Jag vill passa på att redan inledningsvis tacka Göran Engqvist, som undervisar i biologi, naturkunskap och miljökunskap här vid Per Brahe-gymnasiet för att han guidade oss i samlingarna på ett kunnigt och mycket intressant sätt.

Ett stort tack till dig, Göran!

På några små informationslappar vid ingången till samlingarna står följande text och där kallas samlingarna för Museet.

Störst betydelse för Per Brahe-gymnasiets naturaliesamlingar har följande personer haft.

Bildens Yngve Sjöstedt, 1866–1948, som bland annat var forskningsresande till Afrika. Han föddes i Hjo och var elev vid Per Brahe, PB, och under denna tid även amanuens för museet.

Sjöstedt läste zoologi i Uppsala och reste 1890, endast 24 år gammal, till Kamerun på Afrikas västkust. Dessa trakter var ej tidigare utforskade. Det fanns sedan tidigare svenska plantageägare i Kamerun som kunde stötta honom med bland annat magasinering av samlingarna, se K Knutssons memoarer. Sjöstedt fick ekonomiskt stöd för sina resor av bland andra Zoologiska institutionen i Uppsala.

Han hemförde från Kamerun 23.000 djur, däggdjur, fåglar, insekter och kräldjur. Krokodilen ovanför ingången till samlingarna är skjuten av Sjöstedt i Kamerun. Han skrev boken ”I Västafrikas urskogar” 1905 (500 sidor). Hans fortsatta studier ledde till att han 1902 blev professor vid Naturhistoriska Riksmuseets entomologiska avdelning. En del naturalier inköptes till skolan på 1890-talet, en del kom i donation efter Sjöstedts död 1948, till exempel zebrahuvud, antilop, svenska däggdjur samt en fjärilssamling. Nästa resa som han företog sig var till Kilimanjaro och Meru 1905–1906. En karavan av 80 bärare, en svensk konservator; Gunnar Sandberg, var med på resan.

Sjöstedt fick Kungliga Vetenskapsakademiens Linnémedalj i guld vid hemkomsten. Resultatet av resan till Kilimanjaro och Meru (Kenya) blev 59.000 hemförda djur. Han hemförde även levande strutsar och en zebra till Skansen. Sjöstedt fick uppgiften att ordna och planera skådesamlingen för allmänheten på Naturhistoriska Riksmuseets nuvarande i Frescati.

Gustaf Kolthoff, 1845–1913, var konservator och skapare av Biologiska och Zoologiska museet i Uppsala samt Biologiska museet i Stockholm. Kolthoff gick i lära hos Willhelm Meves, 1814–1891. Koltoff var en flitig skribent och hans mest betydande bok är ”Nordens fåglar” från 1898, som han skrev tillsammans med L.A Jägerskiöld. Gustaf Kolthoff har gjort flera resor till Island och Spetsbergen och fällt 40.000 djur av alla de slag. Sonen Kjell Kolthoff, 1871–1947, följde i faderns fotspår och skrev flera böcker, bland annat ”Från Väderkvarnarnas ö”, som skildrar fågellivet på Öland.

Johan Hedenborg, 1787–1865, var läkare och resande. Han vistades mellan åren 1825–1833 i Orienten, Konstantinopel, Egypten, Syrien, mindre Asien, Palestina och Cypern. År 1834 gjorde han resor till Afrika, Nubien (området södra Egypten-Sudan), Dongola (egyptiska Sudan), Sennar (sultanat i norra Sudan), Sudan och Kartum samt Blå och Vita Nilen. Han sände sin rika naturaliesamling till Naturhistoriska Riksmuseet (från dessa samlingar har museet dubbletter). Johan Hedenborg skrev dessutom Rhodos historia och dog i Florens.

Johan August Wahlberg, 1810–1856, var Afrikaresande och reste på uppdrag av Naturhistoriska Riksmuseet 1838 till Kaplandet, Sydafrika, där han samlade däggdjur, fåglar, amfibier och insekter. Han återkom till Sverige 1845 men reste åter till Kaplandet och Walfish bay 1854 där han också dog under en elefantjakt. Museet har en del exotiska fåglar från dessa resor.

Här är ännu en bild av Yngve Sjöstedt och i samband med honom ytterligare en informationstext, även denna uppsatt vid ingången till samlingarna.

1860: De första uppgifterna om läroverkets naturaliesamling är från 1860. I den så kallade Braheskolans redogörelse nämns att kontraktsprosten Jonas Sandells sterbhus skänkte den avlidnes rika naturaliesamling till skolan, denna samling är numera skingrad.

1863: J E Zetterstedt utsågs till läroverkets förste lektor i naturhistoria. Under de första åren utökar lektor Z. samlingarna med inköp av svenska däggdjur och fåglar från konservator Gustaf Kolthoff, Skara.

1867: Läroverket flyttade in i ny byggnad, nuvarande Rådhuset. Från J Collin i Köpenhamn inköptes djur, dels uppstoppade, dels förvarade i sprit. Flera namnkunniga jönköpingsbor skänkte till museet. Fabrikör J E Lundström, Tändsticksfabriken, skänkte däggdjur, fåglar och fiskar preparerade av konservator Kolthoff.

1872: Av jägmästare H Gadamer, född 1818 och död 1885, verksam vid Råslätts skogsskola, inköptes en stor insektssamling. År 1889 erhåller museet ytterligare naturalier från Gadamers samling, vilket är spritlagda exemplar av däggdjur, kräldjur, groddjur, fiskar samt kranier, fossil av växter och djur.

1884: Polarforskaren och före detta eleven, ingenjören S A Andréeskänker uppstoppade fåglar från Spetsbergen. A Wettermark också före detta elev bosatt i Texas skänker amerikanska ormar och spindlar. Justitsraat A H Riise skänker diverse fåglar och frukter från St Thomas, Västindien.

1894: Lektor von Porat blev museets föreståndare, han blev 1872 fil. Dr. i Naturalhistoria, och skänker insektssamling.

1895: Regementsläkare E Mobeck skänkte sin samling av dagfjärilar från Ostindien.

1901: Skolan erhåller insekter och svenska fjärilar från Naturhistoriska Riksmuseet.

1910: Samlingarna omfattade, 98 däggdjur, 843 fåglar därav 700 svenska, 8 kräldjur, 6 groddjur, 70 fiskar, 200 spritpreparat, en större insektssamling bestående av 1.200 arter, 60 arter torkade sjöstjärnor, 500 arter snäck- och musselskal, en samling ägg från 300 svenska fågelarter.

1913: Museet flyttar till nuvarande lokaler.

1914: En donation av en skalbaggssamling, efter kapten N C Olsson, cirka 4.000 exemplar tas emot.

1921: Fiskar och evertebrater (ryggradslösa djur) insamlade och monterade av R Essén, som vistades vid Kristinebergs havsstation i Bohuslän som stipendiat.

1929: Missionsläkare Georg Palméer skänker naturalier från Kongo, även etnografiska föremål.

1932: G Weiler, adjunkt i biologi och geografi skriver museets historia mellan åren 1949
och 1950. Renovering av fåglarna görs av Knut von Essen, handtextade etiketter skänktes av adjunkt Jyllman. En ny konservering sker 1940 samt ny etikettering av G Weiler, dessutom ett nytt kortsystem.

2003: Samlingarna omfattar vid en inventering detta år: Däggdjur cirka 150, varav 54 svenska och övriga från 15 olika länder. Grodor och kräldjur är 110, varav 30 svenska arter. Fiskar cirka 100, varav 30 styck inlagda i sprit och 70 uppstoppade, 65 av dessa är från svenska vatten. Svenska fåglar är 772 styck av 279 arter. Av dessa svenska fåglar är 668 insamlade i Sverige, 22 i Ryssland och övriga från 17 olika länder. Utländska fåglar är 170 styck.

Samlingarna har under åren krympt på grund av olika orsaker, bland annat intorkning, utsortering med mera. Äggsamlingen är vid något tillfälle förflyttad och kan inte återfinnas trots efterforskning. Uppgifterna vid inventeringen har hämtats från befintlig kortkatalog upprättad 1949 av lektor Weiler. Ovanstående djur är numrerade och registrerade i databas, de utländska fåglarna är fotograferade och dokumenterade på CD-skiva. Skolans stora herbariesamling är överflyttad till Jönköpings läns museum, öppen för forskning.

Valrossar är enorma djur med enorma hörntänder eller betar, se bara på elledningen till vänster så förstår Ni storleken på den förtorkade skallen.

Valrossen är ett stort säldjur som finns i och omkring Arktis. Valrosshannen blir upp till 3,5 meter lång och väger upp till 1.700 kilo men honan är mindre. Typiskt för valrossen är två stora betar, som egentligen är två jättetänder i överkäken och dessa kan bli upp till 1 meter långa. Man tror att valrossen använder betarna till att peta loss musslor och annat ätbart på havsbottnen. Troligen är de också viktiga statussymboler valrossar emellan. Valrossar brukar samlas på stränder för att njuta av solen och lägger sig ofta tätt intill varandra så att de helt täcker marken.

Flygekorrar, ”Pteromyíni”, tribus i gnagarfamiljen ekorrar med cirka 45 arter huvudsakligen i Asien (tríbus är ett latinskt ord av oförklarad etymologi med betydelsen ”stam”, motsvarande grekiskans ”fyle” och är inom biologisk klassifikation ibland en använd kategori på nivån mellan släkte och underfamilj).

En art som kort och gott heter flygekorre når, som redan sagts, Europa via östra Finland och två arter finns i Nordamerika vilka är större och mindre nordamerikansk flygekorre.

Flygekorrar är nattaktiva, små till stora ekorrar, 14–20 centimeter långa med en 9–14 centimeter lång svans vilket gäller flygekorre och ända upp till 60 centimeter långa med en 60 centimeter lång svans hos jätteflygekorrarna. De är grå, kastanjebruna eller mörkt bruna, ibland med ljusa teckningar. Alla har en välutvecklad flyghud med muskler som kan spännas och sträckas och som stöds av en broskstav som utgår från vardera handloven. Flygekorrar livnär sig av skott, blad, späda kvistar, frukter och ryggradslösa djur. De flesta arterna bygger bo i ihåliga träd.

Finlands, ”vår” flygekorre, på bilden, ”Ptéromys vólans”, är ljust grå på ovansidan och vit undertill. Den har yvig svans, korta öron och stora ögon. Den är nattaktiv och livnär sig mest av knoppar, skott och frön. Under våren lägger den upp förråd med hängen av al och björk, medan den under vintern livnär sig mest av fina kvistar som den lagrat under hösten. Flygekorre utnyttjar en hålighet, till exempel ett hackspettshål, som bo. Arten finns i tajgan i norra Japan, hela Ryska federationen och, som sagt, västerut till Finland och Lettland.

Myskoxe, tjur, kranium med horn, står det på den lilla etiketten, och det är en imponerande hornbeklädnad som de har myskoxarna.

Den fanns under pleistocen (geologisk epok, cirka 2,6 miljoner år fram till 12.000 år före nutid) i norra Eurasien och har under 1900-talet införts till bland annat Dovrefjell i Norge där fem av dessa djur vandrade över till Härjedalen 1971, och där fanns 1993 en fast stam på cirka 30 djur men 2009, tyvärr, reducerad till ett 10-tal djur.

Myskoxe, ”Òvibos moschátus”, jagas i mycket begränsad omfattning men i Kanada förekommer farmning för produktion av kött och ull. En vuxen tjur kan ge 3 kg ull, kallat qiviut, per år. Ullen, som värderas mycket högt, är den mest finfibriga som finns.

Här ser vi en över- och en underkäke från en sågfisk, dessa naturalier fanns även på Fågelforsskolan i Skillingaryd.

Sågfiskar i familjen rockor, ”Prístidae”, med sex arter i varmare hav och ibland i större floder. De är relativt långsträckta och hajliknande men har stort spruthål och tillplattad kropp som andra rockor och längden kan uppgå till hela 7 meter. Kännetecknande är den långt utdragna, platta nosen med likstora tänder längs sidorna, ”sågen” används till försvar och i bytesfångst, framför allt genom att sågfisken slår med den i fiskstim. Sågfiskar är ovovivipara, det vill säga, att ungarna föds fram färdigutvecklade. I Sydeuropas vatten finns arten vanlig sågfisk, ”Prístis prístis”, som blir 4,5 meter lång.

Etiketten säger följande; Varanödla på lian, Kongo, 1929. Gåva av missionsläkare G. Palméer.

Varaner tillhör familjen ödlor, ”Varánidae”, med cirka 30 arter i Afrika, i ödra Asien, i Indo-australiska arkipelagen, på Nya Guinea och i Australien. Flertalet arter är storvuxna varvid den största, komodovaranen, kan bli drygt 3 meter lång. De har lång hals, välutvecklade och kloförsedda extremiteter och lång svans. Tungan, som är långsmal och kluven, används liksom av ormar att samla in doftpartiklar med. Varaner är dagaktiva och påträffas i skiftande miljöer samt är skickliga på att såväl klättra som simma. De är verkliga opportunister vid val av föda.

Den före detta eleven vid skolan Wettermark, bosatt i Texas har bland annat skänkt denna skallerorm i sprit. Etiketten säger; Pilot Rattle Snake, Texas cirka 1870, A Wettermark.

Skallerormar är två släkten näsgropsormar med tre arter dvärgskallerormar och åtminstone 26 arter egentliga skallerormar. Utbredningen sträcker sig från södra Kanada till norra Argentina, med de flesta arterna i Mexico och södra USA och endast en i Central- och Sydamerika. De lever i stort sett i alla miljöer och varierar i storlek och mönster, från den 50 centimeter långa arten tvärbandad bergskallerorm till de över 1,5 meter långa, rombtecknade diamantskallerormarna, till exempel västlig diamantskallerorm.

Födan varierar och samtliga arter föder fullt utvecklade ungar. Den karakteristiska skallran bildas genom att ömsskinn från den ombildade svansspetsen hakar i varandra, och efter varje hudömsning ökas skallran på med en ny inre ring, den anses troligtvis ha utvecklats som varningssignal.

Giftets typ och sammansättning varierar men vanligen dominerar vävnadsnedbrytande komponenter, men ett förlamande nervgift återfinns också hos en sydamerikanska art.

En ståtlig och vacker stortrapp står, som Ni kan se, i ett av glasskåpen och detta exemplar är skjutet i Ungern.

Stortrapp, ”Ótis tárda”, är en art i fågelfamiljen trappar. Den är 75–105 centimeter lång och kan väga upp till 20 kg, alltså Europas tyngsta fågel. Den har vattrad, rödbrun ovansida, vit undersida, grå hals samt vita och svarta vingar. På våren spelar hanen genom att breda ut vingarna, exponera de vita, fluffiga undre stjärttäckarna och blåsa upp halsen som läggs bakåt över ryggen. Arten häckar på öppna slätter, även i jordbruksbygd, lokalt på den europeiska kontinenten, som närmast i östra Tyskland, och i delar av Central- och Östasien. Den har gått tillbaka starkt i Europa under 1900-talet, men har ännu ganska god stam på Pyreneiska halvön. I början av 1800-talet häckade stortrappen till och med sällsynt i Skåne.

En av Wettermarks gåvor, en tarantelspindel som liknar den rosaryggade arten från södra nordamerika och latinamerika som jag hade som husdjur på Gröndalsskolan för några år sedan och som blev elevernas stora favorit under namnet Imse. Storleken motsvarar ungefär en handflata men den är inte alls aggressiv dock har den har två centimeterstora huggtänder på huvudets undersida som ser imponerande ut.

Den äldsta kända spindeln är ”Attércopus fimbriúnguis” som levde under devon för cirka 380 miljoner år sedan. Arter som förfärdigade fångstnät är kända sedan jura för cirka 208–146 miljoner år sedan.

Fågelspindlar tillhör familjen ”Theraphosidae” och omfattar 843 arter i 13 underfamiljer.
Fågelspindlarnas gift har felaktigt ansetts som farligt för människan. Man trodde att spindelbitna offer kunde botas genom hastig dans intill utmattningen gräns, så kallad tarantella.

Olika verkliga och inbillade sjukdomstillstånd skylldes också på bett av fågelspindlar och i bland annat Italien gav detta upphov till danshysterier med många simulerande deltagare, något som så småningom övergick till att bli rena folkfester.

Tillsammans med tarantelspindeln ligger ett antal skorpioner, även dessa liknade den jag hade som husdjur på Gröndalskolan. Den blev också favorit hos eleverna men den var inte lika ”klappvänlig” som spindeln, ett namn fick den dock; Skorpis.

Skorpioner är djur som finns i varma länder, ofta i torra områden som öknar. Skorpioner har funnits på jorden sedan långt före dinosaurierna. De har två gripklor fram och en gifttagg längst bak på stjärten. De äter insekter och andra smådjur som de bedövar med sitt gift. Skorpionerna som finns i Sydeuropa orsakar smärtsamma stick men är inte farliga. En del andra arter är dock så giftiga att de kan döda en människa.

Återigen, tänk var den biologiska mångfalden är fantastisk, här ser vi en igelkottfisk från 1800-talet. Igelkottfisk, Díodon hýstrix, är en art i familjen piggsvinsfiskar. Den finns i alla varma hav och anträffas tillfälligt vid Sydeuropas kust. Den kan bli cirka 90 centimeter lång och har ett stort antal kraftiga taggar över hela kroppen. Rygg och sidor är brunaktiga med svarta prickar medan undersidan är vit dock ej på deta intorkade exemplar. Ögonen är iriserande blågröna och födan utgörs av hårdskaliga blötdjur och kräftdjur.

Liksom andra piggsvinsfiskar kan den, som reaktion på fara, blåsa upp sig med vatten så att den blir närmast klotrund. Taggarna, som normalt ligger tryckta mot sidan, kommer då att stå rakt ut från kroppen. Torkade skinn av igelkottfiskar, uppblåsta med luft eller fyllda med träull, säljs som souvenirer i tropiska länder och var förr populära i kuriosakabinett.

En flygande hund på burk, kan det vara något. Här är den i alla fall, i sprit och drygt 100 år gammal.

Flyghundar, flygande hundar, flygrävar, flygande rävar eller fruktfladdermöss tillhör familjen storfladdermöss, på latin ”Pteropódidae” och innhåller cirka 185 arter i Gamla världens, Australiens och Oceaniens tropiska och subtropiska delar. De är mestadels stora arter, upp till 40 centimeter långa och med ett vingspann på upp till 2 meter hos vissa arter, andra arter är dock betydligt mindre där så kallade blomfladdermöss endast cirka 5 centimeter långa.

Flyghundar skiljer sig från alla andra fladdermöss genom att ha klo inte bara på tummen utan också på pekfingret. De lever av frukt eller pollen och nektar och har trubbknöliga tänder, inte spetsknöliga som insektsätande arter. De är dessutom viktiga fröspridare och pollinerare. Liksom många småfladdermöss håller de samman i kolonier, men dessa finns nästan aldrig i grottor utan ute i det fria i stora träd.

Namnen flyghund och flygräv kommer av att de flesta arterna har ett hundliknande huvud med lång nos utan bladlika näsbihang. Flyghundar orienterar vanligtvis med hjälp av synen, och det är endast hos det grottlevande släktet Rouséttus, med bland annat egyptisk flyghund som ekolokalisering förekommer.

Ursäkta den dåliga bilden men det ska föreställa en näshornsfågel och visst har den väl fått ett passande namn då den verkligen har ett horn på ”näsan”.

Näshornsfåglar, i familjen ”Bucerótidae”, även kallade blåkråkartade fåglar med cirka 50 arter i Gamla världens tropiska delar. De är 33–125 centimeter långa, med mycket stor, böjd näbb, vilken hos några arter har en utväxt, en så kallad kask, på ovansidan.

Flertalet är tecknade i svart och vitt och de livnär sig av ryggradslösa djur och små ryggradsdjur. Efter att honan lagt de 1–5 äggen i ett trädhål murar hanen igen ingången nästan helt och matar därefter honan. När äggen kläckts tar sig honan ut och murar igen hålet, varefter båda föräldrarna matar ungarna tills de är flygfärdiga. Några asiatiska arter hotas av jakt för sina näbbars skull.

Den lilla etiketten säger; Rödnäbbad dvärgtoko, Tockus camurus, Kamerun 15/5 1891 Yngve Sjöstedt, Ordningen Blåkråkfåglar, familjen Näshornsfåglar.

Blåkråkartade fåglar, praktfåglar, i ordningen ”Coraciifo´rmes”, en ordning mestadels vackert färgade fåglar med kraftig, helt förhornad näbb. Samtliga är hålhäckare och äter olika mindre djur. De är nära besläktade med tättingar men har mer primitiv byggnad i fötter och gom. De har sin huvudsakliga utbredning i tropikerna, men speciellt gruppen kungsfiskare når tempererade områden.

Kookaburra, kommer av ”gugubarra”som är ett ord upptaget ur ett inhemskt australiskt språk, av ljudhärmande ursprung. Skrattfågeln, ”Dacélo novaeguinéae”, är den största arten i fågelfamiljen kungsfiskare. Den blir cirka 45 centimeter lång, är mörkbrun på ovansidan med ljusblå fläckar och fält på vingarna och stjärtspetsen och gråvit med fin, grå tvärbandning undertill. Huvudet är gråvitt med mörkbrun hjässa och ett mörkt band på varje sida från näbben till strax bakom ögat medan näbben är bred och kraftig.

Kookaburran livnär sig av insekter, krabbor och små ryggradsdjur och tar de flesta av sina byten på marken. Den förekommer i Australien och på Tasmanien och häckar i trädhål eller i hål i byggnader. Arten är mest känd för sitt skrattande läte men har även en riklig repertoar av andra läten.

Till vänster på bilden ser vi en smyrnakungsfiskare, ”Halcyon smyrnensis”.

Tre mycket vackra fåglar i ett skåp känns lite vemodigt men samtidigt är de minnen från en tid när människan hade en helt annan natursyn än vad som är accepterat och brukligt idag.

Från vänster till höger ser vi en Paradisfågel, hane, från Nya Guinea, en Peruansk klippfågel från Equador, skjuten 1889 och sist men inte minst en Kungsparadisfågel, hane, från Nya Guinea. Vad dessa fåglar heter idag på latin och eventuellt på svenska har jag inte kontrollerat. Kanske är någon art till och med utrotad.

Det är inte utan en viss bävan man går under, det tre meter upp på väggen sittande, elefantkraniet. Det måste väga en hel del och om det ramlade ner vill jag minsann inte befinna mig under, hur som helst, en mäktig syn är det dock detta enorma och kloka djur elefanten. Detta är en afrikansk elefant, den största av elefanterna men huruvida det är en savann- eller skogselefant framgår inte men jag tippar på en savannelefant.

Elefanter, tillhör familjen ”Elephantidae”, den enda nu levande familjen inom ordningen elefantdjur. Den omfattar minst tre nutida arter beroende på att den afrikanska elefanten har delats i två arter.

Den ena arten är savannelefant vilket är den största arten. Den har en mankhöjd av upp till 4 meter och en vikt av upp till 6 ton. Savannelefanten lever på öppna savanner i Afrika och den har stora triangulära öron, långa betar och svankig ryggprofil.

Den andra arten är skogselefant som liknar savannelefant men är mindre med en mankhöjd upp till 2,9 meter. Den har runda öron och smalare betar och lever i regnskogsområden i centrala och västra Afrika.

Den tredje arten är indisk elefant som är något större än skogselefant, upp till 3 meter i mankhöjd, och lever i Syd- och Sydöstasiens skogar. Den har små öron, kortare betar och välvd ryggprofil.

Elefantens snabel består av den förlängda överläppen sammanväxt med nosen. Den dricker genom att suga upp vatten, cirka 10 liter åt gången, i snabeln och spruta in det i munnen. Snabeln används också för att plocka föda från marken och träden och för att duscha kroppen med vatten eller stoft. Elefanter kommunicerar bland annat med lågfrekventa och för människan ohörbara, ljud, andra ljud kan dock höras som ett dovt muller, och en upprörd elefant ger ifrån sig starka trumpetande ljud. Elefanter kan bli 60–65 år gamla och dräktigheten är hela 22 månader, och ungen väger vid födseln 50–150 kg.

Blåkråkor, biätare och härfåglar samt en halv kungsfiskare, fåglar som alla är mer eller mindre rariteter i Sverige och biätaren har gäckat mig i Sverige sedan 1971 då jag på allvar började skåda fågel, de övriga har jag kryssat i Sverige.

Blåkråkan till vänster är skjuten av Kolthoff vid Trolleholm i Skåne den 19/8 1874, sedan ytterligare en blåkråka skjuten av G. Kihlén i Kaukasien, 1911 och ännu en blåkråka, denna gång från Kalmar, 1861, även denna skjuten av Kolthoff. Längs till höger, två biätare från Volga i maj 1875, via Kolthoff och avslutningsvis, innan den halva kungsfiskaren, två härfåglar från Kalmar, från den 21/4 1862, också dessa skjutna av Kolthoff.

Svartråtta, även kallad hamnråtta, skeppsråtta, takråtta, ”Ráttus ráttus”, är en art i gnagarfamiljen råttdjur. Den är 15–24 centimeter lång, med något längre svans därtill. Öronen är stora och tunna och pälsen är ofta svart men kan vara brun. Bästa skiljemärke mot brunråtta är längre svans och större öron.

Svartråttan förekom ursprungligen i södra Asien men spreds tidigt med skepp till stora delar av världen. Den är också bärare av pestloppa och andra lopparter som kan sprida pest. Arten lever framför allt i anslutning till bebyggelse men sedan brunråttan spridits över världen på samma sätt har svartråttan delvis till följd av direkt konkurrens gått tillbaka i de flesta områden. Den är i Sverige klassad som försvunnen men finns på många ställen på den europeiska kontinenten och kan återkomma tillfälligt med båt och tåg. I förgrunden ser vi ryggen på en brun råtta.

Apor är, per definition, en grupp däggdjur som är nära släkt med oss människor. Det finns många olika apor och de apor som är mest lika oss är människoaporna. Hit hör schimpansen, dvärgschimpansen eller bonobon, gorillan och orangutangen. De liknar människor på många sätt, de ser med båda ögonen rakt fram, de har liten nos eftersom synen är viktigare än luktsinnet, de har en tumme som kan sättas mot fingrarna så att handen kan gripa om, till exempel, en trädgren.

De är mer eller mindre bra på att gå upprätt på två ben och de har också djurvärldens mest utvecklade hjärnor. Allra längst har den utvecklingen gått hos oss människor. De övriga aporna är inte lika nära släkt med människorna, de har svans och oftast lång nos och är även på andra sätt mindre lika människor.

Man kallar aporna från bland annat Afrika och Asien för smalnäsapor, östapor eller Gamla världens apor. Dessa apor har alla 32 tänder precis som vi människor och hit hör förutom människoaporna bland andra makaker, gibboner, babianer och markattor.
Amerikas apor kallas brednäsapor, västapor eller Nya världens apor och hit hör bland andra vrålapor och spindelapor. Dessa apor har alla 36 tänder.

Bilden visar kort och gott en babian, mer förtäljer inte historien om detta djur, tyvärr.
Babianer är en grupp apor med åtta arter. De är kraftiga djur som blir 50–110 centimeter långa. De tyngsta djuren väger cirka 50 kilo, och svansen kan hos de största babianerna bli ända upp till 70 centimeter lång.

Aporna har små ögon och lång, smal nos medan käkarna och tänderna är mycket kraftiga och starka. Babianer lever mest på marken, där de tar sig fram med hjälp av både ben och armar.
De klättrar upp i träd bara när de känner sig hotade och på natten när de ska sova. Aporna äter allt möjligt som de hittar på marken, till exempel gräs, nedfallen frukt, spindlar, skorpioner och myror.

Många babianer finns i savannområden. Där lever de i stora flockar där det råder sträng hierarkisk ordning. Några stora, dominerande hanar leder flocken och försvarar den mot fiender. När det blir konflikt inom gruppen visar ett djur att det ger upp genom att vända bakdelen mot sin starkare fiende. På så sätt undviker aporna att hamna i riktiga slagsmål. Inom en flock är det vanligt att några apor håller ihop och hjälper varandra när det blir bråk. Arterna drill och mandrill lever i mindre grupper i skogen och numera finns babianer endast i Afrika och på Arabiska halvön.

Här ser vi en juvenil öronmakier skjuten i april 1891 av Yngve Sjöstedt. Det som på bilden ser ut som en öppen mun med underbett nästan mitt emellan ögonen är i själva verket en defekt i pälsen och munnen sitter istället dold för oss under den skära nosen. Den påminner om en liten ”gremlin” och kanske var det denna art som fick stå modell för de små monstren i den gamla filmen.

Öronmakier, eller som de heter idag, galagoer, tillhör familjen ”Galagonidae” som i sin tur ingår i underordningen ”Strepsirrhini” som tillhör ordningen primater. Det finns mellan 20 och 25 arter i tre släkten som lever i Afrika. Galagoer är jämförelsevis små och vistas främst i träd och är aktiva på natten.

De utmärks genom sina stora, nakna och tunna öron som liknar öronen hos några fladdermöss och vilkas bakre rand kan rullas ihop. De har stora ögon, långa och smala fingrar och tår. De bakre lemmarna är förlängda genom förstoringen av två vristben, häl- och båtbenet. Från lemurerna skiljer sig galagoerna genom byggnaden av trumbenet, vilket överensstämmer närmare med arter i underordningen Haplorhini. Nästan alla fingrar och tår har naglar med undantag av den andra tån som har en klo för pälsvårdnaden.

De lever i skogar och är bara aktiv om natten. Om dagen sover de hoprullade på ett skyddat ställe. De har olika sätt att röra sig framåt, några arter klättrar uppåt lodrätta trädstammar eller hoppar från gren till gren och andra går främst på fyra extremiteter och gör bara mindre skutt.

I vissa områden är galagoer talrika och inte lika hotade som andra afrikanska primater. De har bra förmåga att anpassa sig och lever även i öppna landskap. De hotas delvis av jakt. De flesta arterna räknas av IUCN som livskraftiga men det finns även arter som listas med stark hotad eller akut hotad.

Enligt den följande indelningen av Wilson & Reeder, 2005, består familjen av 3 släkten med tillsammans 19 arter, men det finns även andra uppfattningar.

Ytterligare en spännande livsform på vår jord denna gång i formen av en borstbälta som är hemförd från Argentina, 1951. Själva namnet bältor kommer från Linné, då han tyckte djuren liknade ett bälte. Familjen kallas armadiller, eller på latin ”Dasypódidae”, och är så kallade trögdjur med 21 arter från södra Nordamerika genom hela Sydamerika till Patagonien. De kännetecknas av att rygg och sidor är täckta med benplåtar som är överdragna med hornämne. Mellan plåtarna finns mjukare hud, ibland med hår. Undersidan saknar plåtar och är istället täckt med styva hår. Vid angrepp från rovdjur skyddas de av de hårda benplåtarna och ett par av arterna kan rulla ihop sig till ett klot. Övriga arter bältor skyddar buksidan genom att gräva ned sig.

Bältor har platt huvud och små upprättstående öron och framfötterna har kraftiga grävklor. Arterna varierar avsevärt i storlek, från mantelbältans 13 centimeter till jättebältans 100 centimeter förutom 50 centimeter svans. Normalt finns 28–36 likartade tänder, men hos jättebältan finns 80–100 små rudimentära tänder.

Bältor förekommer i många olika biotoper. De är mestadels nattaktiva och gömmer sig om dagen i utgrävda hålor. De är allätare, men många arter föredrar insekter, framför allt termiter och myror. Några arter föder genom polyembryoni två till tolv genetiskt lika ungar.
Under tertiär och pleistocen levde många bältdjurslika trögdjur av familjen ”Glyptodontidae” i Sydamerika. Den mest kända, ”Glýptodon” från pleistocen, var 3 meter lång och hade en odelad ryggsköld.

Detta ansikte kan skrämma slag på vem som helst och tillhör en röd vrålapa, ”Alouatta seniculus”, som hör hemma i Brasilien.

Vrålapor, tillhör släktet ”Alouátta”, och är så kallade cebusliknande brednäsor med 6 till 8 arter i tropiska Syd- och Centralamerika. De är 56–92 centimeter långa, med ungefär lika lång svans därtill. De är kraftigt byggda och har gul-, röd- eller svartbrun päls. Underkäken och tungbenet är kraftigt förstorade, speciellt hos hanar, vilket gör att djuren kan frambringa mycket kraftiga läten för att markera dagens födosöksrevir. Varje morgon inleds med att alla grupper vrålapor inom ett större område vrålar, ropar, för att ta reda på var andra grupper finns. Vrålapor lever i träd och har väl utvecklad gripsvans. De lever i grupper på upp till 20 djur med 1–3 dominerande hanar och livnär sig mestadels av blad.

Varg eller ulv, ”Canis lupus”, är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger vanligen mellan 30–50 kg, med extremfall på upp till 90 kg.

För 60 miljoner år sedan, under paleocen, fanns ett specialiserat mårdliknande rovdjur, Miacis, som utvecklades till vargar, björnar, grävlingar och vesslor. Man tror att hunddjuren utvecklades på den nordamerikanska kontinenten för 30 miljoner år sedan och sedan vandrade dels till Sydamerika och dels över Berings sund till Gamla världen. För 20 miljoner år sedan fanns en anfader till vargen, Tomarctus, med specialiserade huggtänder och förmåga att förfölja och fälla bytesdjur. Vargens närmaste anfader utvecklades i Eurasien. Den kunde springa snabbt och jaga i grupp och den spred sig snabbt över norra halvklotet. I Sveriges gamla landskapslagar är det tydligt att varg var vanligt i hela landet.

I Västgötalagen står det att ”Alla, som i Västergötland bo, ingen undantagen, skola bygga varggård eller hålla vargnät”.

I Magnus Eriksson allmänna landslag från 1347 och i Kristofers landslag från 1442 finns liknande skyldigheter. Förutom vargnät skulle man även äga en vargtrumma, vargtång, spjut, gevär och lapptyg.

I Olaus Magnus ”Historia de gentibus septentrionalibus” från mitten av 1500-talet står det att vargen är mycket talrik och hemsöker byar på landet under stränga vintrar.

I Karl XI:s dagbok från 1689 skriver kungen: ”Den 8 november var jag, min son Karl och prins Fredrik uppå jakt i Djurgården och bekommo 10 vargar i stora Lopkärrsbacken, men tvenne sluppo.”

Genom 1647 års jaktstadga infördes skottpengar på varg i Sverige. Före 1850 var vargar talrika till och med i Skåne men 1862 fälldes de sista sex vargarna där. Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet vargar snabbt i Sverige av flera orsaker bland annat beroende på ökat jakttryck, brist på villebråd, ökat användande av stryknin från 1830 samt sjukdomar hos vargen.

Innan år 1900 var södra Sverige utan vargar, den sista vargen i Småland sköts 1868, de sista två vargarna i Stockholms län 1871, Upplands sista varg 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen vid år 1900 kan uppskattas till ett hundratal djur och under 1950-talet kan stammen uppskattas till omkring 20 djur. Fram till 1800-talets början fanns varg i hela Sverige och 1840 sköts närmare 600 vargar och så sent som 1965 betalade staten ut skottpengar för varg men från den 1 januari 1966 blev vargen äntligen fridlyst. Vid den tidpunkten fanns det högst ett tiotal vargar kvar och på grund av olaga jakt fanns det 1980 endast en enda varg kvar.

I de flesta sagor och historier beskrivs, tyvärr, vargen som ett ondskans väsen, såsom i Rödluvan och Gösta Berlings saga, trots att vargen varken är mer eller mindre farlig än något annat rovdjur. På grund av rädslan för vargen har den av folk försetts med så kallade ”noanamn”, för att man trodde att om man kallade den vid sitt rätta namn, så skulle man locka den dit man var. Namnet varg är ursprungligen ett sådant noanamn, och betyder ”våldsverkare”. Det ersatte det ursprungligare namnet ulv. Andra noanamn på vargen är gråben, tasse eller den gråe. Förmodat vargrika vildmarker har ofta därför kallats tassemarker.

Etiketten säger; ”Kaliforniskt sjölejon, Zalophus californianus”, vilket är ett rovdjur som tillhör familjen öronsälar. Det lever längs kusterna i östra Stilla havet och hit hör också två underarter som lever eller levde på Galapagosöarna och Japan.

Vid Kaliforniens kuster fanns i början av 1900-talet mycket få sjölejon och på Channel Islands som ligger nära södra Kaliforniens kustlinje hittade man 1908 bara ett enda sjölejon. Fram till idag har beståndet ökat till cirka 75.000 individer vid amerikanska kuster och cirka 85.000 individer vid mexikanska kuster. Också på Galapagosöarna har populationen återhämtat sig och troligtvis finns det 50.000 sjölejon runt öarna. Det japanska sjölejonet är dock sedan 30 år försvunnet och är listat som utdöd underart.

Bakom ”Varanödla på lian, Kongo, 1929” ser vi avslutningsvis på denna rundvandring en pytonorm och en boaorm, två väldiga exemplar stirrande ut i fjärran och hade dessa tre djur varit levande och mötts på detta sätt så hade jag inte velat vara i varanödlans kläder.

Boaormar, ordet kommer av latinets ”bóa” för ”stor orm”, tillhör familjen ”Bóidae”, med cirka 40 arter fördelade på 12 släkten. De har ett stort utbredningsområde, som sträcker sig från västra Nordamerika, över Central- och Sydamerika, Karibiska havets övärld, sydöstra Europa, nordöstra Afrika, Madagaskar, sydvästra Asien, Nya Guinea och Salomonöarna till Fiji. Familjen omfattar mycket storvuxna arter, till exempel anakonda, medelstora arter, till exempel kungsboa, samt ett stort antal småvuxna arter, såsom sandboaormarna. Samtliga arter har rudimentära kloliknande bakben, saknar tänder på premaxillarbenet (benet längs fram i överkäken) och är ovovivipara, det vill säga, föder fullt utvecklade ungar. Många arter har värmekänsliga gropar mellan läpp-plåtarna, för lokalisering av varmblodiga bytesdjur i mörker.

Pytonormar, tillhör familjen ”Pythónidae”, och är ormar med cirka 30 arter i tropiska och subtropiska delar av Afrika söder om Sahara och från södra och sydöstra Asien till Australien. Familjen omfattar såväl små arter som kungspyton på cirka 1 meter, som nätpyton, vilken kan bli mer än 7 meter lång. Kroppen är cylindrisk och svansen kort, och liksom boaormarna har de ett rudimentärt benpar vid analöppningen. Vidare har de två lungor och tänder på förkäken, premaxillarbenet, och lägger ägg. Pytonormar är i huvudsak nattaktiva och dödar sitt byte genom att slingra sig runt offret och kväva det.