I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu Startsidan för natur

Vitgumpad buskskvätta, ”Saxicola torquatus maurus” eller varför inte ”Saxicola maurus”, en naturkrönika om en rar fågel vid Skillingaryds dämme, lördagen den 13 september 2008. Text och foto, Dan Damberg

Denna stora vackra huggormshona kom ringlande mitt på vägen vid åbron vid Östra lägret när jag var på väg till Skillingaryds dämme och en sådan intressant observation kan jag inte undanhålla Er bästa läsare. Tyvärr kan man se att hon blöder från munnen vilket tyder på att hon förmodligen blivit påkörd av något. Jag flyttade henne försiktigt till diket och sakta försvann hon ner emot den lilla aspdungen väster om Lagan.

Huggorm, ”Vípera bérus”, är en art i familjen huggormar. Dessa har ett mycket stort utbredningsområde och förekommer i större delen av Europa och österut genom Ryska federationen till stillahavskusten. Arten påträffas till exempel på ljunghedar, i mossmarker och i bergsområden upp till 3.000 m över havet. Den blir normalt cirka 65 centimeter lång och undantagsvis upp till över 1 meter. Färgen varierar mellan könen, hanarna har vanligen inslag av vitt, grått och svart, medan honorna i regel är brun- eller rödaktiga. Oftast finns ett tydligt markerat, mörkt sicksackband längs ryggen, men helt svarta exemplar är inte ovanliga. Äggen utvecklas inne i honan, och ungarna föds fullt utvecklade i augusti och september. Giftet hos vår huggorm är inte lika verksamt som hos flertalet andra huggormar och dess föda utgörs i huvudsak av mindre däggdjur, men även av fågelungar och ödlor. I Sverige är huggormen fridlyst!

Ett bett av en huggorm ger hos människan upphov till reaktioner av mycket varierande intensitet, från obetydlig lokal svullnad till livshotande tillstånd. Reaktionens grad bestäms främst av den insprutade giftmängden samt den bitnes ålder och kroppsvikt, små barn är särskilt känsliga. Giftet är en blandning av framför allt enzymer och andra proteiner och ger skada på vävnader runt bettstället, särskilt på blodkärl. Härigenom uppkommer en, efter hand, blåaktigt missfärgad svullnad som kan omfatta hela den bitna extremiteten och i vissa fall även bålen. Giftet kan också spridas via blodet och påverka till exempel mag–tarmkanal, hjärta och kärl, andningsorgan och hjärna. Detta kan ge kräkningar, buksmärtor, diarré, chock, andnöd och medvetslöshet. En ormbiten skall omgående beredas vila, och den bitna kroppsdelen skall hållas stilla, gärna i högläge medan bettstället skall lämnas orört. Vissa fall kan kräva intensivvård på sjukhus men sjukdomsförloppet kan hejdas effektivt genom tillförsel av specifikt huggormsserum. Dödsfall är numera sällsynta i Sverige tack vare snabb tillgång till kvalificerad vård.
Den mötte mig redan vid nerfarten till dammarna, den Svarthakade buskskvättan, ”Saxicola torquata”, av rasen ”maurus” eller som den kallas som egen art Vitgumpad buskskvätta, ”Saxicola maurus”, härom tvistar de lärde dock ännu. På bilden sitter den i ett bestånd med överblommade lupiner på ön i den första dammen.
Vid dammarna häckar den vanliga buskskvättan och det är lätt att skilja de bägge arterna åt. Bilden visar buskskvätta, ”Saxicola ruberta”, som är en art i familjen trastfåglar. Den blir cirka 12,5 centimeter lång, är brunspräcklig på ovansidan och blekt rostorange undertill och har ett markerat vitt ögonbrynsstreck, se bilden. Den föredrar öppen mark, där den ofta sitter med upprätt hållning i toppen av en låg buske och knycker med stjärten. Sången, som ofta framförs på natten, är rik på härmläten. Buskskvättan förekommer i större delen av Europa och västra Asien och i nästan hela Sverige.
Det är inte svårt att se att det är den vitgumpade buskskvättan som sitter på sin favoritpinne då kinden och ansiktet är alldeles svart. Fågeln är en hane och en så kallad 2K-fågel vilket betyder att den är född sommaren 2007 och såldes är inne på sitt andra kalenderår i livet. ”2K”, står just för andra kalenderåret.
Här sitter bägge arterna så att Ni kan jämföra, vanlig buskskvätta uppe till vänster och vitgumpad buskskvätta nere till höger.

Det gällde att smyga för den var oerhört varsk, men den flög inte så långt utan återvände hela tiden till samma stolpe, alldeles öster om första dammen. Svarthakad buskskvätta brukar delas upp i cirka 25 olika underarter eller raser, allt enligt följande:

Västliga, rubicola-gruppen har 2 underarter:
Saxicola torquata rubicola, som häckar i västra och södra Europa inklusive sydvästra Norge och nordvästra Danmark, nordvästra Afrika, Turkiet, Kaukasus och Transkaukasus.
Saxicola torquata hibernans, som häckar i Storbritannien och i västra Bretagne.

Östliga, maurus-gruppen har 4 underarter:
Saxicola torquata armenica, som häckar i södra Kaukasus och de bergiga delarna av Iran.
Saxicola torquata variegata, som häckar väst och nordväst om Kaspiska havet.
Saxicola torquata maurus, Vitgumpad buskskvätta och fågeln som just nu rastar vid Skillingaryds dämme, häckar från de östra delarna av Europeiska Ryssland och österut, i stora delar av Sibirien, Kazakstan till och med området kring Bajkalplatån och så långt söderut som till Taklamakan.
Saxicola torquata stejnegeri, som häckar österut från och med Saxicola torquata maurus, ovanstående fågel och gästen vid dämmet, östliga häckningsgräns och österut i Ryssland, Mongoliet och norra Kina till Ochotska havet samt i Japan.

Dessutom:
Saxicola torquata prezewalskii, som häckar i Kina.
Saxicola torquata indica, som häckar i Himalaya, från Gilgit österut genom Nepal till Assam.
Saxicola torquata albofasciata, som häckar framför allt på höglandet i södra Eritrea och i Etiopien.

Avslutningsvis:
Sydliga torquata-gruppen: som har ett 15-tal underarter och däribland ursprungsformen / nominatformen. Gruppen häckar söder om Sahara, på Madagaskar och på den sydostligaste spetsen av den Arabiska halvön.

Tycker Ni det låter krångligt så har Ni helt rätt, det är krångligt och svårt!

Här sitter den vitgumpade buskskvättan på sin favoritstolpe vackert inramad av den frodiga grönskan som blir allt mer frodig och artrik för varje år som går. Årets stora botaniska nyhet är att den vackert mörkröda rosendunörten har etablerat sig med flera och kraftfulla bestånd.
Det fanns betydligt lättare fåglar att fotografera, till exempel denna unga sädesärla.

Denna honfärgade törnskata var heller inte speciellt svår att komma nära. Avslutningsvis vill jag visa Er två mycket fina närbilder på den vitgumpade buskskvättan tagna av Mats Aldérus, Vaggeryd.
Vitgumpad buskskvätta, Skillingaryds dämme 2008, foto Mats Aldérus, Vaggeryd.
En riktig närbild av den vitgumpade buskskvättan, foto Mats Aldérus, Vaggeryd.