I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Backstugan Vasabroveken på Skillingaryds skjutfält och om floran som minner om tider som flytt
En natur- och kulturkrönika i 20 bilder från hösten 2009.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd.
Inlagt onsdag 30 september 2009
Det har bott många människor och familjer på Skillingaryds skjutfält under tidernas gång fram till slutet av 1800-talet då militären tog över. Här finns fortfarande många spår av och från dessa människoöden som bevarats av framsynta människor för oss andra att ta del av för att inte glömma och så länge någon minns så finns, på något underligt sätt, dessa människor fortfarande kvar hos oss och det är väl ändå både roligt, lärorikt och vidunderligt.

Här på Hässlehultshöjdens nordvästra sluttning låg den gamla backstugan Vasabroveken och inte mycket, bortsett från Föreningen Munkaleden Nydala-Byarums skylt och floran i landskapet, minner om detta.

Vasabroveken är enligt Tofteryds kyrkobokföring omnämnd först omkring år 1840. Stugan beboddes då av smeden Johannes Magnusson-Sander och dennes hustru Cajsa Svensdotter samt fosterdottern Johanna. Därutöver är, periodvis ett antal drängar samt så kallade ”inhyses” personer skrivna på Vasabroveken under 1840-talet. År 1849 kom från Torup i Halland hammarsmeden Johan Thursie och dennes hustru Inga Catharina Wennerström samt deras fem barn till Vasabroveken. Ytterligare två barn föddes där, sonen Adam år 1850 som endast levde en timma och fick nöddop av änkan Anna Stina Grönberg, närvarande var modern Cajsa. Dottern Eva Charlotta, som föddes 1851, dog endast fem år gammal i kikhosta.

Husförhörslängderna kan inte tolkas på annat sätt än att familjerna Sander och Thursie samtidigt bebott Vasabroveken under 1850-talet. Familjen Sander avflyttar till Öveken under Farstorp år 1863 och familjen Thursie avflyttar till Götaströms bruk år 1864. Huruvida backstugan vid detta tillfälle brunnit ner är oklart, men enligt kommunala protokoll tillerkändes smeden Thursie, citat; ”understöd för den brandskada han lidit genom att icke hafva sin egendom brandförsäkrad”. Efter år 1864 fanns ingen kyrkobokförd på Vasabroveken.

Bild nummer 17 i min krönika ”Götaströms järnbrukskrönika – 220 års historia” från 2008, visar en planskiss av den norra smedsstugan vid Götaströms järnbruk där Inga Catharina Wennerström, gift med smeden Johan Thursie, tillbringade sin sista tid i jordelivet som änkan Inga Thursie.

Namnet Vasabroveken kan härledas på två sätt, dels till att lägga en bro över den intilliggande Movadsbäcken då risknippen, så kallade vasar, lades ut i bäcken för att underlätta övergången, dels ”veke” en vanlig benämning på lågt liggande mark eller äng som tidvis översvämmandes av intilliggande vattendrag i det här fallet Movadsbäcken, se sista bilden.
Kanske gick vägen in till Skillingaryd här, åt väster via nutidens ljunghed eller gick den via Hässlehultshöjden och därifrån rakt västerut eller kanske rakt söderut förbi Mo härads soldattorp för att sedan fortsätta västerut in till samhället, hursomhelst in till Skillingaryd bar det allt som oftast får vi förmoda.
Området omkring backstugan Vasabroveken skvallrar ännu, 145 år senare, om att här bott människor och om den tidens odlarmöda som satt sina spår i det som idag ”bara” är tallmo och ljunghed.

Ner emot Movadsbäcken är det sankt och kraftfulla tuvor med gräset tuvtåtel täcker marken och mellan tuvorna syns den nästan svarta humusen.

Humus är ett mörkbrunt nästan svart material som finns i jord och torv. När förna bryts ner bildas humusämnen, och dessa bygger upp ett humuslager i jordens översta skikt. Humuslagret i skogsjord kallas mår, och i odlad mark eller ängsmark kallas det mull och i fuktiga marker, till exempel torvmark och sumpjordar, är humuslagret tjockt. Daggmaskar trivs i humus och hjälper till att röra om i jorden. Då bildas det små luftfyllda utrymmen där till exempel olika arter hoppstjärtar, mygglarver och kvalster kan leva.

Den lilla blåklockan hör naturligtvis hemma i dessa gamla ängsmomarker även om den inte finns i några större mängder här vid Vasabroveken. Liten blåklocka, ”Campanula rotundifolia”, är en ganska späd, flerårig ört, den växer ofta i glesa tuvor med veka uppstigande stjälkar och blir bara ett par decimeter hög. De nedre bladen är rundade medan de övre är långsmala.

Liten blåklocka blommar från juli till september med hängande blommor i greniga klasar. Kronan är klockformad, ganska grunt flikad, och blå eller sällan vit. Liten blåklocka är mångformig och delas ofta upp i flera underarter. I Sverige förekommer underarterna liten blåklocka, på bilden, och skredblåklocka. Den senare skiljs genom större, ofta ensamma blommor, samt mer nedliggande växtsätt. Liten blåklocka kan möjligen förväxlas med ängsklocka, ”Campanula patula”, men den senare har en rödviolett samt djupt flikad blomkrona.

Liten blåklocka är vanlig i hela landet och växer på öppna, torra marker medan underarten skredblåklocka bara förekommer i fjälltrakterna.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Artnamnet ”rotundifolia” kommer av latinets ”rotundus” för rund och ”folium” för blad och namnet syftar på de nedre bladen.

”Den mindre blåklockan ringer på ängsmon vid sidan av den större. Lågt intrasslad i markens torra strån av gulnad vildhalm ringer den i bugande ställning. Men den större blåklockan ringer blåviolett hög och rak högt över dallergräsens vackert skimrande berlocker. Hög ohörbar klang dallrar ur blåklocksskinnet.”

Ur ”Blomsterkort” av Harry Martinson, ”Det enkla och det svåra”, år 1939.
Naturligtvis hittar jag även åkervädd, ”Knautia arvensis”, på platsen för backstugan och att den fortfarande blommar får vi väl till stor del tillskriva den varma och soliga sensommaren.

Det vi ser på bilden är en stor svart stekel med en tydligt lysande gulvit markering på respektive antenn och det kan vara en ”Echthrus reluctator”, den saknar svenskt namn och tillhör stekelfamiljen ”Ichneumonidae”. Hit räknas ett stort antal arter, av vilka några parasiterar på tallspinnarens larver. Denna gråbruna och relativt stora spinnare har jag sett inom området ett flertal gånger under årens lopp.

”Ichneumonidae” är en familj bland parasitsteklarna, som kännetecknas bland annat av långa, mångledade antenner och rikt förgrenade vingribbor. Bakkroppen är vanligen tydligt skaftad och hos honan i regel försedd med ett långt äggläggningsrör. Äggen läggs vanligen inuti andra insekter, och larven lever som parasit inom värddjurets kropp dock finns även arter, vars larver lever som yttre parasiter. Vanligen är det fjärilslarver, som utses till värddjur.

Omkring 6.000 arter är beskrivna och många hithörande parasitsteklar lever på svåra skadeinsekters larver och därför tillhör denna familj en av de för människan nyttigaste insektgrupperna.

Den lilla vackra mönjevaxingen som förr hette mönjevaxskivling, ”Hygrocybe miniata”, växte också kring platsen för backstugan.
Mönjevaxingen är en liten orange eller scharlakansröd skivling med en 1–5 centimeter bred, välvd till utbredd, matt, småfjällig och torr på ytan. Den är först scharlakansröd, senare mönjeröd och bleknar till sist till rödaktigt gul. Skivorna är vidvuxna eller svagt nedlöpande, glesa, orangeröda med gul egg. Sporavtrycket är vitt och foten har samma färg som hatten men kan också vara något gulare och ljusare. Svampköttet är tunt och bräckligt, gulrött eller gulaktigt, i foten ljusgult. Mönjevaxingen varken doftar eller smakar något speciellt och den växer i gräs på ängar, i hagar, i skogskanter och hittas framför allt från sensommaren till hösten i hela Skandinavien.
Jag kanske är helt ute och seglar men dessa svampar ser ut som ett mellanting mellan gifthätting (dödligt giftig) och föränderlig tofsskivling (god matsvamp), här skulle jag minsann inte våga chansa. De växte dessutom på barrved vilket gifthättingen oftast gör.
Den mycket goda matsvampen smörsopp, ”Suillus luteus”, växte rikligt utmed den lilla vägen som går förbi Vasabroveken.
Plötsligt lyste det till något rött nere i väggmossan och jag blev genast glad för jag såg att det var något som jag inte sett på mycket länge nämligen en röd larvklubba, ”Cordyceps militaris”. Eftersom artnamnet är ”militaris” passar växtplatsen alldeles utmärkt, minst lika bra som sprängtickorna som växte på björkarna intill.
Den röda larvklubban, är parasitisk och lever på i marken dolda fjärils- eller skalbaggspuppor.
På bilden ser vi puppan som den röda larvklubban parasiterar på, kanske är det en tallspinnarlarvs puppa.
Jag kallar denna vackra svamp för tegelröd björksopp, ”Leccinum versipelle”, men i vissa svampböcker heter den tegelsopp, hursomhelst, en god matsvamp är det. Den tegelröda björksoppen är en svampart i släktet strävsoppar och arten är vanligt förekommande i större delen av Sverige och trivs, som namnet antyder, i närheten av björk. Precis som björksoppen har den längs den i övrigt vita eller ljusa foten små ”fjäll” eller ”tofsar” som är mörka längst ut. Hatten är på ovansidan tegelfärgad och svampköttet är vitt men grånar vid snitt eller tryck. Arten är ofta angripen av fluglarver som ibland gräver ganska omfattande gångsystem i dess fot och hatt, men unga, icke angripna exemplar är fina matsvampar.
Utmed vägen bort emot Movadsbäcken gjorde jag dagens fynd i en ny lokal med den, hos oss i Vaggeryds kommun, ovanliga rödlånken. Dessa växte relativt rikligt utmed vägkantens norra sida och är nu rapporterade till Föreningen Smålands flora.
Rödlånke, ”Lythrum portula”, är närmaste släkting till fackelblomstret och en liten, nedliggande, ettårig, kal ört med motsatta blad. Hela växten har oftast en rödaktig färg. Stjälkarna är nedliggande och rotslående och bladen är tjocka och spatelformade. Rödlånke blommar från juni till september med små och oansenliga blommor som sitter ensamma eller parvis i bladvecken, se nästa bild. Blommorna har grunda, sexflikiga foder med kort triangulära foderflikar och sex små rödaktiga kronblad som faller av tidigt. De sex ståndarna är korta, liksom stiftet och frukten är klotrund och sitter omgiven av fodret.

Rödlånke liknar mest arterna i släktet lånkar, ”Callitriche”, men dessa är alltid gröna och har blommor som saknar hylle, samt en liten frukt som består av fyra plattade delfrukter. En annan art med likartad byggnad är portlak, ”Portulaca oleracea”, som dock är kraftigare byggd och har köttiga blad och små gula blommor.

Rödlånken förekommer sparsamt från Skåne till Ångermanland och den växer på naken fuktig lera eller sand, i diken, pölar, hällkar och hjulspår. Den kan ibland växa under vatten och blir då ofta grönare i färgen och får samtidigt längre skott. Den första fynduppgiften publicerades år 1732. Artnamnet ”portula” är en omskrivning av ”Portulaca” som är det vetenskapliga namnet på släktet portlaker, ”Portulaca”.
Avslutningsvis en bild på Movadsbäcken och dess översvämningsmarker eller vekar, denna bäck i vilken man uppenbarligen lade vasar av ris och grenar för att få broar att ta sig över till den andra sidan, Vasabroveken.