Bara några meter från klängnunneörten växer en annan, för Vaggeryds kommun, rar växt i formen av en buskstjärnblomma, nu tyvärr överblommad. Buskstjärnblomman, ”Stellaria holostea”, är en kal, flerårig ört med upprätt, kantig, styv och bräcklig stjälk. Den blir två till tre decimeter hög och är ofta beståndsbildande. Bladen är smalt lansettlika och upp till tio centimeter långa. Buskstjärnblomma blommar i maj-juni med vita blommor som sitter i fåblommiga knippen i stjälktoppen. Den är en av de mest storblommiga arterna i släktet och känns lätt igen på de långa smala bladen, den bräckliga stjälken och de stora vita blommorna vars kronblad endast är kluvna till mitten.

Buskstjärnblomma är ganska vanlig i sydligaste Sverige men förekommer sällsynt upp till Uppland. Första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Artnamnet holostea kommer av grekiskans holos för hel och osteon för ben och betyder sålunda ”helt av ben”.

Lundgamandern, ”Teucrium scorodonia”, är en flerårig, hårig ört med äggrunda blad och blekgula blommor. Stjälken är upprätt, vanligen grenig upptill, och blir upp till en halv meter hög. Bladen är motsatta, skaftade och har en äggrund bladskiva med hjärtlik bas och naggad kant. Lundgamander blommar i juli-augusti. Blommorna är blekt gulgröna och sitter samlade i smala klaslika samlingar i stjälk- och grentopparna. Den kan knappast förväxlas med andra arter då de andra arterna i släktet Teucrium/gamandrar som förekommer i vårt land har rosaröda blommor.

Lundgamandern är vanligtvis en odlad art som ibland kan påträffas förvildad i skogsbryn och på kulturmark. Den hör ursprungligen hemma i Västeuropa och första fynduppgiften är från Askim, Göteborg och publicerades 1901. Lundgamandern odlas ibland som prydnadsväxt i trädgårdar och är härdig ända upp i Norrland. Artnamnet scorodonia kommer av grekiskans skorodon och betyder vitlök.

På östra sidan av den lilla dammen, i strandkanten, växer den ovanliga slokstarren i ett relativt rikligt bestånd. Detta gulgröna halvgräs med de typiskt hängande/slokande axsamlingarna finns bara här i hela Vaggeryds kommun. Slokstarren, ”Carex pseudocyperus”, är en tämligen högväxt och löst tuvad starr med skilda han- och honax. Hela växten är livligt gulgrön och bladen är platta.

Slokstarr har ett mycket speciellt utseende vilket gör att den knappast kan förväxlas med andra starrarter. Den är ganska sällsynt men kan på sina håll vara ganska talrik som här, dock speciellt i östra Svealand. Den växer gärna i näringsrika diken och dammar. Första fynduppgiften är från Uppland och publicerades 1732.

Slokstarren är en mycket vacker art som ibland odlas i dammar och fordom användes de breda bladen för att täta tunnor. Artnamnet pseudocyperus kommer av latinets pseudo för falsk och Cyperus som är det vetenskapliga namnet på släktet. Släktnamnet Cyperus kommer från grekiskans kyperos som är ett växtnamn som användes redan av Homeros på 800 f. Kr. Namnet betyder sålunda falsk cyperus, vilket syftar på artens likhet med vissa andra arter i detta släkte.

Dikesrenarna utmed vägen från motorvägen in till avfarten till Vaggeryds Cell är draperade med detta lilla oansenliga, men för våra trakter ovanliga, blågrågröna tuvade gräs som heter borsttåtel, ”Corynephorus canescens”. Det växer också invid den nordvästra grinden i in till Waggeryds Cell, men då i betydligt färre antal. Normalt sett är det helt kustbundet i sin utbredning. Borsttåtel är, som sagt, ett lågväxt, tätt tuvat, flerårigt gräs med ihoprullade borstlika blad. Tuvorna är blekt blågrågröna och stråna kan bli upp till tre decimeter höga.

Arten blommar i juli-augusti och tuvorna har för det mesta många blommande strån. Borsttåtel är lätt att känna igen just på de blekt blågrågröna bladen som sitter i täta tuvor. Gräset är vanlig i södra Sverige, från Halland till Gotland. Den växer på torra sandiga marker i kusttrakterna, gärna i dyner eller på sandfält vid havet. Första fynduppgiften är från Skåne och publicerades 1745. Artnamnet canescens kommer av latinets canescere för gråna, vitna och betyder grånande, vilket syftar på tuvornas färg.

Nu har vi kommit fram till den berömda lokalen för fältmartornen, ”Eryngium campestre”, invid det södra stickspåret in till massafabriken. Att den lyckats överleva här under de snart två decennier som gått sedan den upptäcktes får väl anses som tur i kombination med Hans Boberg, Vaggeryd som täckt den i princip varje gång som man ogräsbesprutat banvallen. Vi tackar för detta! Förmodligen har den kommit till Vaggeryd med virkestransporter från mellersta och västra Europa där den normalt hör hemma. Martorn är annars fleråriga, kala, gröna eller grå- till blågröna örter och släkt med tistlar. Stjälken är upprätt och vanligen grenig.

Bladen är tjocka, handflikiga med tornar eller ibland hela och sågtandade. Blommorna är samlade i täta huvuden med stora, torniga svepeblad där enskilda blommor har stödblad. Foderbladen är spetsiga och stickande medan kronbladen är blåaktiga. Frukterna är plattade från ryggsidan, med spetsiga fjäll och stora kvarsittande foderblad. Släktnamnet Eryngium användes redan av Theofrastos på 300 f. Kr. om en tornig medicinalväxt vars arttillhörighet är okänd.

Släktet Eryngium har omkring 230 arter, men bara arten martorn ”E. maritimum”, är inhemsk men sällsynt i Sverige. Flera andra arter av martornar odlas som prydnadsväxter, till exempel alpmartorn, silvermartorn och rysk martorn och en del av dessa kan påträffas som förvildade.

Att fältmartornen trivs kan vi konstatera då den nästan årligen blommar med sina blekt blåvioletta blomkorgar, vänta en vecka eller två så kan Ni se dem i full blomprakt!