hösten och lagrats under vattnet. En del bävrar bygger inte hyddor utan gräver sin bohåla i en strandbrink vilket kan förmodas vara fallet här då strandbrinkar finns i flertal inom området.

Bilden visar hur bävern redan hunnit med att få ner två relativt stora björkar i ån i sina försök att sakta ner vattenflödet och när han fått ner de fyra, fem övriga björkarna i vattnet är han troligtvis på väg att lyckas. Lägg därtill att han sedan med stor iver kommer att täta denna grova ramkonstruktion med mängder av mindre grenar så kan åns vattenflöde kan strax vara mer eller mindre hejdat och resultatet av detta blir en mycket stor damm med därtill hörande våtmark.
Bävrarnas dammbyggen gynnar en ekologisk mångfald genom att stora områden ovanför dämmet sätts under vatten så att stora träsk, rika på vattenväxter, insekter, fåglar och fiskar, bildas. Genom träsket anlägger bävrarna med hjälp av sina framtassar ett system av kanaler som de förflyttar sig längs, på väg till och från matställena. De föser också med sig flytande stockar längs dessa vattenvägar. Dammbygget påverkar, tyvärr, också vattentillgången och vattenkvalitén i ett stort område och har inverkan på landskapsutformningen. Detta har ofta lett till konflikter med markägare som förlorar ekonomiskt på bävrarnas förändring av landskapet, genom att värdefull skog sätts under vatten och kanske inte längre blir tillgänglig för avverkning. Men visst är det imponerande att se deras gnagande och omformande förmåga.

Bäver får jagas i hela landet under tiden från den 1 oktober till den 10 maj i Syd- och Mellansverige och från den 1 oktober till den 15 maj i Norrland. Jakten kan bedrivas som smygjakt eller jakt från båt. Skott bör endast avlossas mot bäver som befinner sig uppe på land, mer än 2 meter från vattnet, risken är annars stor att bävern, också efter en bra träff, faller eller kastar sig i vattnet. En annan vanlig jaktform är vakjakt, då jägaren inväntar djuret på den plats där det brukar gå upp ur vattnet. Bäver får endast jagas med kulvapen avsedda för patroner i lägst klass 2. Bäver kan också fångas i fällor, antingen i sådana som fångar djuret levande eller i dödande fällor, till exempel slagfällor. För fångst med slagfälla krävs särskild utbildning samt tillstånd av länsstyrelsen. Bäverskinnet är värdefullt och köttet kan ätas och åts gärna förr i tiden framför allt i Norrlands inland. Denna vackra björkstam på bilden skulle passa alldeles utmärkt i en utställningslokal!
Såväl svansen som tänderna på bävern ansågs förr ha övernaturliga egenskaper. Svåra förlossningar påskyndades om man gav barnaföderskan bäversvans att äta, och denna svans ingick ibland i salvor mot rakitis, det vill säga, engelska sjukan som är en skelettsjukdom som beror på bristande förkalkning av nybildad organisk benvävnad och detta leder i sin tur till att skelettet blir mjukt och deformerat. Att en yxa blev extra vass och effektiv om eggen ströks med en bävertand var också en ”sanning” samt att man skulle slippa tandvärk om man petade tänderna med en sådan tand är ytterligare ett exempel på en så kallad ”sanning” vilket ligger nära till den så kallade ”likhetsmagin”, det vill säga, homeopatisk eller imitativ magi, den typ av övernaturliga orsakssammanhang som ansetts kunna, åtminstone delvis, förklaras som resultatet av idéassociationer genom likhet.
Bävrar lever alltid i närheten av vattendrag och där bygger de sina dammar och hyddor av grenar, kvistar och slam. Vanligtvis ligger hyddans ingång under vattenytan. En vuxen bäver kan under en natt gnaga av ett träd med 50 centimeters diameter vilket mina bilder får anses bekräfta. När bävern fäller större träd är han enbart ute efter det tunna grenverket högst upp. Är trädet över en viss diameter gnager bävern bara igenom cirka två tredjedelar av stammen, lagom mycket för att trädet vid nästa kraftiga oväder garanterat kommer att falla, detta stämmer också enligt bilderna får vi förmoda. Fenomenet att invänta blåsigt väder har kunnat studeras under många år vid Kottlasjön på Lidingö där en bäverfamilj har etablerat sig sen ett tiotal år tillbaka. Tunnare stammar gnager bävern dock helt igenom och släpar sedan ner trädet till sitt vattendrag.
Bävrar går inte i ide utan är aktiva hela året och i maj månad föds årskullen som kan bestå av upp till fyra ungar. Födan består främst av blad, bark, örter och vattenväxter.
För 10.000 år sedan utrotades en art av jättebäver, ”Castoroides ohioensis”, i Nordamerika som kunde bli upp till 2,5 meter lång med 15 centimeter långa tänder. De kunde krossa sina fiender med svansen som kunde bli upp till 70 centimeter bred. Djuret kunde med andra ord bli lika stor som en svartbjörn och med en vikt överstigande 300 kilo. Upp till 70.000 år gamla fossil av denna jättebäver har hittats i Toronto i Kanada men de flesta fossilen har ändå hittats i mellanvästern i USA, framförallt i Ohio (därav namnet ”C. ohioensis”), Minnesota, Indiana, och Wisconsin. De första fossilen efter jättebävrar upptäcktes år 1837 i ett kärr i Ohio dock är ingenting känt om huruvida de byggde bon liknande de som moderna bävrar bygger. En sådan bjässe till bäver skulle jag minsann inte vilja möta i synnerhet inte om den hade en dålig dag eller tandvärk.
Bävergäll är ett ord som kommer från medellågtyskans ”bevergeil” för ”bävertestikel” och namnet berodde på att man förr trodde att bäverns gällpungar var dess testiklar. Ur dessa gällpungar kom ett gulaktigt sekret med stark doft som bävern avsöndrade för att utnyttja till doftmarkeringar inom det egna reviret. Bävergället innehåller salicylsyra som förmodligen kommer från de videarter och aspar som bävern gärna äter och bävergället såldes förr på apoteken. Anledningen till att bävern, genom jakt, utrotades i Sverige på 1870-talet var till stor del på grund av just gället. Bävergället är en av fyra doftråvaror från djurriket som använts av parfymindustrin, de tre andra är ambra, mysk och sibetolja.

Redan Hippokrates på 400-talet före kristus kände till bävergällens verkningar och det finns väl dokumenterat runt 200 recept på mediciner med bävergäll från 1600- och 1700-talen, allt från att bota feber och tandvärk till förhindrande av sinnessjukdom ansågs bävergällen kunna göra. Om man hade gikt skulle bävergäll och vin blandas och strykas på den drabbade kroppsdelen. Gällen kunde dräpa löss, stoppa hicka, vara potenshöjande och fungera som preventivmedel. Dessutom kunde man fördriva "sjöorm" om man kastade en knivsudd bävergäll i sjövattnet och vet Ni vad en sjöorm är så hör av Er till redaktionen. Bävergällen har, som redan nämnts, varit mycket eftertraktad genom tiderna, och betingat ganska höga priser. Runt år 1830 betalades mellan 4 till 7 riksdaler för ett par bävergällpungar på cirka 15,5 gram i Sverige vilket är att jämföra med en drängs månadslön på 3 riksdaler.