I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Avskydd och fruktad men mycket näpen och nyttig, en naturkrönika i 5 bilder om när jordklumpar tycktes få liv.
Text och foto: Dan Damberg, Skillingaryd i augusti 2009.
Inlagt söndag 13 september 2009
Vädret i Långasand var härligt, solen sken och temperaturen var precis lagom, inte för varmt och inte för kallt. Lennart Utgrens, Dick Harrisons och Bo Södervalls faktabok om medeltiden med samma titel som Jan Guillous böcker, ”I Arns fotspår”, ligger framför mig på bordet på altanen och innehållet är oerhört fascinerande, spännande och lärorikt. Med jämna mellanrum lyfter jag blicken från texten och riktar den mot den vackra rhododendronrabatten utmed garaget ett stycke bort mest för att reflektera över det jag läst men också för att vila mina ögon för ett ögonblick. Plötsligt tycktes det som om jorden fick liv och jag ryckte till, lutade mig framåt och skärpte blicken mot två små levande jordklumpar.
Kom så får Ni se viskropade jag till familjen, två små husmusungar. Vi gick sakta och försiktigt allt närmre och kom som närmast cirka två meter ifrån dem. Vi blev inte riktigt kloka på vad de åt, för åt på något gjorde de, kanske var det vitsippsfrön från vårens blomning, för rhododendronrabattens jord är alldeles täckt av dessa vackra blommor i april och maj men nu finns bara ett och annat blad kvar som minner om denna ljuva årstid.

Husmusen, på latin ”Mus musculus”, härstammar från Asien, troligen från norra Indien, och har sedan äldsta tider varit bland människans allra ”trognaste” följeslagare, redan Aristoteles och Plinius kände till den. I städer och samhällen är den vanligen bunden till husen, där den genom att gnaga på allt den kommer över gör sig mycket hatad, de övre framtänderna hos husmusen är genom sin form i mycket hög grad lämpade för just gnagande.

Husmusen är troligtvis det däggdjur som näst efter människan förekommer i störst antal på denna jord. Dess fruktsamhet är enorm, fortplantning kan i varma bostäder ske året om och redan efter 20–23 dygns dräktighet föds 3–12 ungar. Tama former av husmus är nuförtiden dock ett relativt vanligt sällskapsdjur och tama husmöss lever cirka 1,5–3 år.

På svenska och i det vetenskapliga namnet används ordet ”mus” som kommer från sanskrit och betyder tjuv. Husmusen är korthårig och färgen varierar från ljusbrunt till svart, med en ljus mage. Laboratoriemöss och möss som hålls som sällskapsdjur är ofta vita eller så kallat albinistiska. Öronen och svansen har bara lite hår och vuxna djur väger 12–30 gram, kroppen är 15–19 centimeter lång, inklusive svansen, som står för mer än halva längden. Särskilt husmusens hannar har dessutom en myskliknande doft

Husmusen står och går vanligen på alla fyra benen. När den äter som på bilderna, slåss eller ska orientera sig i omgivningen kan den stå en stund på bakbenen, med extrastöd av svansen. När den springer har den svansen utsträckt horisontellt, så att den är till hjälp för att hålla balansen. Husmusen är bra på att hoppa, klättra och simma.

Mössen är mest aktiva i skymningen och på natten vilket innebär att de inte tycker om skarpt ljus. De lever i många olika sorters undanskymda utrymmen, helst där det finns mat i närheten. Boet byggs av diverse mjuka material som de kan få tag på. Mössen är revirhävdande och dominerande hannar lever vanligtvis tillsammans med flera honor och deras ungar. Om två eller fler hannar hålls tillsammans i en bur blir de lätt aggressiva mot varandra, särskilt om de inte har växt upp tillsammans.

Husmusen äter främst vegetabilier men kan också äta kött och mjölkprodukter. De dricker ganska lite vatten, utöver det vatten som finns i maten. Det dagliga behovet av föda är bara omkring fyra gram. De äter också sin egen avföring, koprofagi, för att ta tillvara näringen som bakterier i tarmarna har producerat, detta gör även harar, kaniner och marsvin.

Husmusens brunstcykel är 4–6 dagar lång och den tid honan är mottaglig för befruktning är kortare än ett dygn medan dräktighetstiden är mellan 20–23 dygn. Därefter föds 3–13 ungar, i genomsnitt 5,5 stycken, och honan är vanligen mottaglig för befruktning redan ett par timmar efter förlossningen. En hona kan få 5–10 kullar per år, så antalet möss kan växa mycket snabbt. Om förhållandena är lämpliga fortgår fortplantningen under hela året, vilda populationer i kalla trakter fortplantar sig dock inte under vintern.

De nyfödda ungarna är blinda och saknar päls och pälsen börjar växa ut ungefär 3 dagar efter födseln och ögonen öppnas efter drygt en vecka. Honorna blir könsmogna efter 6 veckor, hannarna efter 8 veckor.

Tama husmöss lever i 1–3 år men vildlevande individer dör vanligen under första levnadsåret och är en viktig del i näringskedjan som bytesdjur.

Husmusen har nästan inget färgseende och det hänger samman med att den är aktiv framför allt när det är ganska mörkt. Den har däremot mycket god hörsel och kan höra mycket högre toner, upp till 100.000 Hz, än människor, upp till 20.000 Hz. För kommunikation med varandra på korta avstånd använder de pip med hög frekvens som vi människor inte kan höra.

I samband med parningen ger hannen ifrån sig korta pip i frekvenserna mellan 40.000 Hz och 70.000 Hz men för kommunikation på längre avstånd använder musen pip som även vi människor kan höra. Trots allt är luktsinnet viktigast, särskilt för relationen mellan honor och deras ungar. Husmusen använder också feromoner för kommunikation mellan vuxna individer och dessa utsöndras av båda könen med urinen och identifieras av ett organ i nedre delen av nosen. Med sina morrhår känner mössen av luftrörelser och föremål som är nära.

Som husdjur talar man om ”tammöss” eller ”sällskapsmöss” och den tama musen har sitt ursprung i den vilda husmusen men har genom avel kommit att skilja sig markant från sin vilda släkting både i utseende och i beteende. Den äldsta kända skriften som talar om husmöss som sällskapsdjur är den kinesiska encyklopedin Erya i en version som utkom cirka 1100 före Kristus.

Husmöss används ofta som försöksdjur i laboratorier bland annat för experiment med genmodifiering. Ett exempel som uppmärksammades nyligen är de så kallade knockoutmössen där särskilda gener i deras genom, arvsmassa, har blivit störda eller ”ut-knockade”. Mario R. Capecchi, Martin Evans och Oliver Smithies tilldelades 2007 Nobelpriset i medicin eller fysiologi för just denna upptäckt. Husmusen har även stor betydelse för forskningen kring att försöka lösa cancerns gåta. Artens genom, arvsmassa, är helt kartlagd.

Hur som helst, jag satte ett par fällor både inne i stugan och i garaget för säkerhets skull.