Värnamo är centralort i Värnamo kommun i Småland och ligger vid ån Lagan. Där bor ungefär 18 500 personer. Många jobbar på någon av de små industrierna där man tillverkar maskiner, plast, gummi eller möbler som säljs till andra länder. Elever kan studera på en högskoleutbildning i teknik och IT med inriktning på tredimensionell design.

Många är aktiva i idrottsföreningar och olika frikyrkor. Möbelformgivaren och arkitekten Bruno Mathsson var verksam på orten, och en del av hans verk visas på Bruno Mathsson Center. Värnamo var från början en marknadsplats, och marknader hålls fortfarande flera gånger om året och när järnvägen kom till Värnamo i slutet av 1800-talet växte orten snabbt. Mitt i samhället ligger Apladalen, en hembygdspark med gamla hus och en del djur.

Apladalen är en hembygds- och naturpark i Värnamo med flera kulturhistoriskt intressanta byggnader. Området är mycket naturskönt, svagt kuperad och består av ett svämsandsområde, genomdraget av en djupt nedskuren bäckfåra, Kröcklebäcken.

Värnamo är även känt för dikten ”På Värnamo marknad” skriven av Carl Johan Gustaf Snoilsky, född 8 september 1841 i Stockholm, död 19 maj 1903 i Stockholm. Han var en svensk greve, diplomat, bibliotekschef och skald och var son till greve Nils Snoilsky och hans hustru Sigrid, född i den kända grevliga ätten Banér. Genom modern var han således bekant med många av Sveriges förnämsta adelssläkter. Han blev ledamot av Svenska akademien år 1876 men från och med 1879 levde han mestadels utomlands, framförallt i Dresden i Tyskland. Han återvände dock 1890 till Sverige, då han blev överbibliotekarie vid Kunglig Biblioteket i Stockholm.

”Svenska bilder” är en diktsamling av Carl Snoilsky, utgiven år 1894, och utgörs av en serie porträtt, stämningsbilder och anekdoter ur den svenska historien. Perspektivet är oftast aristokratiskt, men stundtals folkligt, som i den vemodiga folkvisan ”Kung Erik”, vilken blev enormt populär och spreds i mängder av skillingtryck. Motiven i dikterna är ofta fångenskap, landsflykt och gäckade förhoppningar och långt ifrån patriotism och heroism. Folkets lidande gestaltas med gripande svårmod, som i den berömda dikten ”På Värnamo marknad”, se nedan. Kända är även dikterna om Gustaf Vasa och Karl XII samt porträttet av drottning Kristina. Diktsamlingen ”Svenska bilder” blev för övrigt obligatorisk läsning för generationer med skolbarn.

Dikten; ”På Värnamo marknad” av Carl Snoilsky.

Vid Värnamo på marknaden
En aftonstund det var,
Då Per och Kersti bytte ring
Som troget fästepar
Sen skildes de att taga tjänst,
Envar med mod och hopp.
Om sex år ses vi här igen
Så hade de gjort opp.

Och Per han kom till kyrkherrgåln.
Fastän hans tjänst var sträng,
Så slapp han att gå ut som knekt
Man tar ej prästens dräng
Och Kersti hos befallningsmans
Fick sköta plog och harv,
Som blivit kvinnfolksgöra nu
I Carols tidevarv.

I sina träskor gingo de
Den tunga mödans stråt
Och rörde aldrig av sin lön
En enda kronans plåt.
Om sex år», så det hette jämt,
Då blir det annat slag,
Då ha vi sparat samman nog
Att bygga hjonelag.

Och tiden skred med snäckans fjät
Evinnerligen lång,
På många månader ibland
De tu knappt mötts en gång.
För dans och lek var ingen böjd
I dessa sorgens år,
Men efter väntans mulna tid
Vart sjätte gången vår.

Av ljuvlig oro brunno då
Båd’ ungersven och mö,
Från alla hagar kom en doft,
Det glittrade på sjö.
Utav ett vårregn tvagen nyss
Den späda grönskan log,
Och göken gol för fästefolk
Långt hän i dunkel skog.

Den arma svenska jorden nu
Sig gjorde riktigt grann
Och sken som utur tårar upp
Till lust för fattigman
Och strödde glada färgers prål
Längs varje dikesvall,
Liksom i vintras aldrig smällt
Ett skott vid Fredrikshall.

Vid Värnamo på marknaden
De möte stämt, de två,
Bland magra stutar var ej svårt
Varann att hitta på
Med rörelse och köpenskap
Det jämmerligt gått ned,
Fastän det sports, att herrarne
Snart skulle göra fred.

Men prästgårds-Per han hade mynt
Och var så morsk och käck,
Och slantar hade Kersti ock
Uti sin kjortelsäck.
Med ögon strålande av fröjd
De satt sig i en vrå
Och klingade med pengarna
Och viskade som så:

Nu, vännen lilla sade Per
Är jag min egen karl
Och kan ta upp ur ödesmål
Det torpet efter far.
Med nitti daler fick jag ut
Min lön i kyrkherrgåln
Och jag har sexti, Kersti sad’,
Då står man sig i Småln.

Men hör du, Per från Kerstis drag
Här leendet försvann
Den sortens pengar, som vi fått,
Jag aldrig lika kan.
Det kallas nödmynt, säger folk,
Och det är visst och sant,
Det kostat nöd att skrapa hop
Den styvern slant för slant.

Men det är bara koppar, Per
Med Görtzens gudar på
Och namn, som ingen kristen själ
Kan lära sig förstå.
Jag vore nöjd, om pengarna
Blott bure kungens bild
Tänk, Per, om smulan, som vi ha,
Rakt skulle gå förspilld!

En stolla är du, Kersti lill’!
Mig klockarn bättre lärt:
Det är den höga kronans mynt
Och guld och silver värt
Och denne krigsman, som du ser,
Med lejonet bredvid,
Så flink och färdig, är kung Karl,
Just som han drog i strid.

Nog är det rätta pengar, du,
Det bar ej någon nöd!
Ej kronan tar med svek och list
Från fattigman hans bröd.
Kom nu, så gå vi gladeligt
Att köpa till vårt bo
Båd’ slev och gryta, tösen min,
Och först och sist en ko.

I marknadsbråket vandrade
De tu med muntert mod
Och tittade och prutade
På allt från bod till bod.
Då skar igenom folkets sorl
En röst av välkänt ljud...
Hos Per och Kersti klack det till
Här kommo onda bud.

I rock av blanka knappar prydd,
Med ämbetsnäsa röd
Och stämma barsk klev länsman fram
Och allmän tystnad bjöd.
Han öppnade ett tryckt plakat,
Och hastigt runt omkring
Slöt sig med häpna anletsdrag
En stum åhörarring.

Det var med alldenstund, ithy
Och mer av samma sort
Ett kungligt brev, där meningen
Så kunde fattas kort,
Att kopparbiten, som i går
För daler gått och gällt,
Numera gällde ingenting
Och så var det beställt.

Så gruvlig dom i förstone
Ej Kersti fullt förstod:
I nåder slöts ju skrivelsen,
Och drottningen är god!
Men Per, som stod där blek, begrep
Omsider denna nåd:
Ack nej, du Kersti, stackars tös,
Här finns ej någon råd.

Vid Värnamo på marknaden
Det var en aftonstund,
Där vandrade ett fästepar
Med sorg i hjärtegrund.
Med bittert löje Per såg fly
Sin fagra lyckodröm,
Och bakom randig förklädssnibb
Flöt Kerstis tåreström.

De satte sig bland blommorna
På daggig åkerren,
Bak fjärran skogar dunkelblå
Sjönk kvällens rosensken.
Emellan tallar steg en rök
Ifrån ett litet hem
Ack, hoppet om en egen härd
Var slocknat ut för dem!

Det suckade så tungt i norr
Det var en sorgegök,
Och djupare i förkläts famn
Då Kerstis huvud dök.
Så månget bröst i Sveriges land
Hans dubbelsuck förstod
Den ena tonen sade sorg,
Den andra tålamod.

Den starke Per han lindade
Om hennes liv sin arm,
Och veka ord sig bröto fram
Ur svallet av hans harm.
Så mild som månen över sjön,
Kom trösten till hans brud:
Och finns för oss ej lag och rätt,
Så finns dock Herren Gud!

Vi ha ju hälsan, hurtigt mod
Och raska armar tu
Och börja bara om igen,
Det är ej värre, du.
Vi ta oss tjänst, så får det bli.
Tills glatt en annan vår
Vi sätta bo och köpa kon,
Som ej vart köpt i år.

Han talte många andra ord
Av kraft och bergfast hopp,
Och Kersti mellan tårarna
Såg ur sitt förklä opp
Och frågade med ögat ljust
Av kärlek och av tro:
Så råkas vi om sex år då
På nytt vid Värnamo?

Vem i våra trakter, för att inte säga i hela Sverige, känner inte till ”Värnamovisan”?
Det började med att visan skrevs av brevbäraren Algot Fogelberg och bagaren Arvid Lindström för att framföras vid en basar anordnad av godtemplarorden i Värnamo år 1896, till att i dag ingå i ”Den Svenska Sångboken”.

Jag sjunger till positivets toner
En sång om kärlekens ljuva zoner,
En sång om kärlek och hopp och tro
I Apladalen i Värnamo.

Det var en yngling som hette Peter,
Från Västbo socken, Hult gården heter:
Han svarvar pinnar, det må ni tro
På stolfabriken i Värnamo.

En afton gick han till gröna lunden,
Att promenera i aftonstunden,
Han gick sen solen sig lagt till ro
Till Apladalen i Värnamo.

På vägen mötte han en vacker flicka,
Som kärleksfullt uppå honom blicka!
Han lyft´ på hatten och sa: Månntro
Är fröken hemma i Värnamo?

Ack nej i Östbo där är jag hemma,
Min far är bonde, mitt namn är Emma.
Jag ämnar här blott en tid att bo
Och lära sy uti Värnamo.

Då bjöd han henne helt artigt armen.
Från deras hjärtan i ungdomsbarmen
Nu byggde Amor helt snabbt en bro
I Apladalen i Värnamo.

Och nu sa Peter: Min flicka rara!
Säg vill du ja på min fråga svara?
Säg, vill du svära mig evig tro
I Apladalen i Värnamo?

Ack ja, sa Emma: Min Peter kära
Att dig tillhöra det vill jag svära,
Till hösten kunna vi sätta bo
I Apladalen i Värnamo.
De sutto ännu i många timmar;
På sällhetsvågor snart Peter simmar.

Han var så glad, så han ropte: Tjo!
I Apladalen i Värnamo.
Men hem till Östbo hon styrde färden
Och glömde sedan där ut´ i världen
Att Peter hon svurit evig tro
I Apladalen i Värnamo.

Med sorg i hjärtat och dystra tankar
Då till Amerikat Peter vankar
Han suckar ofta: How do you do
I Apladalen i Värnamo?
Därför I gossar här uti salen,
Ta´n er tillvara för kärlekskvalen,
Ty vet att falskhet kan även bo
I kvinnohjärtan i Värnamo.

En stor förutsättning för Apladalens rika biologiska mångfald är de rika mängderna av ekar, levande såväl som döda. Den döda veden lever verkligen då mängder av bland annat svampar och insekter är helt beroende av denna.

Under en död ek alldeles i närheten av ”Per och Kersti”-statyn växte denna, mindre vanliga, ludna vitriska, ”Lactarius vellereus”. Detta är en svamp som Ni ska undvika som matsvamp då det är mycket svårt att få bort den skarpa smaken. Om den är giftig eller ej tvistar de lärde, men låt den i alla fall vara!

Riskor liksom kremlor hör till familjen ”Russulacea” och de skiljs åt på att riskorna har mjölksaft medan kremlorna är torra svampar.

En del av er har nog plockat och ätit blodriskor och mandelriskor som är milda riskor men i Sverige har vi ingen tradition på att äta skarpa riskor, annat är det på andra sidan Östersjön. Under hungersnödstiderna på 1600- och 1700-talen, när befolkningen här i Sverige blandade bark i mjölet, kom finländare, balter och ryssar på att man kunde äta svamp. Och om vi nu flyttar oss till 2000-talet så är svamp för oss i Sverige mestadels ett tillbehör till mat, men på andra sidan Östersjön är det mat och att det är riskor som man gillar bäst syns på priserna på torgen i Estland, där dessa är nästan dubbelt så dyra som kantareller.

Om du väljer att plocka skarpa riskor så kommer du garanterat alltid hem med en full svampkorg. Koka i så fall av dem och stek och ät, eller salta in dem. Vid insaltning går du tillväga på följande sätt, skär svampen i ganska stora bitar, lägg i en kastrull med 3 gånger så mycket vatten som svamp, koka upp och låt koka 2 minuter, slå bort vattnet och låt svampen rinna av, lägg svampen i en handduk och gör ett knyte av den, placera den på ett plant underlag, gärna utomhus, och lägg sedan en tyngd ovanpå samt låt detta stå så över natten.

Lägg sedan din svamp i en hink eller annat kärl, strö över grovt salt, cirka 100 gram till 1 kilogram svamp, lägg gärna i några bitar pepparrot, lagerblad, och strö lite kummin mellan varven, lägg på ett fat och en tyngd som trycker ner allt under den vätska som bildas.

När du skall tillaga svampen måste den avsaltas, lägg svampen i en skål, byt vatten några gånger och när du tycker det är lagom sälta så är den klar.

Lite varstans i Apladalen denna höst, anno 2009, växte blodsoppen, ”Boletus erythropus” som är en vackert röd och brun sopp, god att äta, lätt att lära sig. Detta exemplar växte vid ”Per och Kersti”-statyn.

Den gamla ekhögstubben nere vid dammen har nästan varje år en vacker svavelticka på sin grova bark, så även i år, 2009. Svaveltickan kan bli riktigt stor och nå vikter upp emot 10 kilo.

Svaveltickan kallas i engelsktalande länder för ”Chicken of the wood”, översatt; skogskyckling, den finns i olika recept, och bör kokas av allt för att slippa dess egen smak! Dess konsistens är uppenbarligen dock som fågelkött och ett recept kommer här från den danska svamptidskriften ”Svampe”.

Löksoppa på svavelticka, 4 personer.

Ingredienser; 4 lökar, 2 msk olivolja, 1,5 liter vatten eller svag grönsaksbuljong, 300-400 gram svavelticka, en kvist timjan, 4 skivor vitt bröd, 4 skivor Emmentalerost eller liknande.

Skala lökarna, skär dem i tärningar, lägg dem i den varma olivoljan dock inte för länge för de får inte ta färg. Buljongen eller vattnet hälls i och detta får sjuda i cirka 30 minuter. Skär svaveltickan i tärningar och lägg den i spadet tillsammans med en kvist timjan. Detta ska nu sjuda i ytterligare cirka 30 minuter och kryddas efter behag med salt och peppar, därefter är det klart att ätas.

Under tiden medan soppan blir klar rostar Ni brödet i ugnen i 250 grader och osten läggs sedan på brödet bara en liten stund innan det hela är klart att ätas så osten är alldeles nysmält. Använd gärna också en stark fransk eller dansk ost som rivs och störs på ovanpå soppan för att förstärka smakupplevelsen. Svaveltickan ger soppan en mild svampsmak och svampen ändrar färg till rosa och liknar skinktärningar men en konsistens som mört kött.

Det är verkligen något magiskt och fantastiskt med stora och kraftfulla ekar och sådana finns det många av i Apladalen i Värnamo.

Ek, ”Quercus robur”, är ett högväxt träd med grov stam och vid krona. Barken är grov och skrovlig. Vinterknopparna sitter strödda och är trubbiga, femkantiga i omkrets, i grenspetsarna sitter de ofta i små samlingar. Bladen är avlånga och grunt rundflikiga, bladundersidan är kal eller glest stjärnhårig. Bladskaften är ofta korta, upp till en halv centimeter långa.

Hanblommorna är små och gulaktiga, de sitter samlade i glesa hängen som blommar på våren. Honblommorna sitter enstaka eller få tillsammans i grupper på långa skaft. Märkena är rödaktiga och pistillerna omges av en fjällförsedd svepeskål som vid fruktmognaden omsluter basen av frukten, ekollonet. Ek liknar den nära släktingen bergek, den andra arten av släktet ekar, som växer vild i vårt land, men skiljs säkrast på att bladbasen är urnupen i stället för avsmalnande som hos bergeken.

Bergek skiljs också genom nästan oskaftade honblommor och ekollon samt spetsiga vinterknoppar. Där arterna förekommer tillsammans bildas hybrider och artgränserna blir då oklara. Den äldsta kända eken är Rumskullaeken i Norra Kvill i Småland som har sagts vara 900–1000 år gammal. Den har en omkrets i brösthöjd på omkring 13 meter men då alla riktigt gamla ekar är mer eller mindre ihåliga är en säker åldersbestämning svår att göra.

Eken är ett sydligt inslag i den svenska naturen och dess naturliga nordgräns går ungefär vid Dalälven. Den första fynduppgiften är redan från medeltiden och dess ved har länge varit uppskattad av människan för sin hårdhet och motståndskraft. Under flera hundra år tillhörde alla ekar Kronan, eftersom veden användes till skeppsbyggnad. Det var belagt med stränga straff att hugga ner eller skada ekar, till och med småplantor hade samma skydd. Detta är ett skäl till att ekar ibland står kvar mitt ute i åkrar.

Ekens frukter har använts som svinfoder och som kaffesurrogat, men de har hög halt av garvsyra och är inte lämpliga som människoföda. Ekbark användes i äldre tid vid läderberedning i garverier och för att färga svart. En form av ek som odlas är pyramidek som har en vackert pelarformad krona, två pyramidekar står till exempel utanför Naturhistoriska riksmuseets huvudentré i Stockholm.

Ek angrips regelbundet av bladätande insekter, dessa kan nästan kaläta kronan under en säsong men vållar i allmänhet ingen bestående skada på träden eftersom nya blad växer ut. Eken angrips också av parasitsteklar som orsakar olika typer av så kallade galläpplen på bladen. Vissa år avstöter ekar mängder av tämligen stora grenar, vilket av många kan uppfattas som ett tecken på sjukdom. Detta är dock en självreglerad gallring av kronan som även uppträder hos andra trädarter, som alm, asp och sälg.

Eken, ”Quercus robur”, är för övrigt Blekinges landskapsblomma.

Artnamnet ”robur” kommer av latinets ”robustus” för stark, hård och syftar på trädets kraftiga växt och hårda ved. Namnet ek användes redan i Östgötalagen år 1165.

”En nästan lodrät spricka, igenvuxen för åtskilliga hundra år sedan, ser ut att vittna om ett blixtnedslag, ett åskvädersögonblick på - låt oss säga Karl Knutssons eller Nils Dackes tid. Den ofantliga stammen är ihålig, den är en grotta som lär kunna rymma ett dussin personer. De tidigare årsvarven, själva kärnan, några hundra år i ekens historia är alltså en utplånad skrift. Men säkert är att detta träd har sett hela den tid vi brukar benämna historisk, från järnålderns slut, från vikingatid till nutid.”

Ur Gammalsverige av Carl Fries år 1965.

Här vid foten av denna ek växte tre exemplar av den ovanliga koralltickan, ”Grifola frondosa”, för övrigt, en för mig, ny lokal i Apladalen, det vill säga söder om järnvägen ner emot Osudden.

På de gamla portstolparna av ek alldeles söder om Kaffestugan, vars tak syns i bakgrunden, växte dessa stiliga korkmusslingar, ”Daedalea quercina”.

Musslingar, en bildning till mussla, är ett gemensamt namn på ett stort antal vedberoende, vanligen sinsemellan obesläktade basidiesvampar vilkas fruktkroppar oftast är musselformiga och saknar fot eller har excentrisk eller snett kantställd fot. I Sverige finns ett dussintal släkten representerade. Bland arterna, som mestadels förekommer på murkna stubbar, stammar och grenar, kan nämnas björkmussling på bland annat björk, bildens korkmussling på ek och vedmussling på barrträd.

Dessa svampar är sega till hårda, liknar tickor och orsakar röta. Mjuka fruktkroppar har till exempel grön-, kantarell-, mjuk- och ostronmussling som vanligtvis växer på lövträd och vintermussling som växer på barrträd. Av de svenska arterna rekommenderas endast ostronmusslingen som matsvamp, och den odlas även kommersiellt. Den mest kända musslingen, som matsvamp, är den japanska shiitakesvampen.

Shiitakesvamp, från japanskans ”shiitak”, ”Lentínula edódes”, är en art hattsvamp i basidiesvampsordningen ”Agaricáles”. Det är en skivling med sidoställd eller nästan mittställd fot. Hatten är 7–10 centimeter vid och foten lika hög. Köttet är segt och läderartat med aromatisk lukt och kryddig smak.

Svampen har odlats i Kina som matsvamp och folkmedicinsk svamp i cirka 800 år och dess mycel ympas i döda stammar av till exempel ek. Den odlas sedan 1600-talet också i Japan och är numera något av en japansk nationalsvamp och en viktig exportprodukt. Svampen exporteras till bland annat Sverige, och den odlas även här i mindre skala. Den odlas även på andra håll i Europa, Asien och Nordamerika, ofta på halm eller sågspån och världsproduktionen uppgår till 15 % av all odlad svamp.

En annan mycket uppskattad svamp i, framför allt Japan, är ”vår” goliatmusseron, ”Tricholoma matsutake, som där går under namnet matsutake.

Goliatmusseronen är, som sagt, mycket efterfrågad i Japan. Den inhemska produktionen av matsutake i Japan har minskat mycket kraftigt under senare hälften av 1900-talet. Detta till följd av angrepp från en tallnematod vilken dödar matsutakens värdträd tallen. Matsutaken växer i symbios med tall och dör tallarna så försvinner även matsutaken. Tallens stora tillbakagång i Japan har bidragit till att kraftigt driva upp priserna på matsutake. Årsskörden av matsutake i Japan ligger numera på mellan 100–200 ton jämfört med cirka 12.000 ton under 1940-talet.

Matsutaken växer i de japanska bergen vilket dessutom gör att det krävs mycket arbete för att plocka den. Efterfrågan möts därför också av import från Kina, Korea, Kanada, USA, Algeriet, Marocko, Turkiet och även Sverige. Varje år importerar Japan cirka 3.000 ton matsutake.

Priset på matsutake på den japanska marknaden är säsongsberoende och bestäms av kvalitet, tillgång och ursprung. I början av säsongen är kvalitén på den inhemska matsutaken som bäst och den kan då betinga ett pris uppåt 15.000 kronor per kilogram, medan värdet på importerad matsutake ligger runt 700–2.000 kronor per kilogram. I Sverige finns goliatmusseron framför allt från Örnsköldsvik och norröver, på tallhedar av lav- eller lavrik marktyp.