Bålgetingen, ”Vespa crabo”, namngiven och systematiserad av Carl von Linné, är vår största geting och den kan bli ända upp till 35 millimeter lång. Färgen på huvudet är gul till brungult och mellankroppen är brunsvart med ljusare skuldror. Bakkroppen är randig i svart och gult, framtill med en smal gul rand, baktill med flera breda, varmt gula ränder.

Bålgetingen är en värmekrävande art som företrädesvis bygger sina bon i stora ihåliga ädellövträd. Troligen är stora ihåliga träd också viktiga som skyddande och relativt varma övervintringsplatser. Särskilt under år då många drottningar lyckats övervintra kan boplatsbrist göra att bon även anläggs på vindar, i uthus, fågelholkar eller liknande.

De första drottningarna syns normalt i maj och samhällena dör ut i oktober. Bona kan nå en ansenlig storlek och är inte sällan betydligt större ett människohuvud. De övervintrade bålgetingdrottningarna anlägger nya bon varje vår. När den första kullen arbetsgetingar har kläckts avlastas drottningen och kan ägna mer tid åt äggläggningen.

Arbetsgetingarna är sterila honor som liknar drottningen men är mindre och bara cirka 26 millimeter långa. Dessa skaffar föda bestående av söndertuggade insekter till avkomman. Bålgetingarna är aktiva både dag och natt och endast kyligt och regnigt väder verkar dämpa deras aktivitet.

Bålgetingarna ansågs tidigare vara lättretliga och farliga för människan men som Ni kan se kröp den mycket vänligt omkring på min hand och visade inga som helst tendenser till aggressivt beteende. Idag har man följaktligen omvärderat bålgetingen och den betraktas numera som en mycket fredlig geting jämfört med många andragetingar. Giftet är inte giftigare än andra getingars, men man bör naturligtvis ha respekt för den.

Bålgetingen har tidigare varit vitt utbredd i Götaland och Svealand men idag förekommer den framförallt i södra och i sydöstra Sverige, Mälardalen och på Öland. Inom dessa områden kan den lokalt uppträda relativt allmänt. Den är känslig för klimatvariationer och detta tillsammans med bristen på lämpliga boplatser gör att bålgetingen idag är en hotad art. Den har gått starkt tillbaka i hela Nordeuropa och är bland annat utdöd i Norge och akut hotad i Finland. Den var tidigare rödlistad i Sverige, men plockades bort från rödlistan år 2000.

Arten är en karaktärsart för det Småländska eklandskapet och är därför en värdig landskapsinsekt för landskapet Småland. Det finns, tyvärr, många sägner, myter och vandringshistorier om bålgetingen, och den framställs ofta som attackbenägen men sanningen är att man måste provocera den ordentligt för att få den att gå till attack och stickas.

Apropå representanter för vårt landskap Småland så är väl som alla känner till landskapsblomman linnéan, landskapsdjuret uttern men, kanske mindre känt, Växjögraniten vår landskapssten.

Det som i dagligt tal betraktas som getingar är de surrande svarta och gula insekterna som kan stickas och vålla obehag. Egentligen borde de kallas för "sociala" getingar, eftersom de flesta av de svenska getingarna har ett solitärt levnadsmönster.

Förutom att vara betraktade som allmänt irriterande och besvärliga, så är deras stick oftast smärtsamma och för känsliga personer kan de vara mycket farliga.

Getingarna har en världsvid utbredning och det finns cirka 3 250 olika arter. De flesta arterna finns både i tropiska och subtropiska områden och 12 arter av dem som vi kallar för getingar, det vill säga de sociala getingarna, sköter om sin egen avkomma. Av de solitära getingarna finns det 38 arter i Sverige samt ytterligare en art, mörk pappersgeting, ”Polistes biglumis”, som tillhör gruppen pappersgetingar.

Arten påminner såväl till sitt allmänna utseende som i vissa morfologiska detaljer mer om de solitära än om de sociala getingarna. Den har dock likt övriga sociala getingar en speciell huvudställning med munnen riktad rakt nedåt och inte snett framåt som de solitära arterna. Den är svart med två gula punkter på bakryggen och smala gula tvärband vid bakkroppsledernas bakkanter. De förhållandevis långa benen hänger ner under kroppen på ett karakteristiskt sätt under flykten. Den smärta, framåt avsmalnande, bakkroppen och den klolikt böjda yttersta antennleden hos hanen skiljer den från andra sociala getingar.

Man skiljer följaktligen på solitära och sociala getingar där de solitära inte lever i samhällen och heller inte har någon arbetarkast utan bara honor och hanar. Honorna bygger egna bon av lera eller så utnyttjar de redan befintliga håligheter i trä där de lägger sina ägg. Varje ägg förses med ett förråd av insektslarver som honan förlamat med sitt gift. De blir sedan föda åt den egna larven.

Bland de sociala getingarna finns honor, hanar och arbetare. Arbetarna är sterila honor och har därmed gadd och de flesta arter lever i ganska stora ettåriga samhällen.
De tre arterna snyltgetingar bygger inga egna bon utan utnyttjar andra arters bon och därför behöver de heller inte ha någon egen arbetarkast.

Getinghonan, drottningen, som blev befruktad redan föregående höst, kommer fram på våren efter att ha övervintrat på en skyddad plats. Hon börjar ganska omgående bygga ett nytt bo med en stomme av tuggat träd. Inuti det nya trähöljet bygger hon upp celler där hon lägger ett ägg i varje cell. Ur äggen kläcks larver som drottningen föder upp med nektar och kött i olika former, oftast insekter, som hon samlat. Efter några veckor förpuppas larverna, och pupporna kläcks efter ytterligare någon till några veckor. De individer som kläcks är sterila honor, som kallas för arbetare.

Arbetarna tar nu över drottningens uppgifter att bygga vidare på boet och att utfodra larverna medan drottningen nu enbart koncentrerar sig på att producera ägg. Är det en varm och inte alltför fuktig sommar kan boet och därmed individantalet i boet bli stort.

Mot slutet av säsongen, det vill säga, när dagsljuset blir kortare, ser drottningen till att det föds individer av både hanligt och honligt kön. De nykläckta drottningarna skall nu para sig med hanarna från andra bon, och efter parningen går honan till övervintring. Det är alltså de nya drottningarna som skall bilda nya samhällen nästkommande år, medan de gamla drottningarna, arbetarna och hanarna kommer att dö.

Boet byggs av trä, som skrapas loss från exempelvis döda träd, som tuggas med saliv till pappersmassa. Det placeras fritt hängande under tak, i grenar, i underjordiska hålor eller i ihåliga träd. Boet består av kakor av sexkantiga celler i flera våningar och omges vanligen av ett hölje.

Getingar, ”Vespoídea, är en överfamilj i insektsordningen steklar. Den har världsvid utbredning, dock med flest arter i tropiska och subtropiska områden. De är medelstora till stora steklar, som, hos honor, har 12 eller, hos hanar, 13 antennsegment och en tydlig inbuktning på fasettögonens främre kant och som viker vingarna i längsveck i vila. Mellankropp och bakkropp kan till synes vara brett förenade men åtskiljs vanligen av en tydlig, ibland stjälklik, midja.

Liksom hos andra gaddsteklar är äggläggningsröret ombildad till en gadd, som står i förbindelse med en giftblåsa. Giftet är komplext och består av en rad olika aminer, peptider och proteiner, vilka har en starkt smärtframkallande verkan. Getingar, utom familjen ”Masáridae”, utfodrar sina larver med tuggat kött, i synnerhet av insekter, men äter själva i stor utsträckning nektar, frukt och en sockerhaltig saliv som larverna avger.

Gruppen indelas i tre familjer, familjen sociala getingar, ”Véspidae”, dit våra vanliga getingar förs, omfattar mer än 800 arter, varav 14 i Sverige, bland annat bildernas, bålgeting, vanlig geting, tysk geting och pappersgeting. Alla arter i Sverige är svarta och gula men vissa har även rödbruna partier. Flertalet är samhällsbildande, eusociala, med drottning, hanar och arbetare men dessa fortplantar sig dock inte. De bygger stora bon av trä, som skrapas loss från döda träd, staketstolpar och liknande och tuggas med saliv till en pappersmassa. Boet placeras fritt hängande under grenar eller tak, i underjordiska hålor vilka då kallas jordgetingar, eller i ihåliga träd såsom bålgetingen. Boet består av kakor av sexkantiga celler i flera våningar och omges vanligen av ett hölje. Alla celler används för uppfödning av larver för de eusociala getingar lagrar ingen föda. Boet kan rymma upp till 20 000 individer och i extremfall mäta över 1 meter i diameter.

Samhällena är ettåriga och nya drottningar och hanar kläcks och parar sig på eftersommaren, varpå alla arbetare och hanar dör. Endast de nya drottningarna övervintrar och grundar påföljande vår ett nytt samhälle. Familjen rymmer även arter som är mindre utpräglat sociala, till exempel pappersgetingar, där även arbetarna kan få avkomma och gökgetingar, till exempel arten snyltgeting, vilka enbart snyltar i bon hos sociala getingar. Gökgetingar har inga arbetare utan lägger ägg i andra getingars bon och låter värdartens arbetare föda upp sina larver, därav namnet.

Familjen solitära getingar eller lergetingar omfattar cirka 3 000 arter, varav 36 i Sverige, bland annat krukmakargetingar. Dessa karakteriseras bland annat av att fötternas klor bär en tand på insidan, sociala getingar har bara enkla klor utan tand. Nästan alla arter i Sverige är svarta och gula och här finns ingen arbetarkast utan endast normala honor och hanar. Honorna bygger bon av lera och saliv, vilka placeras i marken, i håligheter i stockar, i vassrör eller fritt, fästade i vegetationen eller vid en klippvägg. Bona innehåller från en till några få celler, i gengäld kan honorna bygga flera bon och i cellerna läggs förlamade fjärilslarver som föda åt avkomman.

Familjen ”Masáridae” omfattar cirka 230 arter dock inga i Sverige. De är solitära getingar med lerbon som fästs i vegetationen eller vid klippor. De föder upp sin avkomma på nektar och pollen, några även på skalbaggslarver.

De insekter som sticker människan är främst gaddsteklar, bland annat getingar, humlor, bin och ettermyror, som använder sitt till giftgadd omvandlade äggläggningsrör som försvarsvapen, samt myggor, till exempel stickmyggor, knott och svidknott, som suger blod med till sugsnabel omvandlade mundelar. Även skinnbaggar, till exempel rovskinnbaggar och näbbskinnbaggar, kan stickas och flera andra insektsgrupper har mundelar som fungerar som ett mellanting mellan stickande och bitande, till exempel bromsar, loppor och löss. Getingars, humlors och honungsbins gift innehåller bland annat ett antal biogena aminer och enzymer men även kininer.

Getingstick resulterar i stark lokal smärta, rodnad, svullnad och klåda och flera samtidiga stick kan utlösa allmänna sjukdomssymtom som illamående, yrsel och slöhet, även allvarliga komplikationer från centrala nervsystemet har beskrivits i sällsynta fall. Vanligare är att allergiska personer reagerar kraftigt vid getingstick, med till exempel nässelutslag, blodtrycksfall, matthetskänsla, svimning, svullnad i ansiktet och andningsbesvär.

Stick i munhåla och svalg kan ge slemhinnessvullnad med kvävningsrisk som följd. Vid allmänna allergiska reaktioner och vid stick i munhåla och svalg skall läkare eller sjukhus snarast uppsökas. Stick av ettermyror orsakar sveda och lokal svullnad och hos vissa tropiska myrarter, bland annat eldmyror och en del bulldoggsmyror, är smärtan mycket intensiv.

Myggstick utlöser omgående en lokal allergisk reaktion i form av ett nässelutslag som sedan övergår i en kliande myggbula. Allvarliga allmänreaktioner förekommer normalt inte efter stick av stickmyggor eller svidknott, även om någon gång lätt illamående och känsla av frusenhet kan uppkomma. Reaktionen på knottstick är i regel kraftigare, och det är inte sällsynt att kreatur som blivit stuckna av stora mängder knott blir svårt medtagna eller till och med dör av knottens samlade gift.