Lunglaven sprider sig i Bohult, här ser vi den på en asp tillsammans med grynig filtlav som också sprider sig vilket är tur då den gamla aspen där den hade sin enda ståndort blåste av på mitten förra vintern och endast en asphögstubbe återstår.

Lunglaven är verkligen en vacker lav som trivs och sprider sig i trakterna kring Bohult till och med på björk, här dock på en asp. Ett tredje värdträd för lunglav finns i området och det är sälg.

Platt-ticka eller platticka, ”Ganodérma lipsiénse”, är en art i gruppen basidiesvampar. Den har fleråriga, hårda, konsolformiga fruktkroppar som är 15 till 40 centimeter breda och lika långa men bara 1 till 5 centimeter tjocka. Fruktkroppens ovansida är koncentriskt fårad, gråbrun till kanelbrun och ofta täckt av rostbruna sporer. Porlagret är först vitt, senare brunt och arten, som är oätlig, växer på stubbar och stammar av främst lövträd, där den orsakar vitröta. Den är hos oss i Sverige allmän norrut till Uppland och sällsynt norr därom. Även denna art kan ge fnöske.

Fnöske är en mjuk, lucker och filtartad massa, framställd av köttet från bland annat fnösktickans fruktkropp genom kokning, torkning och utbankning. Fnöske användes redan på stenåldern att fånga upp gnistor med vid eldslagning med flinta, senare även med eldstål. Kvaliteten höjdes genom att man före torkningen behandlade fnösket med salpeter, varvid man fick luttrat fnöske. Fnöske har varit en viktig handelsvara men också en apoteksvara för användning som blodstillande medel. I Mellaneuropa användes från medeltiden och långt in på 1900-talet fnöske till framställning av kläder och mössor med mera. Det bästa fnösket fick man från fnöskticka som växte på bok. Fnöske kan också erhållas av eldticka och bildens platticka samt av ludd från blad av flera arter kungsljus.

Tegeltickorna sprider sig vid Bohult vilket är mycket roligt, här växer de på en asplåga inte långt från asphögstubben med den gryniga filtlaven.

Ännu ett exempel på att arter inte alltid ser ut som i böckerna. Detta vackra men konstiga exemplar av en fnösketicka, ”Fomes fomentarius”, som växte på en asplåga vid Bohult lurade mig en lång stund.

Bilden är tagen från norr mot söder från Bohult, i princip ner emot den forna Väderkvarnen.

Bohult var för övrigt en by på skjutfältet vars namn är känt redan från 1540-talet och namnet kan betyda bod. Här finns även ett stort gravfält om 58 bautastenar. Bohult var ett av många hemman under Götaström och kallades ofta Bohults bruk.

Flertalet av de nuvarande byarna här i Tofteryds socken var ursprungliga gårdar med endast en ägare. För Tofteryds sockens del rådde detta förhållande åtminstone på Gustav Vasas tid då en mantalsindelning infördes och så här står det till exempel i 1542 års längd;

Ingemar i Skillingaryd, Jöns i Boarp, Sven i Gimarp, Jöns i Ekhult, Måns i Sjöaryd, Sven i Holma, Germund i Fastorp, Nils i Nåthult, Per i Tofteryd, Sven i Hultsgerde, Björn i Tofteryd, Jon i Linneryd, Nils i Linneryd, Håkan i Mölnarp.

I mantalslängderna kan man senare följa byarnas uppdelning på allt fler ägare och i början av 1800-talet hade det blivit folkrika byar av dessa gårdar.

De torp som anlades under medeltiden, på 1500- och 1600-talen, blev i regel kvar som nya gårdar. Pukarp och Studstorp räknades som nybyggen redan på 1540-talet och på 1550-talet uppträder Fåglabäck som särskild brukningsdel samt två nya torp under Sjöaryd, det vill säga Skinnarbo och Eket, det senare är numera, tyvärr, fullständigt okänt.

På 1560-talet uppträdde Båramo, Sjöbo, Alshult, Appelås, Elgamo och Skrikareboda (numera Frostås) i skattelängderna, vilket kan tydas som en konsekvens av Gustav Vasas strävan att ta upp gamla ödeställen igen.

På 1700-talet började så de talrika torpanläggningarna inne i skogarna att växa upp och bara på en by, Torp i Tofteryds socken, har man kunnat räkna över hundra torpställen eller backstugor, som funnits längre eller kortare tid. År 1851 fanns det dock bara 22 bebodda sådana småställen kvar på byn Torps ägor. Här i Bohult fanns 15 boställen, på Skillingaryds ägor fanns 11 boställen och i vardera byarna Pukarp, Hultsgärde och Frostås fanns 7 boställen vardera.

Spåren av bökande vildsvin blir allt vanligare på norra delen av Skillingaryds skjutfält men ännu har jag inte haft turen att få se någon individ, eller ska man kanske vända på detta och säga att jag ännu inte haft oturen att träffa på en individ då dessa faktiskt kan vara riktigt farliga. Vildsvinen är förfäder till de tama grisarna och att grisarna idag ser annorlunda ut jämfört med vildsvinen beror på att vi människor undan för undan förändrat dess utseende genom avel. De vilda svinen har ändå flera likheter med de tama grisarna då de också älskar att böka med trynet i jorden för att hitta något ätbart.

Vildsvinen är allätare men de äter oftast frukter av ek, bok och hassel samt olika rötter och här vid Bohult finns bland annat gott om hassel och hasselnötter. Men vildsvin äter också annan föda, även kadaver, om de kommer åt. Vildsvin är inte riktigt lika långa som tama grisar, däremot är de högre och mer kompakta. De har mörkbrun borstig päls och hanen, galten, har livsfarliga betar som den kan försvara sig med. Om den angrips kan den gå till motanfall och döda även stora rovdjur. För länge sedan var vildsvinsjakt bland det farligaste man kunde ägna sig åt. De svenska vildsvinen utrotades på 1600-talet men finns i dag ändå på flera håll sedan vildsvin rymt från djurparker och andra inhägnader, så jag vidhåller ”turen med att inte ha mött något vildsvin” på mina vandringar i skog och mark.

Citronskål, ”Bisporélla citrína”, växer alltid i täta grupper på murken lövved från vår till höst och är dessutom relativt allmän. Dessa citronskålar växte på en död, fallen asp ”mitt i Bohulta by”.

Alltid hittar man något nytt när man besöker naturen och denna gång blev det en för mig ny svampart som heter grynig vaxskivling, ”Hygróphorus pustulátus”. Den växte i gränsen mellan granskogen och den gamla inägomarken i Bohult, inte långt från asphögstubben med den gryniga filtlaven.

Grynig vaxskivling har en välvd hatt med svagt nedlöpande vita skivor samt en torr fot med gråsvarta noppor och upptill mot hatten är den också något vitflockig. Den växer i barrskog under hösten och är tämligen allmän samt dessutom ätlig. Den är för övrigt nära släkt med den goda matsvampen olivvaxskivling, ”Hygrophorus olivaceoalbus”.