Svart mot en härligt blå sky
en havsörn framåt svä-var,
vilar på vingarnas par,
spejar mot sjöytan ner
där, under vårvindens gny,
gässen de skyndar att fly.
Vingarna små emot Flatens vågor
slå som på öde sjöar gå!

En variant på Evert Taubes ”Havsörnsvalsen” passar verkligen denna marslördag vid sjön Flaten, norr om Hillerstorp, då denna gamla havsörn majestätiskt flyger in över fälten och sjöns östra sida på jakt efter några av de kanadagäss som finns i området.

Notera de väldiga jämnbreda vingarna, de tydliga spretiga handpennorna och den vita kilformade stjärten och håll med mig om att det är en mäktig syn. Vingslagen är långsamma och tunga och fattas bara annat med upp till två meter och femtio centimeter mellan vingspetsarna.

Örnen betraktades av grekerna som Zeus tecken och av romarna som Jupiters tecken. Senare skulle romarna använda örnen som fälttecken och symbol för det romerska riket. Synen på örnen som något högt och nobelt började antagligen här, och i senare tider har många valt örnar som symbol, till exempel Preussen, Österrike, Polen, Tsar-Ryssland och flera slaviska stater. Napoleon återupplivade det romerska bruket av örnar som fältsymboler, och genom ätten Bernadotte kom så örnen att ingå även i det svenska riksvapnet.

Efter ett par varv över fälten där inte längre en enda kanadagås finns kvar drar den sig sakta sydost över, kanske mot åtelplatsen på Kyrkemossen vid Kävsjön ety där ligger maten stilla.
Apropå stora örnar så måste jag bara få nämna Haasts örn, ”Harpagornis moorei”, vilket är en numera utdöd örn som var endemisk för Nya Zeeland. Den hade ett vingspann på minst 3 meter och en vikt på över 10 kilo, kanske upp emot 15 kilo. Den tyngsta nu levande medlemmen i rovfågelordningen är den sydamerikanska Apörnen eller Harpyan, ”Harpia harpyja”, där honorna väger omkring 8 kilo. Haasts örn jagade framför allt de nu likaledes utdöda moafåglarna och man tror att den dog ut ungefär samtidigt med dessa.

Redan vid mitten av 1300-talet var merparten av örnens låglandsbiotoper förstörda, men man tror att den fanns kvar ända fram till 1600-talet. En av huvudorsakerna till att den försvann tror man var en följd av maoriernas andra stora inflyttningsvåg till Nya Zeeland från Sällskapsöarna. Det har spekulerats i att örnen möjligen avsiktligt jagades till utrotning men utöver jakten anses det också att moafåglarnas utdöende låg bakom örnens försvinnande.

Moafåglar är en numera utdöd ordning av vinglösa strutsartade fåglar på Nya Zeeland, bestående av cirka tolv arter, av vilka de minsta var 1 meter höga och hade en vikt på cirka 20 kilo, medan de största var upp till 3,5 meter höga och vägde mer än 200 kilo. De var strutslika, med kraftiga ben, stor kropp och relativt litet huvud. Samtliga saknade flygförmåga, men var troligtvis utvecklade från förfäder som kunde flyga.

Moafåglarna är kända genom talrika fynd, en del paleontologiska vilka de äldsta säkra fynden är från pleistocen (1,65 miljoner år till 11.500 år före nutid) och andra i arkeologiska fyndmaterial. Artrikedomen uppkom redan i början av deras utveckling, och de fanns i stort antal då maorierna koloniserade Nya Zeeland för omkring 1.200 år sedan. Fåglarna slaktades sedan i tusental av människorna, och på några sekler hade de helt utrotats. Inga moafåglar levde kvar när européerna kom till Nya Zeeland år 1642.

Man har genom DNA-studier visat att den jättelika Haasts örn var släkt med en av världens idag minsta örnar, nämligen pygméörnen, ”Hieraaetus morphnoides”, som lever i Australien och på Nya Guinea.

Strax hitom Flahult står hon tillsammans med ytterligare två rådjur och stirrar lite förundrat på mig där jag sitter i bilen och fotograferar genom sidorutan. Hon vet inte riktigt hur hon ska göra, det vill säga, fly eller ”illa fäkta”. Det blev ”illa fäkta”, eller vad vi nu ska kalla det, i någon minut och ett tiotal bilder hann jag ta.

Det är inte bara fördelar med att vara vild och fri som dessa rådjur och i likhet med många andra vilda djur lider rådjuren av många parasiter, men de flesta orsakar inga speciella besvär. Lungmask har påträffats i täta rådjursbestånd, och ger upphov till nedsatt kondition och hårda, grönaktiga knutor i lungvävnaderna. Det är framför allt unga rådjur som är utsatta för denna lungmask. Även pälsätande ohyra, lusflugor och fästingar är ett problem för rådjuren.

Lungmaskar är ett samlingsnamn på parasitiska maskar i lungorna och luftrören hos människa och andra djur. Den digena sugmaskarten lungflundra, ”Paragónimus westermánni”, förekommer i Östasien som lungparasit hos människor, som infekteras om de äter råa eller halvråa krabbor. Ordet digena står för parasiter vilkas livscykel fordrar minst två värdar för sin utveckling.

Hos får, nötkreatur och hästdjur hör de viktigaste lungmaskarna till rundmasksläktet ”Dictyocaulus” och hos svin till släktet ”Metastrongylus”. Lungmaskar är vanliga även hos rådjur, hjortar och andra idisslare, samt i tropiska länder hos hund och katt.
Pälsätande ohyra, främst löss av arten, ”Damalinia cervi”, är ganska vanligt förekommande hos rådjur, men orsakar normalt endast mindre irritation. Det som orsakar hudproblemen hos rådjuret är cirka 5 millimeter långa löss som lever hela sitt liv i värddjurets päls där de livnär sig på hår och hudbitar. Angripna rådjur observeras ofta i anslutning till foderplatser under senvintern och våren, där fläckvis eller hela halsen och sidorna ibland uppvisar ett stubbat utseende på grund av de, av lössen, avbitna hårstråna.

Även lusflugan, ”Lipoptena cervi”, kan orsaka kraftiga angrepp med klåda och håravfall som resultat hos rådjuret. Lusflugan eller älgflugan som den också kallas är en blodsugande parasit som föredrar hjortdjur såsom älg och rådjur. Efter parning sker larvutvecklingen i honans bakkropp och honor kan utveckla 30 larver under en säsong. Larverna, vilka förpuppas i pälsen på värddjuret, faller ner på marken, och kläcks året efter. Efter kläckning börjar flugorna flyga omkring på jakt efter ett nytt värddjur. När de landat på ett värddjur, släpper de vingarna och flugan kan sedan aldrig mer flyga igen. Även nötkreatur, hästar och får kan utgöra värddjur.

Fästingar är också vanliga och i vissa fall har rådjur befunnits täckta av cirka 2.000 fästingar. Vanlig fästing, ”Ixodes ricinus”, är en art i familjen fästingar. Den angriper flertalet däggdjursarter men även fåglar. Fästingen suger blod flera gånger och kan därför överföra sjukdomar mellan olika arter, till exempel TBE, borrelia och fästingfeber. Arten är den enda fästingart i Sverige som suger blod från människan och den håller, tyvärr, på att spridas över landet och blir allt vanligare.

Alldeles bakom henne finns denna vackra och ståtliga råbock med de kraftfulla basthornen och han släpper henne inte ur sikte för ett ögonblick. Basthorn är det hos hornbärande djur hudklädda hornet under dess utväxttid. När de nya hornen växer ut under vintern och våren, skyddas de av en grå-brun-svart hud, så kallad basthud, som också försörjer det utväxande hornet med blod och näring. Basthuden skrapas av när hornen före brunstperiodens början blivit fullt utvuxna.

Den naturliga tillväxtcykeln hos rådjurens horn styrs av en lång rad hormoner, vilka produceras av organ som hjärnbihanget, sköldkörteln, binjurarna och testiklarna. Vid störning på något av dessa organ kan cykeln rubbas, vilket gör att basthuden inte fejas av och basthornen tillväxer ohämmat. Detta leder till att så kallade perukhorn bildas, vilka kan få sådana storlekar att de hänger ner över ögonen och förblindar djuret. Perukhorn är relativt vanliga hos rådjur men är mycket sällsynt hos andra hjortarter i Sverige.

Namnet rådjur kommer från fornsvenskans ”radiur” som betyder ”fläckigt djur”. Ordet ”rå” kommer av det fornsvenska substantivet ”ra” som betyder märke av något slag. Benämningen syftar förmodligen på att de unga kiden har en fläckig skyddsteckning på pälsen.

Visst syns det att hon är släkt med rådjuren på bilderna innan, denna kronhjortshind som står i hägnet vid Marieholm. Det är mycket ståtliga och vackra djur dessa kronhjortar som på latin heter ”Cérvus élaphus élaphus” och arten hör hemma i hovdjursfamiljen hjortdjur.

Kronhjorten förekommer i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och stora delar av Asien samt i Nordamerika och delas upp på en mängd olika underarter, av vilka några ibland urskiljs som egna arter.

De latinska namnen på kronhjortens underarter (arter) är C. e. affinis, C. e. alshanicus, C. e. asiaticus, C. e. atlanticus, C. e. bactrianus är Atlaskronhjorten eller Berberkronhjorten, C. e. barbarus, C. e. canadensis är Wapitihjorten, C. e. corsicanus, C. e. elaphus är den skandinaviska kronhjorten och tillika nominatras, C. e. hanglu, C. e. hippelaphus, C. e. hispanicus, C. e. kansuensis, C. e. macneilli, C. e. manatobensis, C. e. merriami är utdöd, C. e. nannodes, C. e. nelsoni, C. e. roosevelti, C. e. scoticus, C. e. sibiricus, C. e. songaricus, C. e. wachei, C. e. wallichii, C. e. xanthopygos och slutligen C. e. yarkandanseis.

Kronhjorten är världens tredje största hjortdjur efter älgen och wapitin (om den nu ska räknas som en egen art eller ingå i kronhjortkomplexet, se ovan) och är 165 – 265 centimeter lång med 10–27 centimeter lång svans samt har en mankhöjd av 75–150 centimeter och en vikt mellan 130–340 kilo.

Hanarna är avsevärt större än honorna och de största underarterna finns i Nordamerika och i Tian Shan-bergen i östra Asien. Kronhjorten lever i flockar med enbart honor, hindar eller hanar, hjortar, utom under parningstiden i oktober då varje fullvuxen hane, vanligen minst fyra år gammal, samlar ett harem av upp till 20 honor, som han försvarar mot andra hanar om rätten att para sig med. Kronhjortens tidiga betydelse i både jakt, magi och religion understryks av dess förekomst såväl i paleolitisk grottkonst som på hällristningar.

Av hjorthorn förfärdigades åtskilliga redskap.

En känd mytologisk gestalt är den keltiske hjorthornsförsedde guden Cernunnos som finns avbildad bland annat på Gundestrupkitteln som, för övrigt, är ett offerfynd, en silverkittel med 13 reliefplattor som en gång varit sammanfogade. Kitteln har en diameter av nära en meter och blev hittad i samband med torvtäcktsarbete i Rävmossen vid Gundestrup år 1891 på norra Jylland, Danmark. Fyndet är ett av de mest storslagna importföremålen i Skandinavien från det keltiska området under förromersk- och romersk järnålder. I grekisk-romersk myt var hjorten speciellt förknippad med Artemis, Diana, och i fornnordisk gudasaga förekommer den i flera funktioner.

Pulvriserat hjorthorn eller aska hade stor användning i äldre läkekonst och i folkmedicinen, liksom det ”ben” som sades finnas i hjortens hjärta. Eftersom hjorten räknades som högvilt, var jakten ett kungligt privilegium, och i bygder med en rik stam kunde hjortarna förr vara svåra skadedjur. De hölls också ofta i kungliga djurgårdar.

Kraftfullt trumpetande och med kursen mot nordnordväst kom dessa fyra tranor över Mo och en inte alltför vågad gissning är att de är på väg mot Hornborgasjön.

Hornborgasjön är allmänt mest känd för den stora mängd tranor som stannar till där på våren för att spela och dansa innan de flyger vidare till sina häckplatser. De rastar där också under andra halvan av året, innan de flyger söderut till sina vinterkvarter. Rekordet är från 31 mars 2009, det vill säga häromdagen, då mer än 18 500 individer fanns på platsen och det gamla rekordet på 15.900 individer var från 1 april förra året.

Om Ni vill se Hornborgasjöns tranor live via webbkameror, gå då in på http://webbkameror.se/djurkameror/hornborgasjon, här hittar Ni också Store mosses örnar och snart också dess skrattmåsar.

När jag passerar Mosjöns östra sida på min väg mot Mjogaryd så står tranparet åter där och har redan börjat sin vackra trandans. Hannen och honan är mycket snarlika men hannen är något större när man ser dem tillsammans som på bilden och det borde betyda att hannen står till höger, eller?

Data från DNA-undersökningar visar att vår trana, ”Grus grus”, är nära besläktad med trumpetartranan, ”Grus americana”, men även med munktranan, ”Grus monachus” och svarthalsad trana, ”Grus nigricollis” men också med japansk trana, ”Grus japonensis”.

Vår egen store biolog Carl von Linné kategoriserade felaktigt tranan som en häger av släktet ”Ardea”.

Tranan är Västergötlands landskapsdjur och landskapsfågel och förekommer dessutom i en mängd olika heraldiska sammanhang som symbol för vaksamhet och avbildas då ofta hållandes en sten i klon vilket härstammar från den mytologiska uppfattningen att tranorna alltid ställde en individ på vakt som fick hålla en sten. Om tranan somnade tappade den stenen och skulle på så sätt väcka sig själv. Den antika grekiska trandansen ”Geranos” skulle illustrera hur hjälten Theseus, efter att han dödat Minotauros, lämnade Minotauros labyrint i en tranas gestalt.